Hollywoodland - Den episka filmens vagga.

Från öken till riktig filmstad

Utan vidare och helt säkert kan man påstå att en gång i tiden fanns det inga stjärnor på den plats vi idag känner som Hollywood. Jo, kanske uppe på himlen nattetid, men alla nöjesindustrianknytna stjärnor och andra inflyttade invånare skulle lysa med frånvaro från tidernas början ända till år 1769 då en Spansk präst skrev i sina papper, att han minsann hittat en och annan liten indianby i Cahuenga Pass. Snart hade man grundat den obetydliga boningsplatsen Los Angeles och infödingarna försvann snabbare än kvickt. Cahuenga betyder f.ö. små kullar på infödingarnas språk, Beverly Hills på ett modernare språk.

Kalifornien var en del av Mexiko enda till kriget 1847. Därefter ersattes de mexikanska jordbrukarna och landägarna av invandrande personer från östkusten. Rancho La Brea, som befann sig i området, hamnade i ägorna av en produktiv familj som började förädla den tjära som bubblade upp från jordens inre tillsammans med fossiler av mammutar, sabeltandade tigrar och annat märkvärdigt. Senare kom familjen att skänka området till Los Angeles County och är idag en stor sevärdhet.

Mellan 1850 och 1900 var Hollywood en stad där westpionjärer, cowboys och en och annan bandit spenderade sin tid tillsammans med andra udda figurer. Visst, Hollywood var redan då hem för exceptionellt folk och historiebeskrivningen minns väl en ”Greek George” som kom till området med 100 kameler som han importerat från Turkiet. Under det mexikanska kriget släppte han kamelerna fria och ännu i början av 1900-talet fanns vilda kameler i trakterna av Cahuenga Valley.

Namnet Hollywood kom officiellt i bruk då en byggherres fru utbytte tankar med en annan kvinna som berättade om sin sommarstuga som hette Hollywood. Byggherrens fru blev fascinerad av namnet och lånade det till sin ranch i Canhuenga Valley.
Formellt blev Hollywood en stad 1897 då man öppnade det första postkontoret i Sackett Hotel. Staden fick sina egna förordningar och lagar och man kan väl saga att dessa ej längre efterföljs med största möjliga noggrannhet. Spritförbud rådde, utom då man hade ett medicinskt recept med sig, man fick ej använda sin velociped på promenadvägarna och djur i grupper större än 200 huvuden fick man ej driva genom staden.

Men området hade potential och byggherrarna lockade östkustfolket med breda gator, mycket sol och fina hem. Det fanns ett fungerande spårvägsystem och kyrkor samt skolor byggdes i rasande takt. Trots detta behöll Hollywood en lugn och stressfri atmosfär som lockade öskustborna.

Filmbolagen kommer

Hollywoods lugn skulle snart börja rämna i och med att Nestor Film Company från New Jersey hittade dit 1907. Den sömniga staden fick vakna till något. 1911 hade man uppfört den första riktiga studion och producerade svindlande 3 filmer per vecka till en sanslös summa av $1200 per styck!

1912 hade ryktet om Hollywoods förträffliga filmklimat nått även andra filmskapare och i slutet av året fanns det hela 15 olika produktionsbolag i staden. Hollywood, filmens Mecka hade sett ljuset. Och samtidigt var Hollywoods första skandal ett faktum. Thomas Alva Edison stämde filmbolagen för att de använde hans teknik utan licens. Edison förlorade.

Filmbusinesen förvandlande Hollywood totalt. Plötsligt invaderades staden av lycksökare, finansiärer, filmskapare och enskilda, historiska personer. Vägarna tömdes och slätades ut för att skapa underlag för uppseendeväckande bilkrascher, banker och hotell bokades för filmarbeten och i var och varannan lada opererade ett filmbolag.

1913 kom då den person som skulle göra dittills den största succén och skapa den första ”stora” studion. Mannen hette Cecil B.de Mille och hans första film kallades ”The Squaw Man”. Från mindre glamorösa förhållanden restes snart de Milles två kvarter stora studiokomplex upp.
Samtidigt lade man grunden för överbefolkningsproblemen. Hundratals hoppfulla, mestadels kvinnor, sökte sin lycka i filmens värld men i brist på jobb och medan de sökte jobb fann de sig ute på gatorna eller på biblioteket där de övade på skådespeleri och läste manus. Snart kom stadens bibliotekarie att grunda ”The Hollywood Studio Club” som blev ett temporärt, men långlivat, hotell för blivande storstjärnor. Marilyn Monroe, Barbara Eden, Kim Novak och Donna Reed är några av dem som sökt skydd där. För att inte tala om en massa glömda ansikten som en gång försökt engagera sig i filmhistorien.

Storhetstiden börjar

På 1920-talet var filmens succé ett faktum som ingen tvivlade på. 40 miljoner amerikanare besökte en biograf varje vecka och hela nationen fascinerades av alla megastjärnor, filmskaparnas palats och skandaler som duggade tätt i filmstaden. Staden styrdes av industrin och industrins starkaste män. Vid sidan av att skapa film tävlade man i att uppföra skrytbyggen, som man trodde skulle gå in i historien som Hollywoods landmärken, men det var ett ganska oansenligt utvecklingsprojekt vid namnet Hollywoodland och dess ”reklamskylt” uppe på Hollywood Hills som blev Hollywoods landmärke.

Detta var också tiden då de stora studiorna grundades. Namn som Paramount Pictures, Warner Brothers, 20th Century Fox, Metro-Goldwyn-Mayer och Columbia Pictures är inte helt okända. I och med att stora studion och inflytelserika visionärer kom att ta makten i Hollywood hände det en hel del intressant på det filmiska området.

Perioden mellan 1920 och 1940 nydanades hela filmindustrin. Ljudfilmen fick sitt genombrott och detta skapade nya stjärnor, emedan vissa gamla superstars fick finna sina karriärer förstörda. Även radion invaderade Hollywood och många lysande karriärer poppade upp från ”the wireless”.
I början av 20-talet kom man att börja producera dyr film och manskapsmässigt överdådiga, berättande, s.k. episka mastodontfilmer. S.W. Griffith hade förundrat åskådarna redan 1915 och 1916 med ”The Birth of a Nation” och ”Intolerance”, men nu skulle man satsa stort på stort. Och helst också religiöst.
De ”största” filmerna från tiden mellan 1920 och 1940 var:
Cecil B.de Milles ”The Ten Commandments” 1923 som innehöll tidstypiskt ovanligt avancerade specialeffekter.
Alla tiders dyraste stumfilm kom från MGM och regissören Fred Niblo som spenderade miljoner och några år med att berätta historien on ”Ben Hur: A tale of the Christ” 1926. Många tappade hakorna i backen inför de magnifika havsstridsscenerna och gladiatorspelen.
Jesus porträtterades i de Milles regi i ”King of Kings” 1927 där man använde färgfilm i uppståndelsescenen, något som var ganska remarkabelt.
Filmen ”Sign of the Cross” av de Mille, igen, frossade i våld. Kristna åts upp av lejon och romarna frodades i sina orgier.
Och de Mille fortsatte med ”Cleopatra”, ett storslaget drama med Claudette Colbert som den vackra drottningen i en historia som inte var historien speciellt trogen.

Naturligtvis var inte de bibliska eller annars bara ”grandiosa” motiven de enda stora filmidéerna på den tiden. Man måste komma ihåg att en av alla tiders mest sedda film ”Gone with the Wind” 1939 och ”Wuthering Heights” från samma år ökade intäkterna betydligt och gav upphov till en massa skvaller och skandaler.

Under depressionen gungade det litet i Hollywood, men filmindustrin klarade sig bättre än industrin i allmänhet i USA.

Efter WWII kom paranoian

Efter andra världskriget blev det glittriga Hollywood ett objekt för senator McCarthys skräck för kommunism. Han och hans anhängare lät samla ihop 19 framstående regissörer, skribenter och skådespelare. Han fick dessa att ”inse”, att Hollywood hade infiltrerats av kommunister som i smyg skapade nationellt skadliga filmer. Naturligtvis fanns det vänstervridna artister i Hollywood också och 10 av dessa fick sitta en tid i fängelse för sin övertygelses skull. I början av 50-talet hade man svartlistat över 400 regissörer, manusförfattare och skådespelare. Paranoian hade kommit till glitterstaden.

I samma väva, då McCarthy spred skräck omkring sig, invaderades Hollywood av TV-fanatism. Krigsårens filmframgångar fick vika sig för det faktum att TV-apparater snart fanns i över 12 miljoner amerikanska hem. Mindre studion fick slå igen portarna, större filmproducenter snålade med löner och sparivern sprudlade. Å andra sidan var detta en tid för innovation. Man skapade och utvecklade Technicolortekniken, wide screen, 3D, stereoljud… Och Hollywoodland, skylten, ändrades till Hollywood.

40-talets filmer var annorlunda och mera sparsmakade än de massiva produktioner som man tidigare skådat på silverduken. Av dessa är Orson Welles ”Citizen Kane” den mest kända och bland filmvetare allmänt uppskattad som den bästa filmen genom tiderna. Men allt var inte småskaligt trots de sämre tiderna i Hollywoods historia. Westernfilmen fick ett episkt uppsving i och med King Vidors ”Duel in the Sun” 1946. Succén med ”Anna Karenina” upprepades, den här gången med Vivien Leigh i huvudrollen, 1947.

I slutet på 50-talet hade Hollywood återhämtat sig igen och med hjälp av penningstinna händer hade staden tagit över även en stor del av TV-produktionerna i USA. Gamla filmstudion omvandlades till TV-studion. Symboliskt nog så var ålderstigne Cecil B. de Mille en av den första TV-sändningens gäster. Bob Hope var värd för denna historiska Hollywoodhändelse. I slutet på 50-talet fanns det fler TV-studion än filmstudion i Hollywood.

Och de Mille vilade inte på sina lager, inte. Hans sista film kom att bli en nyfilmatisering av ”The Ten Commandments” och trots längden och den överdrivna dramatiken är filmen ännu idag sevärd. Om inte annat, så för specialeffekternas skull. FX belönades med en Oscar®.

Hollywood var episkt i sig själv, tyckte i alla fall filmfolket, och de stora dramerna fortsatte att välla ut. 1951 kom kostym och actiondramat ”Quo Vadis” av Melvyn LeRoy. Henry Koster kontrade med ”The Robe”, som visade upp Richard Burton som en ung romersk härskare som påverkas av Jesu skrud.
Dock erövrades titeln för den mest magnifika filmen under 50-talet av William Wylers ”Ben Hur” 1959, en nyfilmatisering av de Milles 20-tals epik. Krigsfilmen fick adrenalintillskott genom ”Bridge over River Kwai” av den brittiska regissören David Lean och Columbia Pictures.

En stad i förändring

Staden Hollywood ändrades drastiskt på 60-talet. Invånarna började dra sig up mot förstadsområden, upp på kullarna och bort från centrum. Filmcensurlagarna, som dittills varit stenhårda vad det gäller sex och svordomar, ändrades till mera liberalt håll. Plötsligt fann man att anrika Hollywood var nersölat av porrbiografer, bokaffärer i ”vuxen smak” och massageinstitut av mindre respektabla karaktärer.

I samma takt som Hollywood-skylten blev allt mer skamfilad började filmstudiorna söka sig bort från staden. Paramount var den enda stora filmstudion som fortfarande fanns kvar 1970. Däremot fick östkustens skivbolag för sig att Hollywood var en bra plats och de flyttade in i massor. Nobla Charlie Chaplin Studios fick se sig snart som bas för skivbolaget A&M Records. Gamla byggnader fick plötsligt liv igen och 1973, för att visa att Hollywood fortfarande lever och blomstrar, gjordes Hollywood-skylten till ett nationellt landmärke och skyddades enligt lag. Detta var nödvändigt eftersom sabotage på skylten inte var ovanligt. 1976 ändrande ett gäng skojfriska vandaler skylten till Hollyweed för att protestera mot de nya narkotikalagarna. Om inte detta var nog så försökte någon elda upp den och väder och vind gjorde sitt, de med.

Hollywood producerade fortsättningsvis en hel del epik, kanske för att lyfta sig själv över den nersölade imagen som staden tampades med. Storfilmer såsom ”Lawrence of Arabia”, åter av David Lean och ”Doctor Zhivago” spelade in massor av pengar och fick folk att flockas på biograferna runtom världen. Krigsepiken fann sitt slut, för den gången, i och med ”Patton” 1970, en stark och välspelad, patriotisk film om den legendariska generalen. Andra försök till episka krigsfilmer var Richard Fleischers ”Tora, Tora, Tora" 1970 och Jack Smights ”Midway” 1976 men de är båda ganska bleka i jämförelse med ”Patton”.
Man kan komma ihåg att en annan sorts krigsepik tog vid i och med ”Star Wars” 1977. Familjeepiken tillgrundalades av Francis Ford Coppola med filmen ”The Godfather” 1972 även om ”The Giant” 1956 av George Stevens var ett fint exempel i genren, men ingen epokgörande film eftersom den undervärderades.

Förnyelse på gång

Det var symboliskt viktigt att rusta upp staden och dess allmänna kännetecken, skylten. Gamla hotell, biografer och restauranger restaurerades och ”The Sign” (inte Prince) fick såväl en ny stomme som nytt metallbelägg på bokstäverna. Studiorna återvände i rask takt och staden kom att se sin andra blomstringstid. Denna tid var också en tid för förnyelse i filmbranschen då en massiv globalisering av filmföretag skedde. Australiensaren Rupert Murdoch tog över 20th Century Fox 1985. Japanska investerare köpte Columbia 1989 och Universal 1990. Priset på en enskild filmproduktion ökade kraftigt och vinsten på en film blev allt mer beroende av utlandsförsäljning, TV, Video och prylfranchising. I slutet på 80-talet tjänade filmbolagen dubbelt så mycket pengar på videoförsäljning än genom biovisningar. På samma gång insåg man att pengar kunde tjänas om man flyttade filmproduktionerna utomlands och till andra platser i USA. Man hade redan gjort en massa filmer på annat håll och Hollywood blev sätet för filmindustrin endast med sitt namn och sina pråliga huvudkontor. En stor del av jätteproduktionerna tillverkades borta från staden i slutet på 80-talet och de stora studioområden som fanns (och finns) fick ta hand om inomhusscener, dubbning och second unit produktioner samt mindre filmproduktioner.

Dock producerade man fortfarande på 80-talet en hel del episka Hollywoodfilmer (inte nödvändigtvis ”riktiga Hollywoodfilmer”) i Hollywood varav många blev ekonomiska katastrofer för sina upphovsmän. Den mest kända av dessa bottennoteringar är Michael Ciminos ”Heavens Gate” där han skulle visa att han klarar av att upprepa succén med ”Deer Hunter”. Gick inte vägen alls. ”Heavens Gate” var egentligen ingen dålig film och hade ett fantastiskt foto, men den saknade handling och Cimino överskred budgeten med åtskilliga miljoner dollar, något som inte uppskattades då publiken uteblev. Och United Artists fick se sig gå i graven p.g.a. detta.
”Reds” och ”Gandhi” fick hyfsat med publik men den stora framgången uteblev trots kritikernas lovord. David Lynch’s försök att väcka till liv Frank Herbert’s ”Dune” blev en totalkatastrof av stora mått. Produktionen av filmen bakom kulisserna är mera spännande än själva filmen, även om man idag anser att filmen har sina kvalitéer och har nått kultstatus.

Mera lyckade produktioner av större mått på 80-talet var bl.a. ”Out of Africa”, ”The Last Emperor” och ”Once Upon A Time In America” emedan Steven Spielberg fick uppleva motgång med ”Empire of the Sun”. Ingen av dessa tillverkades i Hollywood, men anses trots detta vara glitterstadens produkter eftersom produktionsbolagen har sin huvudkontor där.

1995 fick Hollywoodborna nog av snusket. Man gick man ur huse och kontrakterade vaktbolag, städfirmor och lobbade bland polisledning. Detta ledde till att den fina kommersen återvände till stadens businessdistrikt, brottsligheten minskade drastiskt och fastighetsägare vågade satsa på renovering och nybyggen. Snart hade man i centrum extravaganta hotell, fina restauranger och boutiquer som garanterade de stenrika filmmänniskorna en trevlig shoppingstund. Man kan säga att staden fick boost och förvandlades igen till underhållningens huvudstad.

En tid av framgång

Nu vågade man spendera pengar kubikvis och som vittnesbörd på att man lyckats har vi begåvats med bl.a. ”Dances with Wolves” 1990, en Kevin Costner film om Kevin Costner och Kevin Costners vedermödor. En lyckad variant i westerngenren trots allt.
Spielberg tog rejäl revansch med ”Jurassic Park” och ”Schindlers List”, båda banbrytande på sina sätt. Patrioterna fick vind i seglen i och med storproduktionerna ”Gettysburg” och Ron Howards heroiska dramadokumentär ”Apollo 13”.
Man visade en annan sida av amerikanismen i filmen ”Nixon” och andra kulturer och tider filmades på annat håll i bl.a. ”Braveheart” och ”Kundun”. 90-talets och kanske alla tiders största och mest omtalade produktion ”Titanic” 1997 av James Cameron lade en gång för alla locket på snacket om att en dyr film inte kan tjäna tillbaks investerade pengar.
I och med ”Titanic” slog man alla tänkbara rekord i nästa alla filmiska kategorier och visade att man fortsättningsvis kan hålla på med storstilade och dyra, episka produktioner. Spielberg visade än en gång upp sitt storhetsvansinne, på ett lyckat sätt, genom att regissera ”Saving Private Ryan” 1998.
1999 års mest märkvärdiga och efterlängtade film är nog den megahypade ”Star Wars: The Phantom Menace” även om ”The Matrix” la nya grunder för den digitala epiken. I och med dessa filmer har Hollywood som filmstaden numero uno förvandlat den episka, berättande och storstilade filmen från kostym- och manskapsfilm till en digital dröm.

Det gångna året 2000 visade upp en oanad vändning. Det var som om Cecil B.De Mille och William Wyler stigit upp ur sina gravar igen, för nu kom alla tiders mest framgångsrika och spektakulära, historiska film ”Gladiator” i regi av Ridley Scott. Mel Gibson agerade aggressivt i ”The Patriot” i regi av Roland Emmerich i ett annat storstilat spektakel. Kanske är dessa två startskott på en ny era av storhetstid inom amerikansk film i äkta, episk Hollywoodstil?

En fin framtid?

Vi vet redan nu att vi har att vänta en ny ”Star Wars”film 2001. Äventyren duggar tätt i ”Tomb Raider” och nyfilmatiseringen av ”Thief of Baghdad”. ”Lord of the Rings” väcks upp av Peter Jackson och ”Jurassic Park 3” kommer säkerligen att innehålla omfattande nymodigheter i stora mått.

På dramasidan ser vi fram emot ”Pearl Harbor” i regi av Michael Bay och ”A:I” av Spielberg.
Fantasin lär eggas upp med ”MIB2” och ”Star Trek X” som båda sväljer massor av dollars och befolkas av stora stjärnor.

År 2002 ser vi framemot den 20 Bondfilmen, ”Matrix 2”, ”Star Wars II”, ”T3” och ”True Lies 2”, alla garanterat stora, om inte rentav episka och nyskapande, filmer. Vi får väl vänta och se.

©Janne Ahlgren