Recension - Bio

Redan i utskällda "X-Men Origins: Wolverine" (2009) möttes dessa Marvel-antihjältar för första gången. Typ. Fast Deadpool var inte Deadpool. Jag ville se "the merc with a mouth", inte en Super-Skrull med ihopsydd mun. Vilken miss! Den tankeslöa filmen skulle jag i efterhand vilja sänka i betyg från en alldeles för generös trea till en mer medioker tvåa.

Skådespelarna Hugh Jackman och Ryan Reynolds är förresten goda vänner privat. Reynolds har försökt bearbeta Jackman i flera år för att få honom att damma av sin gamla paradroll Wolverine från "X-Men"-filmerna. Och till slut fick han lust att göra comeback i tidernas kanske råaste team-up-superhjälterulle "Deadpool & Wolverine". Och tur var väl det. 

Storyn går ut på att den högteknologiska tidsmyndigheten TVA berättar att Deadpools värld (och hans kompisgäng) kommer att gå under av en halvt krystad anledning som inte ens stämmer överens med tidslinjen. För att förhindra det vaskar Deadpool fram en misslyckad Wolverine-variant som svikit sin värld, men som åtminstone har en serietidningskorrekt dräkt. Plötsligt hamnar duon i "Lokis" ramverk och ställs mot det lila gasmonstret Alioth, och den skoningslösa skurken Cassandra Nova (Charles Xaviers okända tvillingsyster). Trovärdigt spelad av Emma Corrin. 

Vad har vi här då? Skyhög actionkvot. Riktigt starka huvudroller som är filmens motor. Wade bryter (så klart) fjärde väggen och driver friskt med Disneys multiversehaveri och Fox-filmernas föregående era. En massa smaskigt, nördigt godis i form av imponerande gästroller från forna tiders filmer. Till och med en gammal casting vars spelkortsfilm ställdes in. 

Som roligast blir det när titelrollerna BRUTALT pucklar på varandra verbalt och fysiskt! Det är obetalbara scener i "Deadpool & Wolverine". Som den helgalna scenen i bilen. "Avengers: Secret Wars" nästa? Mycket talar för det.

Johan Karlsson