Recension - Streaming

Joe tragglar sig fram genom livet som musiklärare, samtidigt som han drömmer om att följa i sin fars fotspår och en karriär som jazzmusiker. Drömmar betalar dock inga räkningar, men en dag får han chansen att provspela som pianist i Dorothea Williams kvartett. I sin iver svävar Joe som på små moln istället för se vart han går, och ramlar ner i en gatubrunn. Snart befinner han sig på väg att sväva på andra moln…

När Joe inser att han är på väg mot himlen gör han allt för att komma tillbaka ner till jorden, men ramlar av rulltrappan till himlariket och hamnar i en annan främmande värld - världen där ännu ofödda själar tilldelas sina personligheter innan de får ta sin plats på jorden.

Här träffar han 22, en ofödd själ som inte hittar sin gnista, den sista delen varje själ måste ha för att kunna gå vidare och födas. Tillsammans med 22 försöker Joe ta sig tillbaka till sin kropp innan det är för sent, men allt går verkligen inte som han tänkt sig.

När jag såg de första bilderna ur Pixars senaste film ”Själen”, samt läste en kort synopsis, kändes det som en spirituell uppföljare, eller systerfilm, till deras ”Insidan ut”. Efter att ha sett filmen nu när den haft premiär på Disney+ (ännu en film som aldrig fick sin chans på bio) är jag fortfarande inne på samma tanke. Tyvärr saknas någonting.

”Själen” är precis så snygg som man förväntar sig av en Pixarfilm, och de blandar fortfarande värme och humor på ett skickligt sätt. Men den här gången tror jag att det blev lite väl pretentiöst och djupt. Barnen i sällskapet, som vanligtvis älskar Pixars alster, blev snabbt uttråkade och själv undrade jag var det gick fel någonstans. För även om jag tyckte att filmen var relativt underhållande kändes den samtidigt lite väl bajsnödig och som första Pixarproduktion genom tiderna kunde den inte framkalla en endaste liten tår från undertecknad.

Betyget blir en trea, men inte av den starkare sorten.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Andra recensioner