Recension - Blu-ray/DVD

Denzel Washington har aldrig varit en favorit hos mig. Han hamnar i samma kategori som Tom Hanks som en helylleskådespelare som spelar den ena hyvens grabben efter nästa som levererar moraliserande tal med briljans. En typ av roll som jag har enormt svårt för att smälta. Lyckligtvis är hans karaktär här av typen som hans tal brukar rikta sig mot – av samma skrot och korn som den roll i ”Training Day” han härom året förunnades en Oscar för, men av det trevligare slaget.

I ”Out of Time” spelar han en snut i en småstad i Florida med, blygt sagt, tveksam moral. En snut som inte har några problem med att kröka till på jobbet eller som, även på arbetstid, har ett hemligt förhållande med en gift kvinna när han nu är i upplösningsfasen av sitt giftermål.
När hon visar sig vara döende i cancer och hennes enda hopp står till en schweizisk klinik som hon måste råna en bank eller vinna ett lotteri för att betala, ”lånar” Matt en hög pengar som konfiskerats i en knarkräd för att hjälpa henne.

Så kallas han en natt till en olycksplats. Ett mordbrandsfall. Offren är älskarinnan och hennes make. Plötsligt behövs de pengar han lånat ut till älskarinnan som bevis i ett större fall. Som i sin tur är spårlöst borta. Och mitt i rävsaxen pekar alla ledtrådar mot honom.

Manuset är alldeles briljant. Historien tar förvisso en halvtimme på sig av uppbyggnad innan det tar fart, men jävlar, vad det tar fart därefter. Alla spänningsmoment leder till nästa nagelbitare och vändningarna likaså.

David Collard är tveklöst den smartaste och skickligaste manusdebutanten på evigheter. Han har pennat ihop ett manus som är så tätt och fyndigt att inte ens Franklin i sin grova underskattning av publikens intelligens, vilket visar sig i sin regimässiga övertydlighet, kan rasera (vilket dessvärre är det som skiljer denna film från att vara en instant klassiker).

Som tur var har Franklin dessutom Theo van de Sande vid sin sida som levererar ett Gudabenådat kameraarbete. Ett foto som gör mig manad att boka nästa utlandsresa till Florida och som innehåller kameraåkningar jag sällan sett maken till. Det är så pass att jag får underbara flashbacks från den otroligt förbisedda och underskattade, 5 år äldre storebrodern ”Wild Things”, vilket inte säger lite.

Lite då och då förunnas vi i våra biografer med en överraskning som är en fröjd för såväl ögonen som hjärnsubstansen. Något man aldrig någonsin vågat förutspå. Det sker dessvärre väldigt sällan, så jag kan inte göra annat än att göra än att göra frivolter för att ett sådant tillfälle är nu.

Nikita Averin Kronlund