Recension - Blu-ray/DVD

Max arbetar som nattportier på ett hotell i Wien. Gästerna är många och minst sagt excentriska och det är inte sällan Max får göra mer än yrket kräver för att hålla gästerna nöjda. Det kan handla om allt från att ordna gigolos åt äldre damer till att sköta ljuset på privata balettuppvisningar. Max är dock ett proffs och låter inte med minsta min visa att någonting är jobbigt. Vad inte många vet är att Max har ett mörkt förflutet som SS-officer…

En dag tar en amerikansk dirigent och hans fru Lucia in på hotellet. Max tror knappt sina ögon när han upptäcker att det är samma kvinna som han hade ett sado-masochistiskt förhållande med i ett koncentrationsläger under kriget. När maken reser vidare till nästa anhalt på sin turné stannar hon kvar och återupptar sitt våldsamma förhållande med Max. Samtidigt har en grupp gamla nazister, dit Max tillhör, fått nys om Lucias existens och tänker med alla medel döda henne och alla andra som kan vittna om andra världskrigets fasor.

”Nattportieren” är en grym, och i många scener satirisk dramathriller. Dirk Bogarde är lysande som den före detta SS-officeren Max som många år efter kriget återigen träffar den kvinna han kommit att älska. Inte heller Lucia, som skickligt spelas av Charlotte Rampling, har glömt vad som hände. I början är hon rädd men mycket snart kommer känslorna tillbaka.

Det här är en ganska långsam film och jag tror att många av de yngre tittarna skulle kalla den tråkig. Så långt vill jag inte gå i mitt omdöme, men jag tycker nog att filmen känns lite väl lång för sitt eget bästa. Den klockar in på strax under två timmar, men känns längre. Trots det är det en film som jag tycker att ni ska se, åtminstone en gång. Om inte annat för att se hur effektivt Bogarde och Rampling förmedlar känslor med minimal dialog. Snyggt!

Tack till Atlantic för recensionsexemplaret, synd bara att specarna som anges på fodralet inte stämmer. Istället för anamorfisk bild i formatet 1.78:1 bjuds vi på en beskuren bild i formatet 1.66:1 som dessutom inte är anamorfisk. Det var väl onödigt?

Fredrik Liljegren, chefredaktör