Recension - Blu-ray/DVD

Det är svårt att inte låta sina tankar, liksom små älvor, sväva iväg till den kända Metalicalåten med samma namn då man hör titeln ”Fade to Black”. Små älvor svävar nämligen ofta iväg till gamla Metalicadängor då de hör titeln ”Fade to Black”. Den här recensionen börjar inte bra. Hur som helst så finns det turligen inga Metalicalåtar alls i den här filmen. Däremot Orson Welles, Italien och en spännande mordgåta.

Filmen har sin början i det sena fyrtiotalets Italien, där regissören Orson Welles funnit en fristad efter det kraschade förhållandet med Rita Hayworth. Han ställer upp som skådespelare i någon slags B-rulle för att kunna knyta kontakter för finansieringen av hans påtänkta ”Othello”. Lyckan blir dessvärre kortvarig, då en statist tidigt in i inspelningen dör framför den rullande kameran. Handlingskraftig som Welles var så tar han lagen sina egna babyknubbiga nävar och börjar luska i det han förmodar är ett mord. Ganska snart så inser han att han kanske inte alls borde ha lagt snoken i vätan. Hur sann filmen är mot några verkliga händelser vet jag inte, förmodligen inte jätte, men ändå så känns det på något sätt roligare att det är Orson än om det inte skulle ha varit det, om ni diggar.

Man slås direkt när filmen drar igång av att den ger ett ganska så flådigt intryck. Allt ser mycket påkostat ut, fotot är sirligt med många långa åkningar, och känslan av att befinna sig i en mycket glamourösare era är ständigt påtaglig. Danny Huston känns helt rätt i den (här stod det från början även; ”i dubbla bemärkelser”, men jag strök det då alla tjockisskämt i en text om Orson Welles känns ganska så gjorda.(försök läsa ut den här parentesen på ett vettigt sätt!)) tunga rollen som Orson. Även om han inte är någon fotorealistisk kopia så känns han i sina maner mycket bra, och även sättet han pratar på känns sant gentemot originalet. På det hela taget så bjuder filmen på ganska så skickligt skådespeleri, även fast det tenderar att bli ganska så mycket engelska med överdriven Italiensk brytning. Men det har vi ju gjort oss vana vid numer.

På filmens negativa konto så måste man tyvärr räkna in själva mordgåtan som väl är tänkt att fungera som filmens ryggrad. Man bryr sig inte riktigt om mördaren eller mördarna ska åka dit eller inte, och ens när eftertexterna rullar så är man inte riktigt på det klara med vem som egentligen var god eller ond. Orson själv kan i vissa stunder kännas lite stroppig och opersonlig, man tar honom inte alltid för den intellektuelle han borde vara. Detta tar Danny Huston som tur är igen med råge i filmens charmscener, inkluderat en ståtlig Wellesk trolleriförestälning. Som fan av Orson Welles så kan man inte göra annat än att vara nöjd med filmen ändå, då den behandlar honom med stor vördnad, känns väl researchad, och bjuder på en hel drös referenser till mannens liv och konst. Så ett medelbetyg får ändå ”Fade to Black” trots sina tillkortakommanden. En och en halv timmas solid underhållning tackar man ju inte nej till i dessa dagar.

Kim Ekberg