Recension - Blu-ray/DVD
Quentin Tarantino gillar Eli Roth. Så pass mycket att Tarantino under sitt egenhändigt snickrade avsnitt av ”CSI” lät postern till Roth-filmen ”Cabin Fever” skymta i bild. Så pass mycket att Tarantino lät Roth regissera en av de fejkade trailers som visades mellan de två delarna av ”Grindhouse” i USA. Så pass mycket att Tarantino producerade Roths två ruggiga Hostel-filmer. Förtjänar han förtroendet från mästerregissören? Tja, det gör han nog fasen.
”Hostel: Part II” är det skitigaste, äckligaste och sjukaste jag har sett! En kannibal låter sig smaka på ett levande offers ben. En sadistisk kvinna rispar med en stor lie mot någons rygg. (Ljudet är fruktansvärt störande.) Ett barn skjuts kallblodigt till döds. En mans ädlare delar… ja, använd fantasin. Det här är naket, rubbat och skoningslöst. Tro inget annat. Men det tar en stund innan vi hamnar där.
I en inledande sekvens får vi se vad som hände med den enda överlevande killen från ettan, Paxton. En lagom ”mysig” start. Därefter skiftar fokus till en ny tågluffande och icke ont anande trio: Beth, Whitney och Lorna. Eller den förmögne, den killtokige och tönten, som ofrånkomligen luras till ett oroväckande vandrarhem i Slovakien, där alla ser ut som Frankensteins monsters kusin. Trion överrumplas och placeras fastspända i varsin helvetisk tortyrkammare, i väntan på hänsynslös bödel. Hur ska de lyckas undfly en sådan välorganiserad mardröm? Om det ens är möjligt.
Nytt i tvåan är att vi får inblick i hur de rika ”klienterna” (läs sadistmördarna) kontaktas och väljs ut. Det sker i all hemlighet genom auktion på mobilen. Några av de tatuerade bödlarna tvekar inför de mord som de är bundna till att genomföra. En av dem får en koppling till sitt offer. Hur kan de motivera en sådan avskyvärd handling? Vad driver dem? Konceptet är alltså detsamma, men man utvidgar synfältet en aning och håller intresset uppe. Helt rätt.
Skådespelarna når fram (förutom en manlig karaktär som i filmens slutskede gör en kovändning, men det är visserligen manusets hårfina svaghet, inte aktörens). Musiken gör sitt. Specialeffekterna är lika motbjudande hemska som man förväntat sig. Man vänder och vrider på sig i biofåtöljen. Efter biobesöket mår min tjej fortfarande illa. Och jag har bevittnat något råare än ”Saw III”. Den anständiga gränsen för vad som får visas passeras mångdubbelt. Ändå anser jag att skräckuppföljaren är lyckad och gör det den är ämnad att göra. Slutet är minst sagt slagkraftigt. Betyget blir en stark tortyrtrea. Men se den på egen risk. Och håll den långt borta från barn.
Kommentarer