Limits of control, The

  • Speltid (min): 116

Recension - Blu-ray/DVD

För många filmälskare innebär en ny film av Jim Jarmusch en riktig högtidsstund, värd att fira med falafel och tårta. Så även för mig, vilket var anledningen till att beskedet att hans nya verk, ”The limits of control” skulle visas på filmfestivalen väckte stor glädje. Filmen har också en mängd saker som talar för den såsom fotografen Christopher Doyle skådespelare som Isaach De Bankolé, Tilda Swinton och Bill Murray samt det faktum att det hela utspelar sig i Spanien. Nu när jag sett filmen känns det emellertid svårt att förstå att det var möjligt att se fram emot den så pass mycket.

Bankolé spelar en tystlåten man som är ute på ett hemligt uppdrag genom vilket han möter en rad mystiska karaktärer som på olika sätt har ett finger med i spelet. Än rör det sig om en vithårig kvinna i beiga kläder (Swinton), än om en rökande mexikan (Gael Garcia Bernal) och än om en naken kvinna som är naken. ”The limits of control” handlar till hundra procent om attityd. Det är förmodligen meningen att den ska vara ungefär som en film regisserad av Melville (hårda, tystlåtna män med brottsligt uppsåt klädda i trenchcoat) eller Antonioni (gåtfull handling, karaktärer på drift). Tyvärr måste man konstatera att den inte lyckas särskilt väl i sitt uppsåt. Attityden känns igen från annat håll och är i ärlighetens namn ganska taskig, referenserna uppenbara och ganska meningslösa och karaktärerna stannar vid att se häftiga ut.

Med stor säkerhet är detta helt medvetet från Jarmusch sida men det gör i mina ögon inte filmen bättre. Men bara för att ”Limits of control” är regissörens kanske svagaste långfilm sedan debuten 1980 betyder det inte att den är alldeles hopplös. Om man inte har problem med filmer med långsamt tempo kan de flesta nog hitta scener och ögonblick att tycka om i denna repetitiva historia som till stor del består av de ritualer som det mystiska nätverket konstruerat för att iscensätta sin plan. Det hela är rätt roande och Bankolés stenansikte kan man titta på en stund utan att få tråkigt men samtidigt saknat man fördjupning och mening. Jarmusch har tidigare visat att han kan skriva riktigt vassa dialoger men denna förmåga utnyttjas överhuvudtaget inte den här gången. En intressant konversation har tydligen inte tillräckligt med attityd för att platsa i ”Limits of control”.

Alla medarbetare i filmen känns sorgligt underanvända, inte ens Doyles foto är särskilt mycket att hänga i granen, och det är rätt svårt att begripa varför Jarmusch valt att göra just denna film av alla oändliga möjligheter han har. Men kanske finns poängen i att det inte finns någon poäng, humorn i att det inte finns någon humor, och spänningen i att det inte finns någon spänning. Det kan man förstås tro vad man vill om men helt lyckad är det svårt att kalla filmen. Och så en sista anmärkning: den tidigare nämnda nakna kvinnan med det passande namnet Nude är ett obegripligt och Tarantino-doftande inslag som jag gärna skulle höra en vettig förklaring på varför Jarmusch valt att inkludera. Jag hoppas bara innerligt att han kommer på rätt spår igen lagom till nästa film.

Johannes Hagman

Kommentarer