Recension - Bio

Historien: Ett gult ansikte (otäckt likt Norman Bates käre moder) tar sig loss från sina bojor och ska erövra universum. En döende lila soldat åker till jorden på jakt efter en efterträdare till sig själv och hittar världens sexigaste nu levande man, Ryan Reynolds som i denna film spelar en man lika mogen som en treåring, vilket gör People Magazines val smått makabert.

Hur som, Ryan Reynolds hoppar in i en grön boll som gör att han kan färdas i rymden. Han kommer till en planet där några blåa huvuden iklädda gardiner förklarar att hela universum är hotat av mamma Bates. Så långt, så väl. Hemma på Tellus visar det sig dock att Reynolds gamla barndomdskompis Peter Sarsgaard (som av någon anledning har klätt ut sig till Philip Seymour Hoffman) har blivit smittad av det gula ansiktet och vill nu hämnas de mycket mer framgångsrikare Reynolds.

Då är alltså filmens premiss tydlig. Snygg, lyckad man tillsammans med en sexig brud mot ful, misslyckad, ensam man (självfallet hemligt förälskad i nyss nämnda sexiga brud). Amerikas klasspolitik blir inte mycket tydligare än såhär. Precis som i många andra berättelser om (manliga) superhjältar är fadersgestalten av stor vikt. Reynolds pappa dog när sonen var ung, vilket resulterar i ett antal tillbakablickar där fadern bjuder sin son på lektioner om livet. Sonen: "Are you afraid?" Fadern: "It's my job not to be."

Filmen följer alltså genrens konventioner till punkt och pricka, allt från den simplifierade moralfilosofin till kampen mellan gott och ont. Det stora problemet är dock att "The Green Lantern" befinner sig i gränslandet mellan ren kitsch och en total brist på självreflexivitet, mellan Rodriguez/Snyder och Nolan. Martin Campbell verkar inte veta i vilket läger han tillhör (samma problem som Campbell har med Bondfilmerna), och till skillnad från en Raimi är han inte kompetent nog att flytta sig mellan dem utan att förtjäna ett fett BLAM! i nyllet.

Stefan Ramstedt