Recension - Blu-ray/DVD

Ända sedan de var små skitar i lådbilar har Dennis och TT tävlat mot varandra. Men efter att det eviga bilåkandet kostat Dennis både frun, dottern samt en vända på kåken har han parkerat sin Camaro för gott och trampar nu runt på en gammal damcykel när han inte knegar på lokala macken.

En dag återvänder TT till den lilla staden efter en sväng “utomlands” (han har varit i Norge) och kommer med ett förslag. Tydligen har TT och Dennis vunnit 13 race vardera när det begav sig, och nu vill TT kora en vinnare för gott. Ett sista race, där han själv tänker knipa åt sig den fjortonde vinsten.

Dennis nappar inte utan konstaterar att han lagt av och inte bryr sig. Men när det visar sig att hans sjuttonåriga dotter ska delta i racet som passagerare i pojkvännens Toyota blir han inte så lite upprörd. Dottern skiter i vilket och åker iväg. Dennis ser ingen annan utväg än att damma av sin gamla kärra och fara efter. Han tänker inte slutföra loppet, bara hämta sin dotter. När Dennis ex Tove, tillika mamma till dottern, får nys om vad som är på gång hoppar även hon in i Camaron för ett sista race…

Alltså, jag är inget fan av svenska komedier. Allt som oftast är det skitnödigt, konstlat, förutsägbart och inte speciellt roligt, så jag hade inte några högre förväntningar på “Ett sista race”. Det var nog bra det.

“Ett sista race” är stundtals skitnödig, konstlad, extremt förutsägbar och inte speciellt rolig. David Hellenius, som spelar Dennis, har aldrig varit en bra skådespelare och är det inte här heller. Malin Åkerman spelar mamma Tove, och hon är åtminstone någorlunda bättre. Som rivalen TT ser vi en grymt överspelande Jonas Karlsson med en fumlande Ola Forssmed som pantad sidekick.

Fanns det inget bra då? Jo, det var stundtals trevlig musik på soundtracket i form av Mustasch, Jerry Williams och självaste Eddie Meduza. Men så blev det Hooja på det och, tja. Jag gillade faktiskt dynamiken och kemin mellan de gamla raggarna Blomman och Leffe, härligt spelade av av Johan Ulveson och Peter Dalle, men det räcker inte att ha två schyssta sidokaraktärer för att en nära två timmar lång film ska funka.

Filmen är snyggt fotad, det måste jag säga, och innehåller ett par schyssta stunts. Att dessa stunts är direkt stulna från andra filmer är en annan sak, men man kan ju ändå tycka att det är lite synd att om man nu ska ta ett stunt rakt av från en 46 år gammal film (“Nu blåser vi snuten”) inte gör det bättre, eller åtminstone lika bra som originalet.

Det blir en riktigt svag tvåa i betyg. Hade det inte varit för Dalle och Ulveson (och ett oväntat Byhålaskämt) hade ettan varit solklar.

Fredrik Liljegren, chefredaktör