Honung

  • Svensk titel: Honung
  • Originaltitel: Bal
  • Speltid (min): 103
  • Release (Bio): 2010-10-01
  • Tagline: Dreams are not told aloud

Recension - Bio

Att vinna första pris i någon av de stora internationella filmfestivalerna kan ofta bli genombrottet för relativt okända filmskapare som annars kanske haft svårt att nå ut till en bredare publik. Så tycks fallet vara med turkiske regissören och manusförfattaren Semih Kaplanoglu som efter att ha vunnit årets guldbjörn i Berlin nu introduceras i ett flertal länder, däribland Sverige. "Honung" är tredje delen i en trilogi om Yusuf där de föregående filmerna är betitlade "Mjölk" respektive "Ägg". Man kan skönja likheter men också många skillnader mellan den Yusuf som skildras i denna bakvända trilogi där han i första filmen var gammal och nu, i "Honung" är en liten pojke. Alla delarna utspelar sig i det moderna Turkiet och förhåller sig alltså fritt till den historiska kontexten.

Hursomhelst. Den Yusuf som handlingen i "Honung" kretsar kring bor med sina föräldrar i en liten bergsby i de andlöst vackra bergstrakterna i nordöstra Turkiet, inte långt från Svarta Havet. Det är en isolerad plats där livet förändrats relativt lite trots modernitetens intrång med tekniska nymodigheter. Yusuf är ett mycket allvarsamt barn. Om någon ställer en fråga till honom lägger han ifrån sig det han har i händerna, tittar personen djupt i ögonen och samlar sig i en halv minut innan han svarar, om han nu säger någonting alls. Han är också ett mycket ensamt barn. Skoldagarna präglas av skammen över sitt stammande och viljan att överkomma detta handikapp för att få den utmärkelse de övriga klasskamraterna redan erövrat för sina färdigheter i högläsning. Hemmet är mörkt och stämningen dämpad. Den enda verkliga friheten för Yusuf är när han får chansen att följa med sin biodlande far ut i de vackra och vidsträckta skogarna. Stämningen där lutar åt det magiska hållet.

Precis som trilogins titlar är Kaplanoglus filmstil mycket reducerad. Långa tagningar, mycket tystnad och stillastående eller mjukt följsam kamera. Filmens handling är inte det centrala. Han kallar själv sin stil för "poetisk realism" utan att det för den skull har något med Marcel Carné eller de andra franska 30-talsregissörerna att göra. Snarare handlar det om att ur vardgligheten lyfta fram de poetiska dimensionerna med hjälp av en saklig och jordnära stil utan externa inslag som exempelvis filmmusik. Kaplanoglu föredrar att lyfta fram de andliga snarare än de psykologiska aspekterna av sina karaktärer.

"Honung" är en vacker film, men det är också en film som lider av att hålla sig väldigt nära det man kan förvänta sig av det som slarvigt brukar betäcknas som "World cinema". Stilen är visserligen ovanligt renodlad men i övrigt mer eller mindre standard inom den europeiska icke-kommersiella filmproduktionen i dag. Karaktärerna utvecklas aldrig, tystnaden får tala. Men säger den alltid så mycket som filmskaparen föreställer sig? Se gärna "Honung". Det är en fin och trivsam film som ger en intressant inblick i en för många okänd värld. Men, jag tycker allt att man kan förvänta sig mer av denna uppenbart talangfulla filmskapare.

Johannes Hagman

Kommentarer