Recension - Blu-ray/DVD

Kedjor, demoner och onaturliga (eller i varje fall övernaturliga) specialeffekter. Låter det bekant? ”Ghost Rider” skulle lätt kunna tas för en kopia av ”Spawn” som blev film redan för tio år sedan. Men faktum är att Marvels ”Ghost Rider” var först på banan som serietidning. Mark Steven Johnson regisserar sin andra superhjältefilm i och med den här spökryttarrullen. Och han lyckades betydligt bättre med ”Daredevil”.

Serietidningsnörden Nicolas ´jag-döpte-min-son-till-Kal-El´ Cage spelar den geléböneätande motorcykelstuntmannen Johnny Blaze. När han inte glor förhäxat på tv utför han livshotande stunttrick. En ovanlig kombination. Blaze har ett litet problem: När han var yngre sålde han sin själ till djävulen för att rädda sin cancersjuke pappas liv. Dessutom dumpade han sin tjej. Lämnade henne under tjuren Ferdinands korkek där turturduvorna tidigare ristat in sina begynnelsebokstäver i ett hjärta. Nu kommer djävulen, som har uppenbara uppfostringsproblem med sin son Blackheart, och förvandlar Blaze till en brinnande dödskalle utrustad med en köttande kedja, den fruktade ”onda blicken” och en motorcykel man kan vissla efter. Se upp onda makter!

Ni börjar kanske ana en hånfull ton i den här recensionen. Mycket riktigt blir det till att ta fram sågen. Storyn är tunn som dasspapper, trots en hyfsad inledning. Man har sett det förr, typ ondingen och hans anhang som dör en efter en. Dialogen är svulstig och intetsägande. Karaktärerna och relationerna dem emellan är inte tillräckligt utvecklade. Eva Mendes taffliga försök att spela tv-reporter är… taffligt. Carmen Electra framstår som en Oscar-kandidat i jämförelse. Cage spelar huvudrollen på ett förvånansvärt slappt och löjligt sätt. Hans ögonbryn i slutet är bara för mycket. Då är det det äldre gardet som är behållningen: Sam Elliott (”Hulk”) som vår hjältes vägledare, och Peter Fonda som djävulen med Stephen King-käpp. Men de slarvas också bort. Djävulen framställs som tämligen kraftlös och vägledaren hoppar helt oförklarligt av slutstriden och nöjer sig med att ha pulveriserat en oskyldig ödla i öknen.

En annan konstig grej som jag stör mig på är att Blaze genomgår en smärtsam och lång process första gången han förvandlas till brinnande dödskalle, medan han senare i filmen kan växla mellan människa och demonskelett på en sekund, så lätt som om han tände och släckte en sänglampa.

En del häftiga scener med rätt schyssta specialeffekter bjuds det visserligen på; helikoptertricket och några spökryttarfajter. Full fart, demolering och ingen hjärna i all ära, om det nu är det man vill uppnå, fast ibland känns actiondelen svag den också. Exempelvis borde filmmakarna ha fläskat på mer i slutet.

”Ghost Rider” är något för Tellus-Sebastian att ta upp i en kommande Den-borde-ha-blivit-bättre-krönika. ”Ghost Rider” spelar i samma division som Marvel-magplasken ”Elektra” och ”The Punisher”. ”Ghost Rider” är lika tom som Ghost Riders kranium. Tyvärr. Vänta på ”Spider-Man 3” och skippa den här smörjan. Varför inte en etta? Filmen är trots allt kasskul.

Johan Karlsson