Recension - Blu-ray/DVD

Det finns ingen tvekan om, enligt mitt tycke, att Midnight Run är den i särklass bästa actionkomedin från det ljuva 80-talet. Och sanningen att säga, så har jag aldrig hört någon tala illa om filmen. Men det finns ingen anledning att dra slutliga slutsatser innan man själv bedömt verket.

Regissören Martin Brest täljde guld med snabbkäftade Eddie Murphy i ”Beverly Hills Cop” och insåg att den filmiska linjen är bra för ekonomin. Men Brest hade högre ambitioner än att bara göra en sedvanlig actionkomedi. Han ville göra en film med såväl hjärta som fart… och få kritikerkårens godkännande. Lättare sagt än gjort, men då dök gröngölingen George Gallo upp med ett manus som fick Brest och producenterna att twista i takt. Gallo hade skrapat ihop en story som baserade sig på ett gammalt tema, roadmovie med omaka par, men som också hade sin tyngdpunkt i en sällan skådad (hörd) fräck och lysande dialog. Problemet var att hitta skådespelarna, för denna film skulle ställa stora krav på dem.

Man närmade sig försiktigt, och beredda på ett bakslag, Robert De Niro, som omedelbart tackade ja! Efter De Niros jakande svar ville även Robin Williams vara med och gjorde en del scentester innan Brest och co. beslöt sig för att satsa på Charles Grodin som den omaka partnern. Williams rykte skulle ha kanske drabbat filmens atmosfär på ett fel sätt. Man ville ha mera stabilitet.
Yaphet Kotto anställdes som FBI-gubbe och Joe Pantoliano fick den tveksamma äran att spela skitstöveln. Den obligatoriska gangstern spelas av utmärkta Dennis Farina. Även resten av rollerna befolkas av sällsynt väl valda individer.

Musiken signerades av geniet Danny Elfman som knåpat ihop en rytmisk blandning av rock, blues och cajun. Mycket olikt Elfmans vanliga, litet märkliga kompositioner. Jag anser personligen att musiken i Midnight Run tillhör det bästa som man kombinerat i film på en herrans massa år.

Själva storyn innehåller kolossala hål och orimligheter, men det har ingen betydelse. Midnight Run är ett ypperligt bevis på att man kan, som filmskapare, ta sig stora friheter och fortfarande behålla trovärdigheten. Det största tacket för detta går dock inte till Martin Brest utan skådespelarna De Niro & Grodin. Jag kan inte tänka mig någon annan i rollen som ”Duke” Mardukas än Charles Grodin. Sällan har man sett någon irritera sin medresenär så effektivt som han gör. Hans minspel är av den minimalistiska sorten, men hur mångfacetterat som helst. Han är ett perfekt val.
Robert De Niro bevisar än en gång att det inte finns en enda roll som han inte klarar av. Hans spel är storartat. Det finns inte en min, inte ett ord, inte en rörelse som inte är perfekt. Hans närvaro och hans timing är av fenomenal karaktär och med denna film bevisar han att han är, vid sidan av andra meriter, även en toppkomiker. Dialogen mellan De Niro och Grodin är mer eller mindre historisk. Den är naturlig och vass, vulgär och mjuk. Det känns aldrig krystat eller ens påhittat. Det bara flyter på och det är denna films största styrka.

Midnight Run är en av 80-talets bästa filmer överlag. Jämför man den med 90-talets filmer med samma tematik, så finns det inte en enda som kommer ens i närheten. Betänk då att jag uppskattar exempelvis ”Lethal Weapon” filmerna högt och de hamnar inte i närheten av Midnight Runs bärande krafter. Jag överdriver inte mycket då jag påstår, helt allvarligt, att Midnight Run tillhör de 10 bästa filmerna genom tiderna.

För oss DVD-fantaster erbjuder filmen dock en liten besvikelse. Bilden är inte av absolut högsta kvalité och ljudet är av naturliga skäl något fattigt. Detta är trots allt ingen nyproduktion direkt. Kan man frånse dessa mindre skavanker, så garanterar jag en lyckad filmkväll.

Jan Ahlgren

Andra recensioner