Recension - Blu-ray/DVD
Studio S fortsätter sin varierade och intressanta utgivning av halvt bortglömda filmer som förtjänar lite strålkastarljus. Den här gången är det Povel Ramels tur att lyftas fram. Ramel som gick bort 2007. Povel Ramel. Då tänker jag på en pigg gubbe i mössa som skrev fyndiga och roliga låtar på rim och som underhöll vid pianot de som underhållas ville. "Vart tog den stygga lilla loppan vägen", och andra medryckande grejer. 1955 medverkade han i Stig Olins komedi ”Hoppsan!”.
”Hoppsan!” är närmare bestämt en svartvit familjefilm som under en komisk täckmantel försvarar ”serieeländet”, vilket den tidens filmkritiker oturligt nog missuppfattade som en parodi på serietidningar. På 1950-talet pågick en debatt där moralpanikens företrädare menade att de äventyrliga serietidningarna förstörde och förförde ungdomen med utmanande kvinnor och onödigt våld. Kanske motsvarar det dagens dator- och tv-spelsdebatt? I vilket fall som helst var Povel Ramel en man som gillade serier och som gärna tog sig an rollen som den obekymrade serieskaparen Hubert Yrhage.
Yrhage är skaparen och tecknaren till den omstridda (och påhittade) serietidningen ”Monstret”. I största hemlighet får han manusidéer och dialog från en liten grabb med Fantomen-tröja som tjuvlyssnar på de som bor på ett visst pensionat. En av Yrhages motståndare är en vacker men propert klädd skolfröken som snart vänds om av en påstridig och uppvaktande journalist. När den runde gangstern Darling Karlsson (sicket namn) inser att Yrhage vet för mycket, så bär det av till ett kasino på ett fartyg där Darlings torped, Bela Lugosi-kopian herr Myskovich, försöker likvidera Yrhage genom ett klassikt trolleritrick.
Ramel drev ofta med sin samtid i sina låtar. Så också i den här filmen när hans karaktär Yrhage hamnar framför pianot. Särskilt när det sjungs om ”en ny kropp med yoga om man satsar en kvarts plåga om dagen”. Enligt extramaterialets trivia en drift med en gammal styrketräningsprofils mantra. Krångliga släktrelationer avverkas när Ramel sjunger om ”morfars farfars far”. Och så var det den poänglösa men catchiga låten om att ”sätta tulpaner i mossan till mor”.
”Hoppsan!” är tramsig men underhållande. Skiljer sig från mängden i och med seriefigursvinklingen. Ramels bästa scen är den så kallade sjösjuketortyren. När Yrhage gungar en eka och rabblar en massa maträtter för att knäcka herr Myskovich. Roligt.
Kommentarer