Anno 2000 var ett mediokert filmår... eller?

Som alla andra filmskribenter med självaktning… eller brist på det, är det mitt nöje och min skyldighet att knyta ihop filmåret 2000. Biopremiärerna har varit många och DVD-folket har nu för första gången fått se att detta utmärkta format äntligen gjort entré med stormsteg och börjat ta andelar från det usla VHS-systemet.

Årets filmgalor och andra tillställningar har inte bjudit på några som helst överraskningar, de väntade succéerna blev succéer och bottennoteringarna i filmutbudet var så låga att man skämdes även om man inte hade något att göra med dem.

Årets absolut största film är en av senare tiders absolut största filmer. Gladiator visade alla tvivlare, att man fortfarande kan mobilisera en helvetes massa folk och tillverka en finfin, historisk film i äkta Hollywood-epik-anda. Förutom att filmen blev en finansiell framgång, så gav den också en boost åt alla inblandade. Russel Crowe är nu den nya megastjärnan i filmvärlden och Ridley Scott har nått legendariska höjder bland uppskattade regissörer. En av de bästa filmerna i år.

Den andra storfilmen med historisk bakgrund var Patrioten. Där Gladiator bjöd på allvarligt drama inblandad med häftiga actionscener, begåvade Patrioten oss med historiska friheter och en massa action som passar den bäst betalande publiken. Filmen är ingalunda dålig, men 2.14 ljusår från Gladiators allvar och briljans. Mel Gibson gör en sedvanligt tuff roll under tysken Roland Emmerichs aggressiva regi.

I den rätt fantastiska kategorin framgångsrika filmer hittar vi X-Men och M:I 2. X-men är en kollektion seriefigurer i mänskligt levande bilder, hisnande action och fenomenalt snygga specialeffekter. En kanonfilm för alla lätt barnsliga individer. För de som trodde att Tom Cruise skulle upprepa succén som den hemlige agenten i Mission Impossible blev del 2, M:I 2, en besvikelse. I stället för äkta spänning och smarta finurligheter blev årets version av omöjliga uppdrag ett kollage av John Woos akrobatikrävande regi. Fysikaliska lagar existerar inte i Woos värld och skådespelarna har fått offra sig inför koreografin och Hong Kong-gubbens rykte. Kommer dock att bli en storfavorit bland alla DVD-fantaster.

Andra nämnvärda actionfilmer är Gone in Sixty Seconds med en slö Nicholas Gage, Charlie’s Angels med tre heta töser i huvudrollerna samt Shaft som visar upp Samuel L. Jackson som den tuffaste av alla tuffa.

För barn och vuxna med barnasinnet kvar, blev anno 2000 en liten besvikelse. Disneys Dinosaurier flirtade med publiken och visade upp enastående effekter, men en lövtunn berättelse i äkta Disneystil. Ingen usel film, men Jurassic Park var bättre. Disneyrivalen Don Bluth var åter i rampljuset och levererade Titan A.E. Även här demonstrerades fina effekter, men slutresultatet gjorde ingen annan än barn i 10-13 års ålder glada. Året bästa barnfilm är utan tvekan Chicken Run. Man skrattar, det är spännande, nyskapande och rörande. Fin film som lyser över de flesta vuxenfilmerna.

Sci-fi genren förmörkades svårt av Mission to Mars som i Brian de Palmas regi blev en obegriplig flopp. Specialeffekter för specialeffekternas skull. Battlefield Earth är en av alla tiders sämsta filmer och att inte detta manus blev ratat vid inköpstillfället är ett större mysterium än att Travolta & Co tror på att de härstammar från allehanda aliens och att de betalar scientologerna stora pengar för att bli av med främmande individer som invaderat deras jordiska kroppar.
Supernova är också en film med enastående effekter och noll koll. Fullständigt bortkastade pengar. En missnöjd Walter Hill visade att han tappat intresset för film.
Hollow Man gjorde endast effektdiggarna kåta emedan vanligt, vettigt folk skakade på huvudet. Jag måste dock erkänna att jag trivdes i sällskap av de otroliga specialeffekterna och den usla historien om den osynliga mannen. Nåja, man är väl inte perfekt heller.
Space Cowboys hör till kategorin mera realistiska (visst! med litet ironi) äventyren och då fyra veteraner får göra en rymdfilm så blir det proffsigt och ganska skojigt. Clintan regisserade och spelade huvudrollen tillsammans med Donald Sutherland, Tommy Lee Jones och James Garner.
Året bästa sci-fi film är regissören David Twohys vision om en planet där tre solar lyser och dit en transportfarkost ramlar ner precis då dessa solar gömmer sig bakom en jätteplanet. Och det blir mörkt. I mörkret finns obehagligheter. O.s.v. Pitch Black är en begåvad film med obehaglig spänning och glimten i ögat. En verklig språngbräda för såväl Twohy som Vin Diesel vars namn inte kommer att falla i glömska de kommande 50 åren. Kanonfilm!

Skräckfilmen fick inget större uppsving. Året kantades av ytterligare en Scream, den tredje i ordningen. Usel på alla sätt. Scary Movie skojade hejdlöst med alla tidigare skräckfilmer i teen-slasher genren och fick gratis reklam av medierna då censuren la åldersgränsen ner till 11 år.
Tidigare nämnda Pitch Black spöar alla även i denna kategori, så nog ordat om den filmen. Dock var Final Destination i närheten av att bli en riktigt bra film. Spänning varvades med mera spänning och slutresultatet blev ganska… spännande, men inte nyskapande. Tyvärr.

Humorn lyste med sin frånvaro. Endast några små kuligheter fann sin väg till oss kräsna åskådare. Me, Myself & Irene fick mig att skrika av skratt, men jag har alltid varit en lättflörtad individ då det gäller sjuk humor. Meet the Parents hör till kategorin rolig film där fina skådespelare spelar på ett karikerat sätt udda individer. Robert de Niro stjäl showen, men inte på ett övertygande sätt. Utskällda Shanghai Noon är årets roligaste film, en skojig western där Jackie Chan får visa upp sin akrobatik. Hjärnlös action och lågnivåhumor, men ack så kul.

Den dramatiska sektionen är som vanligt drygare än de andra. Här hittar vi Perfect Storm som förblev en effektfilm med bra skådespelare och där det dramatiska minimerades effektivt. Erin Brockovich fick Julia Roberts att lysa på ett oanat sätt och tävlar om en plats i solen. Skådespeleriet är av absolut världsklass och storyn sann. Storspel och krigsdramatik erbjöds i U-571 tillsammans med häpnadsväckande effekter. Bra film men ganska långt ifrån sanningen. Årets bästa drama är en rolig version om Odysseus irrfärder i 20-talsmiljö. O Brother, Where Art Thou lämnar ingen på dåligt humör och trion George Clooney, John Turturro & Tim Nelson visar upp storartat skådespeleri. Bröderna Joel & Ethan Coen står bakom verket.
Årets sämsta dramatiska försök är The Beach med Leo© och Coyote Ugly. Båda helt onödiga filmer.

Naturligtvis finns det en massa andra filmer som säkerligen och rättvist skulle ha platsat i min lilla uppställning, men faktum kvarstår: Det finns bara 365 dagar på året och på den tiden ska man hinna se och recensera ett par hundra filmer, skriva artiklar, ge omdömen, sköta sitt privatliv, umgås med familjen, rasta hunden, jobba på annat håll med andra saker, sköta en firma, fixa bilen…

2001 kommer att bli ett bättre filmår. Hoppas jag. Det finns i alla fall en hel del att se framemot. DVD-releasen duggar allt tätare och detta utmärkta filmmedium finns snart i de flesta hemmen där underhållning behandlas som en viktig och stor del av trivseln. Jag för min del tar lugnt årets första veckor, men sedan börjar det hända igen. Och alla som läser mina alster ska ha ett riktigt Gott Nytt År 2001.

© Janne Ahlgren