Recension - Bio

"Star Wars: The Mandalorian & Grogu" går för fulla muggar på bio i en fjärran galax. Karlsson har sett den och uppskattat den, men hade förväntat sig mer. 

Det dröjde bra länge innan "Star Wars" var redo för en kompetent liveaction-tv-serie. Skaparen George Lucas planerade "Star Wars: Underworld" såg aldrig dagens ljus trots ett gediget tv-manusarbete. Istället fick vi till slut prisjägarserien med extra allt - "The Mandalorian" på Disney+. Och det var väl värt väntan. Efter tre mestadels mäktiga och rafflande säsonger kommer nu en långfilm som fristående fortsättning.

En cool, mandaloriansk prisjägare, som aldrig tar av sig sin hjälm, och hans gullige adoptivson Grogu, får i uppdrag av Nya republiken att lokalisera skurkar från det fallna Imperiet. Ett deluppdrag blir att få tag i ökände Jabba the Hutts sympatiske son, Rotta, som extraknäcker som gladiator. Räkna med fula rymdmonster, en snöplanet med AT-AT-walkers och en möjlighet för Grogu att leka Rambo junior i skogen. 

Vad blir omdömet då? Mando och Grogu är fortfarande ett oemotståndligt radarpar som ställer upp för varandra i vått och torrt. Coola strider. Söta Grogu-scener. Några nya, vettiga biroller. Men långfilmen för inte den övergripande berättelsen i denna era tillräckligt mycket framåt, i min mening. Wow-känslan uteblir. Dock är legenden Sigourney Weaver skön som vanligt, även i denna scifi-film, fast hon borde ha fått fler scener. Då är tv-serien på Disney+ fortfarande bättre. I have spoken. 

Johan Karlsson