Tolkien i våra hjärtan!

Jag befinner mig just nu i ett ett slags rus som jag har svårt att identifiera. Någonstans mellan extas och kärlek, kanske. Min kropp darrar och bloded rusar i mina ådror. Jag klickar på länken och mitt Real Player fönster öppnas. Sen börjar det. Trailern är inte lång, några minuter bara. Men nu har jag sett den åtta gånger och jag lovar mig själv att titta på den varje morgon och varje kväll, till dess att jag får chansen att se den riktiga filmen. På riktigt. Se mitt Midgård, min Frodo och min Legolas. Levande och verkliga.

Inspelningen av filmen är nu klar och alla skådespelare har fått resa hem efter nästan 15 månaders hård inspelning. Jag undrar om de förstår hur lyckligt lottade de är. Jag menar, att få chansen att skriva filmhistoria och att man i förväg vet att det kommer bli det, är inte alla förunnat. Regisören Peter Jackson vet förmodligen också redan nu att han kommer att få ta emot guldstayetter världen över i form av gubbar, globar och andra ting. Ja, alla som på något sätt är inblandade i filmerna, kommer att hyllas. Special effects, kostym, foto, musik... Ett guldregn vi sällan skådat.

Men vad händer nu då? Inspelningarna är över och alla får vila upp sig ett tag innan det är dags att börja på nästa film. Vad händer med alla fansites som dagligen uppdaterar sina sidor med skvaller och smygtagna fotografier? Nu återstår bara väntan. Gästböckerna kommer att svämma över av hyllningar och människor som gråter av längtan kommer att skriva in sina förtvivlade rop. Världen kommer att befinna sig i ett vakum för att under hösten växa sig till en enad massa som alla bestämmer sig för att boka biljett på flyget till Nya Zealand i december. Och min dröm är att göra det samma. För nu, mina vänner, nu närmar det sig. Midgård ligger strax runt hörnet och bara väntar på att få bli levande. Mitt Midgård!

Uppdatering kvällen 19/1:
Jag var inte alls förberedd utan gick till bion för att se Jalla!Jalla!. Jag missade ungefär 30 minuter av filmen eftersom lyckoruset fick mig att förlora koncentrationen. Jag kunde aldrig tro att jag skulle få se trailern på en bio i januari. Inte i Sverige. Inte i Umeå. Nu ska jag snarast bege mig till bion på nytt, bara för att få se trailern en gång till. Bara en gång till...