Stephen är kung!

Stephen King har verkligen ett namn som motsvarar hans litterära liv. Hans framgångar på bestseller-listorna och hans förmåga att hålla sig där år efter år ändå sedan debuten med Carrie 1974 gör honom till böckernas kung. Även om hans försäljningssiffror har sjunkit sedan nittiotalets början, så är han fortfarande en jätte. Undertecknad kan skryta med att ha varit King trogen i åtminstone tjugo år och har i och för sig tyckt att mannen, främst det senaste decenniet, inte alltid nått upp till den klass han besatte då det begav sig med Staden som försvann, Eldfödd, Christine, Död zon, Jurtjyrkogården och så vidare…

Men, men. Karln är ju över 50 nu och försöker hitta nya läsare i jämårig läsarkrets. Framförallt kvinnliga läsare verkar han riktat in sig på med senare alster som Rasande Rose, Geralds lek och Benskrammel och det är fine by me. Alla de sistnämnda böckerna är utmärkta, men det man en gång i tiden blev knockad av med King var ju hans otroliga förmåga att placera något ondskefullt i en idyllisk miljö och sedan låta fasaden raseras. Vilken annan författare skulle kunnat skapa sådan hårresande skräck med en 1950- tals raggarbil från helvetet i huvudrollen? Och en rabiessmittad Sankt Bernhands hund som terroriserar en kvinna och hennes son instängda i en bil - hur kan man skriva om det så att det blir spännande och läskigt? Stephen King kan. Jösses om han kan! I Kings böcker blir det omöjliga, det otänkbara inte löjligt, det kan låta som det när man berättar om innehållet, men när du väl börjar läsa, ja då är inget löjligt längre. Bara jäkligt, jäkligt ruggigt.

Men hur är det med alla miljoner filmer som gjorts på Kings böcker? Där kan man lugnt påstå att antalet kalkoner vida överstiger mästerverken… Här är mina favoriter (ej i rangordning), de som lyckats komma närmast Kings fantastiska berättarförmåga och andemeningen i hans verk.

Värt att notera också; de flesta bra King- filmerna är ju inte ens i närheten av skräck och monster och andra hemskheter…

The Shining (1980, Stanley Kubrick)
Många King- fans håller nog inte med mig. Men trots att denna klassiker är mer Kubrick än King, så är det i grund och botten Kings ord som varit förutsättningen för detta mästerverk.

Död zon (1983, David Cronenberg)
Iskall, precis och ruggig. Mycket lyckad och trogen filmatisering där både Cronenberg och Christopher Walken når höjdpunkter i sina karriärer.

Carrie (1976, Brian de Palma)
Också extremt trogen bokens text och själ. Sissy Spacek sänder ilningar nerför ryggraden med sitt spel. En av De Palmas läckraste filmer dessutom. John Travolta i tidig roll. En film som gett ringar på vattnet och hyllats på olika sätt i diverse high- schoolfilmer och dåliga skräckisar genom åren.

Jurtjyrkogården (1989, Mary Lambert)
Både boken och filmen är faktiskt något av det läskigaste som, åtminstone jag, sett. Berör på ett fundamentalt och skickligt sätt det mest fruktade inom oss alla; döden och hur vi tacklar den. Borde kunna läsas som alternativ till Bröderna Lejonhjärta.

Christine (1983, John Carpenter)
Kan inte hjälpa det. Att jag gillar denna ganska utskällda film har en del att göra med min beundran inför Carpenter. Men den är inte så dålig som många vill få den till. Trogen romanen och har ett par riktigt gåshudsframkallande scener.

Dolores Claiborne (1995, Taylor Hackford)
Tänka sig att regissören till En officer och en gentleman kunde krama ur sig ett sådant här kraftpaket med suveräna rollprestationer av
Kathy Bates och Jennifer Jason Leigh.

Gröna milen (1999, Frank Darabont)
Nyckeln till frihet- regissören förvandlar en ganska kort följetongsberättelse till en tretimmar lång(sam) gastkramande och oerhört tight filmupplevelse. Inte tråkigt någonstans. Strongt!

Lida (1990, Rob Reiner)
Något stel, men ändå otroligt spännande och mycket respektfull mot den litterära förlagan. Kathy Bates är beundraren från helvetet och förtjänade verkligen sin Oscar.

Stand by me (1986, Rob Reiner)
Reiner igen. Precis som Darabont, Mick Garris, Tobe Hooper och andra dras han åter och åter till Kings rika skatt av material. Numera klassisk barndomsskildring. Fantastisk slutscen med Richard Dreyfus.

Nyckeln till frihet (1994, Frank Darabont)
Precis som Stand by me en numera klassisk film som tål att ses om och om igen. Har det mesta. Kanske den enda King- filmen som är bättre än förlagan.

Bubblare:
Cujo (1983, Lewis Teague)
Boken är kanon, filmen inte lika vass, men tillräckligt svettig för att kvala in på min lista. Favoritfilmmamman Dee Wallace (E.T., The Howling) i kamp mot galen hund.

Dark half (1993, George A. Romero)
Länge sedan jag såg, men tyckte om den vad jag minns. Välspelad, lite lågmäld filmatisering och ovanligt lite splatter och blod för att vara Romero. Timothy Hutton gör en stark insats. Kan mycket väl bubbla in sig på en tio-i-topp efter en omtitt.

Omnämnande:
Creepshow (1982, George A. Romero)
Romero igen och här ligger han närmare sina zombierullar. Bygger i och för sig inte på en bok, men får vara med bara för att den är så otroligt skön och rolig!

TV-filmer som bör ses:

Storm of the century (1999, Craig R. Baxley)
Baserad på Kings första originalmanus direkt för film eller tv. Inte bara är manuset bland det bästa av King på senare år, utan den drygt fyra timmar långa serien är kanske den bästa tv-filmen/ mini-serien som gjorts av ett King material. Stundtals riktigt ruggig med en mycket häftig intrig och ett svettigt slut.

Stephen King's The Shining (1997, Mick Garris)
Kraftigt påhejat projekt av King himself. Han skrev manus och producerade och ville visa sin alternativ- version till Kubricks film från 1980. Funkar över förväntan med en story som slaviskt följer boken och lägger tyngdpunkten mer på Jack Torrance drickande och hans personliga demoner som tillslut driver honom till vansinnesdåd. Dessutom är slutet precis som i boken tillskillnad från Kubricks slut och det tycker jag är ett plus. Både Steven Weber och Rebecca DeMornay gör riktigt bra insatser i en för att vara amerikansk tv-produktion förvånansvärt blodig och läskig historia.