Recension - Bio

”Shortbus” utspelar sig i ett nutida New York. Det är ett frigjort tragikomiskt drama om mänskliga relationers förtjänster och tillkortakommanden med sex som den röda tråden genom handlingen. Inledningen är faktiskt något chockartad. Såvitt jag vet har vare sig sex eller onani tidigare använts så explicit i en film, som inte haft det minsta med pornografi att göra. Ändå känns det knappast genant, nej tvärtom självklart! En censur hade nämligen påmint om en könsstympning i det här fallet, tagit bort själva poängen med verksamheten. Och inte nog med det. Det fina med den här filmen är just avsaknaden av ytligt, plastigt sex, som vi är så vana vid att matas med av porrindustrin, att det för ovanlighetens skull är så verklighetstroget. Inte bara därför att skådespelarna har sex på riktigt i en biofilm alltså, utan för att det sker på ett så naturligt, roligt och lekfullt utforskande sätt. Att det har med relationer att göra.


James (Paul Dawson) och Jamie (PJ DeBoy) vill öppna upp sitt förhållande med hjälp av en tredje part och söker råd hos sexterapeuten Sofia (Sook-Yin Lee). Hon har emellertid sina egna problem och föredrar att kalla sig relationsrådgivare, av den enkla anledningen att hon aldrig tidigare fått en orgasm. Hon har aktivt fejkat för sin pojkvän Rob i flera år. Tillsammans besöker de Shortbus. Där träffar hon bl.a. dominatrixen Severin (Lindsay Beamish) vars innersta längtan är att en dag kunna ha en känslomässig relation, den unge exmodellen Ceth som tycker att James och Jamie är världens sötaste par och en rad andra spännande karaktärer...



Shortbus är salongen för de ”begåvade och utmanade”, för att citera värdinnan Justin Bond (namnet anspelar ironiskt på de särskilda gula amerikanska bussar som skjutsar specialelever). Här samlas de sexuellt frustrerade och de ohämmade sökarna i en sorts frizon där inga vardagliga regler råder. Gruppsex, bondage, transor, Gertrud Stein-filmkvällar, bögar, heteros, you name it. På jakt efter det stora O:et hittar Sofia snart ett par i ormgropen som ser ut att njuta ovanligt av sex. ”Voyeurism är deltagande”, inflikar då den synnerligen sympatiske Justin Bond, mycket påpassligt och sant. Det ringer också sant för filmen i sin helhet. Sätt dig ned i biosalongen och låt dig svepas med i detta sällsamma skådespel, för det här är verkligen så sjusärdeles befriande, nyskapande och bra som alla talar om. En film att längta efter i höstmörkret!

Gustav af Ugglas