TV3 -underhållning på bekostnad av vem?

Nu är jag så där upprörd. Igen. Och det är inte första gången jag blir det när jag slår på min TV-apparat. Det finns fler och fler saker som ger mig en anledning. Och idag är det Birgitte Söndergaard som mer eller mindre får mig att må heligt illa. Redan från det första programmet av ”Spårlöst försvunnen” fick jag en sådan där känsla man bara kan uppleva dagen efter, så att säga. Men nu återkommer den med jämna mellanrum. Ofta väldigt kortvarigt då jag under ett par sekunder låter fingret vila på knapp nummer tre på min fjärrkontroll men fort som tusan trycker ned något annat nummer. Med en förhoppning att det ska visas något av bättre kvalité.

Det verkar gå mode i det här. Andra människors olycka blir några andras underhållning. Antingen om det är i en bar eller på en ö i Söderhavet. I min förtvivlan över detta fenomen så inbillar jag mig panikartat att det sitter någon blodtörstig och pengastinn producent i en koja på ön och berättar hur han vill ha det och på det sättet styr handlingen och intrigerna. Det måste vara så. Annars så kräver jag en rapport på mitt skrivbord i morgon klockan åtta, innehållandes en utförligt skriven psykologisk studie i människans beteende i en främmande grupp. Så om någon läsare där ute kan övertyga mig om att det är faktiskt så en grupp vuxna människor beter sig, varmt välkommen att försöka få mig att glömma historien om den pengakåte producenten i sin bambukoja.

Men allra värst är som sagt Birgitte Söndergaard. Hon sitter där i soffan varje söndag och ser medlidande ut på ett sådant falskt sätt som skulle få Geroge W Bush att framstå som messias. En efter en, rapar hon fram sina dumma frågor som går ut på att vi framför TV-n ska känna hur tårkanalerna fylls och nästippen vibrerar. Kanske lika märkligt är att det faktiskt verkar vara människor som frivilligt vänder sig till tv för att få hjälp med sin desperation, som det faktiskt handlar om. Att en människa blir så förtvivlat desperat i sitt sökande att man väljer att gå till en TV kanal som inte är känd för sin goda journalistik och kvalité, pekar på bristen på hjälp från samhället. Denna desperation, som bör vårdas ömt och respektfullt, som man kan känna över att dag ut och dag in brottas med frågor om nära och kära borde för allt i världen inte kablas ut till tusentals skenheliga tittare tunt om i landet. Det borde handla om god journalistik och mycket etik och moral och att kunna respektera människors känslor. Men det misslyckas man med när man på detta sätt gör sig själva till helgon genom att erbjuda en hjälp som bara går ut på att få publik. Inget annat.

Jag är själv adopterad. Jag har själv brottats med frågor om vem jag är, vilka mina föräldrar är. Jag har själv varit i perioder då jag lagt allt annat åt sidan, för att finna svar på mina frågor. För mig räcker det att du vet det. Du behöver inte veta mer.. Och om du visste, skulle du då se det som underhållning? Var går gränsen? Ska vi kalla Aktuellt och Rapport för underhållning också? Det är när vi köper saker vars intresse handlar om papperslappar och runda metallföremål som vi behöver tänka om.

Trots att Birgitte Söndergaard befinner sig på djupt vatten behöver hon inte vara orolig för att hon ska gå under. För så länge hon får napp kommer hon att fortsätta. Och så länge vi nappar kommer betet bara att bli allt mer lik oss själva.