Recension - Blu-ray/DVD

Så har den då äntligen(?) släppts, den ack så försenade och problematiska uppföljaren till 2018 års “Aquaman”. Jason Momoa är tillbaka i huvudrollen, och vi får även återknyta bekantskapen med hans fru Mera (Amber Heard), brodern Orm (Patrick Wilson), pappa fyrvaktaren (Temuera Morrison) och mamma Botox (Nicole Kidman). En ruggigt rödhårig Dolph Lundgren är med också av någon anledning.

Arthur Curry - Aquaman för kompisarna - är nu kung över Atlantis och försöker jonglera sina officiella åtaganden under havsytan med småbarnsförälderliv på land. Frun Mera verkar stundtals väldigt frånvarande, antar att hon hade fullt upp i rättegångssalar under tiden. När skurken Black Manta återvänder och väcker mystiska krafter till liv måste dock Arthur fokusera på allvaret och inser snart att han behöver hjälp från sin brorsa, som sitter fängslad hos fiskfolket. En liten utbrytning senare så fajtas de sida vid sida, om än en smula motvilligt.

“Aquaman and the Lost Kingdom” lider av samma problem som “Ant-Man and the Wasp: Quantumania”. I recensionen av den skrev jag “Förutom väldigt korta sekvenser i början och slutet av filmen utspelar sig den helt och hållet i denna fantasivärld, där det inte finns något bekant att relatera till. Personligen tyckte jag att det blev väldigt oengagerande och svårt att bry sig om vad som händer med denna plats när jag inte ens får veta hur den fungerar. Jag blev uttråkad helt enkelt, och det är bland det värsta en film kan göra.”

Exakt samma sak kan jag säga om Momoas uppföljare. Så stora delar utspelas under vattenytan, med fantastiska varelser, skepp och miljöer utan någon som helst anknytning till verkligheten. Dessutom med ett extra filter på bilden så att det verkligen ska se ut som böljande vatten framför allas ansikten. När man trodde att Nicole Kidman inte kunde se mer konstgjord ut…

Jag gillar Momoa. Jag gillar Wilson. Jag gillar verkligen Temuera Morrison, som dock är grymt underanvänd. Men detta är inte speciellt roligt att sitta igenom.

Och gnäggande sjöhästar är nog bland det dummaste jag sett sedan den morrande hajen i “Hajen 4”.

Fredrik Liljegren, chefredaktör