Science Fiction i all ära

En kort inledning till hörnstenarna i science fiction genren

Sci-fi är onekligen något som filmgubbarna/gummorna i allehanda produktionsbolag har tagit vara på i 100 år. I dessa nutida dagar märker man som filmkonsument att antalet sci-fi betonade filmer ökat drastiskt och att man som filmskapare vågar ta i där det behövs.
”Ta i” i den milda grad att kvalitén på filmens innehåll börjar ta skada. Man har kommit i fatt framtidstekniken och för att skapa ny förundran bland publiken satsar man stora pengar på att skapa något så märkvärdigt, att själva tanken och det intellektuella med sci-fi försvinner in i ett virrvarr av specialeffekter.

Specialeffekterna har dock varit ett kännetecken för sci-fi film och har varit ett erforderligt tillägg då man behandlat futuristiska och spekulativa ämnen där teknologi och rymdexkursioner har betydande roller. Redan den första sci-fi filmen, George Melies’ ”Le Voyage Dans La Lune” 1902 (Resan till månen av Jules Verne) innehöll rätt avancerade specialeffekter för att visa publiken den magnifika fantasin om en månresa och ett möte med månens invånare. Naturligtvis var Melies’ film en språngbräda för många filmskapare och där de artistiskt begåvade regisserade och skrev, så höll tekniska trollkarlar på att utveckla allt mer komplicerade tekniker för uppvisning av specialeffekter. Amerikanska filmpionjärer var snabba i att kopiera verket och filmen har utan tvekan varit en stor inspiration för västkustens filmindivider.

En av de största landvinningarna inom sci-fi film och specialeffekter i början av 1900-talet var Fritz Langs ”Metropolis” som beskrev ett samhälle år 2000 inklusive en galen vetenskapsman, en farlig, kvinnlig robot och en samhällsklass under förtryck. Och man måste medge att Langs fantasi är ganska otrolig då man nu ser på filmen nästan 80 år senare. Och tematiken är lika aktuell som i vilken som helst modern drama: En ung man från det övre samhällsskiktet tar kamp för de svaga i ett mekaniserat och futuristiskt samhälle.

William Cameron Menzies, i sin tur, tillverkade en film vid namnet ”Things to Come” 1936 och i handlingen gick man från 1936 till 2036. Man beskrev ett långt världskrig, en värld där människornas antal minskar p.g.a. sjukdom och där ingen snart kommer ihåg varför man ens krigade. Vetenskapsmännens försök att rädda jorden genom teknologi är inte lätt men slutligen, med hjälp av främmande människor i glänsande rymdfartyg, når man en så hög teknologi att man kan åka till månen. Profetiska mått, kan man säga. Filmen baserade sig på H.G.Wells roman och Wells har minsann stått som fader till många andra filmer från den tiden också. Bl.a. kan nämnas ”The Invisible Man” 1933 av James Whale, en äkta Hollywood produkt som plagierats otaliga gånger, senast i Hollow Man. Hollywood hade vaknat till och man räknar med att de första, riktiga, underhållningsriktade sci-fi produkterna från Tinseltown var ”Mysterious Island” 1929 och ”Just Imagine” 1930. Inga höjdare, men ändock…

1930 talet dominerades i sci-fi genren av lågbudgetfilmer där tyngdpunken låg på otrolig heroism och rymdforskning. En känd figur vaknade till liv; Flash Gordon filmerna blev hyfsade succéer på 30-talet och publiken fick för första gången stifta bekantskap med tyngdlöshetsbälten, strålpistoler och rymdkryssare. För att inte tala om världens första sci-fi trilogi!

1940-talet var av naturliga orsaker en tid då man inte hade mycket övers till fantasin, men det tillverkades en och annan film som attraherade en mindre publik sci-fi fantaster. 50-talet däremot bjöd oss på något helt nytt. Sci-fi kom in i ett gyllene tidevarv där paranoia var en betydande del i filmtillverkningen. Man fasade för kommunism i USA och transformerade det kalla krigets hot till ett hot från yttre rymden. Trots dessa fantastiska pälsgubbar och varelser som ville förslava eller förstöra mänskligheten, så glömde man aldrig symboliken. Pälsgubbarna var ryssar och de goda uteslutande heroiska amerikaner. I samma takt som jorden invaderades av allehanda kryp och bekymmer, drog sig människan mot stjärnorna i filmer som kännetecknades av en urusel dialog, skrattretande manus och värdelöst skådespeleri för att inte tala om dåliga specialeffekter utan nytänkande eller raffinemang. Dock fick dessa patetiska filmer en kultstatus bland ungdomarna och är idag ständigt närvarande vid olika skräck- och sci-fi festivaler. En av de mest kända är naturligtvis megakalkonen Plan 9 From Outer Space 1958 av Edward Wood Jr. Denna visas nu och då på TV och har man möjlighet att se den så bör man göra det. Den är hysteriskt rolig och vansinningt dåligt gjord.

Allt var dock inte dåligt då man pratar om sci-fi på 50-talet. Howard Hughes skrämde livet av folk genom att berätta en story om en frusen utomjording som tinas upp och som skapar en del kaos där den drar fram. Filmen hette ”The Thing From Another World” och fick en remake i John Carpenters skickliga fingrar 1982 i filmen ”The Thing”.
Andra ”stora” filmer från den tiden var George Pals ”When Worlds Collide” 1951 (Oscar® för specialeffekter) och ”The Day Earth Stood Still” från samma år som introducerade namnet Klaatu och en väldig robot som kallades GORT och i synnerhet ett pacifistiskt budskap: kapprusta och dö, eller ta förnuftet till fånga och blomstra.

Alla utomjordingar var naturligtvis inte genomonda med kolossala förstörelsekrafter. Vissa, som den stackars rymdresenären i ”The Man From Planet X” 1951 blev illa behandlad av människorna i stället. Å andra sidan höll utomjordingarna på med kloning av människorna samtidigt som man reparerade sin kraschade farkost i 3-D filmen ”It Came From Outer Space” 1953 efter en Ray Bradbury-berättelse med samma namn. Och inte blev rymdvarelserna snällare i ”Invaders From Mars” 1953 som i grund och botten var en ”vargen kommer, vargen kommer” story om att inte bli tagen på allvar innan det är för sent.

En av de mest omtalade och kopierade filmerna i genren är också från 1953 och handlade om regelrätt krig mellan Marsianer och människor. ”War of the Worlds” hette den och kan med gott samvete kallas för en äkta klassiker och en stilbildande film. Även om denna fina film av Byron Haskin och George Pal var spännande, så var den bara ett barnprogram i jämförelse med Don Siegels ”Invasion of the Body Snatchers” 1956 där utomjordingar utan känslor började kopiera människor medan dessa sov. Filmen fick en uppmärksammad och lyckad nyfilmatisering 1978 samt en usel version 1994. Roger Corman chockade publiken genom att låta utomjordingarna använda mänskligheten som blodbank i filmen ”Not of this Earth” 1957, även den flera gånger nyfilmatiserad trots att den inte var någon toppfilm direkt.

Hollywood dominerade sci-fi genren totalt, men även på andra håll tillverkades motsvarade filmer. Den kanske mest kända filmen utanför USA var den brittiska produktionen ”Quatermass Experiment” där en astronaut återvänder till jorden med ett elakt alienvirus i kroppen. Filmen baserade sig på en TV-serie med samma namn. 1999 kom nyfilmatiseringen i usla ”The Astronaut’s wife”. Man har även senare intresserat sig för idén om att utomjordisk sjukdom eller virus kan slå ut vår mänskliga tillvaro. Den mest känd av dessa filmer lär ska vara Robert Wise’s ”The Andromeda Strain” 1971 och var Jurassic Park författaren Michael Crichtons första film som författare.

Vid sidan av allvarligare försök att skapa om publiken på 50-talet tillverkades en massa hysteriska parodier på sci-fi. Namn som ”Cat Women of the Moon”, ”The Mole People”, ”Attack of the 50 Foot Woman”, ”Wild Women of Mongo”, ”The Brain from Planet Arous”, ”Teenagers from Outer Space” och kungen ”Attack of the Killer Tomatoes” har etsat sig i sinnena på 50-tals tonåringar och alla kultjägare. Roliga filmer än idag.

50-talet erbjöd också en introduktion i ansenligare skala av allehanda monster i klassen större, elakare och mera radioaktiv. I ”The Beast from 20 000 Fathoms” fick Ray Harryhausen skrämma publiken med ett massivt monster som uppkommit efter atomvapenprov. Hmmm? Har man sett detta kanske senare också? Muterade, radioaktiva myror fick man utstå i Los Angeles 1954 i ”Them” och i ”It Came From Beneath The Sea” hotades San Fransisco av en jättelik bläckfisk 1955. En 32 meter hög spindel skapade kaos i Arizona 1955 i ”Tarantula” och 1957 fick det hårt prövade människosläktet i Chicago ta i tu med radioaktiva gräshoppor i ”Beginning of the End”.

I samma takt som monstren växte och blev farligare blev vissa av dem så populära att man gjorde uppföljare på uppföljare. De mest kända är naturligtvis Godzilla som började terrorisera Tokyo 1956 och som sedermera har haft den goda smaken att förstöra, dock med militärens hjälp, även Manhattan i senare tiders megaproduktioner. En annan varelse var gälmannen i ”The Creature From The Black Lagoon” 1954 som har fått uppföljare 1955 och 1956 och lär ska vara på G igen. Dessa filmer bjöd på taffliga specialeffekter. Det gjorde däremot inte ”The Incredible Shrinking Man” 1957 där en man, precis som titeln antyder, blir allt mindre och mindre. Specialeffekterna är hållbara än idag och manus var besynnerligt bra. Plagierad ofta och den senaste versionen med samma namn lär ska komma 2001 eller 2002.

Robotar hade man haft i olika former på film, men de fick en mera betydande roll i filmer genom Robby the Robot i ”Forbidden Planet” 1956. Roboten fick stå som modell för andra metalliska hjälpredor i ”The Invisible Boy” 1957 och TV-serien ”Lost i Space” 1965-1968.

Allt oro var som sagt inte producerat av utomjordingar eller märkliga monster. Människan själv stod för mycket av det som skakade om i existensen. Man fick t.o.m. ett filosofiskt allvar in i vissa filmer. Bra exempel av självförvållad undergång i sci-fi sammanhang är Roger Cormans ”Man With X-Ray Eyes” 1963 där en nyvunnen och spännande egenskap leder till själdestruktion. Joseph Losey regisserade en grym film om radioaktivt smittade barn i ett statligt laboratorium i filmen ”The Damned” och François Truffaut berättade en hemsk fantasi (hmmm?) om en futuristisk värld där böcker var förbjudna i ”Fahrenheit 451”. Långsam, men intressant.

Att färdas till annorlunda och märkliga platser var naturligtvis ett populärt tema, men bland alla andra filmer i genren blev den något åsidosatt. De mest kända filmerna med resetema från 50- och 60 talen var Disneys version av Jules Vernes ”20 000 Leagues Under the Sea” 1954 och ”Journey to the Center of the Earth” 1959 samt ”Mysterious Island” 1961.
TV-serierna exploaterade resetemat med större allvar och bland de mest kända och kultförklarade klassikerna återfinns ”Star Trek” och ”Lost in Space”.

Filmskaparna började se på science fiction på ett besynnerligt vuxet sätt. Nu började man producera sci-fi för en mogen publik och vände sig ifrån ungdomarna och drive-in teatrarnas tonårsmiljöer. Sci-fi fick allvar i sig och man exploaterade realism i den grad den nu var möjligt i några fina filmer. I ”Voyage to the Bottom of the Sea” 1961 följde man en atom U-båts eskapader till havsdjupen. 1968 kom sedan alla tiders mest omtalade och debatterade film av Stanley Kubrick, ”2001 – A Space Odyssey” efter Arthur C. Clarkes roman. Filmen var ett poetiskt och mystiskt verk där en knäpp dator, en gigantisk monolit och ett minst sagt kryptiskt slut fick många att säga ”Vad fan var det där”?

”2001” fick sedermera en fortsättning och en förklaring i Peter Hyams utmärkta ”2010: The Year We Make Contact” 1984. Hyams var ingen nybörjare i genren och hade begåvat oss redan 1978 med en hypotes om en landning på Mars i spännande ”Capricorn One”, där en misslyckad expedition till den röda planeten ersätts av en studiolandning för att lura allmänheten. Naturligtvis måste alla vittnen extermineras. 1981 åkte Hyams till en av Jupiters månar för att berätta en vilda western saga om en sheriff som ska ta hand om en gruvstads säkerhet och där mäktiga krafter spelar emot lagens väktare. Outland är en mycket bra och tekniskt avancerad film med Sean Connery i huvurdollen.

Och kontakt med det okända skulle man göra i större grad än vad Hyams hade tänkt sig. Steven Spielberg organiserade ett massivt möte med ett gäng UFO:n i ”Close Encounters of the Third Kind” 1977 som än idag får de mest inbitna filmfantaster att baxna inför de rätt häftiga specialeffekterna. Robert Zemeckis regisserade 20 år senare Jodie Foster i en mastodontfilm om ett möte med en utomjordisk kultur på ett sätt som ingen skildrat förut. Filmen ”Contact” baserade sig på ett manus av astronomen Carl Sagan men blev något underskattad av kritikerna. Men alla sci-fi fans kan glädja sig åt en väl berättad och snyggt genomförd film med imponerande effekter.

Naturligtvis existerade inte science fiction endast i rymden och i anslutning till universums okända hörn, utan även här på jorden. Michael Crichton byggde en fantastisk nöjespark med westerntema och robotar, men se där gick något snett och de artificiella personerna med Yul Brynner i spetsen började löpa amok i ”Westworld” 1973. Sedermera har man skapat med vetenskapens hjälp en hel del sci-fi i olika hörn av jorden. En ö utanför Costa Rica lär vara det mest kända stället där udda experiment har genomförts. Tidigare nämnda Crichton och Spielberg kammade in massiva pengar geonom Jurassic Park, Lost World och lär ska göra det igen 2001 med JP3.

Dinosaurier är kul men det mest spännande låg dock ute i rymden bortom de gränser där någon kan höra dig skrika av skräck. Få filmer har haft den genomslagsförmågan som Ridley Scotts ”Alien” där fina specialeffekter varvades med isande och klaustrofobisk förfäran. Monsterfilmen hade fått en värdig efterföljare och den här gången var monstret en perfekt varelse, en dödmaskin av högsta rang. Naturligtvis fick filmen tre uppföljare, alla olika från originalet, men ruggiga och stilbildande på sina små säregna sätt. En femte lär det ska bli, om man tror på rykten.

Även om människan spelade huvudrollen i de flesta sci-fi filmer, så minimerades hennes roll ofta i jämförelse med pälsgubbarna, robotarna eller de tekniska innovationerna. Men det fanns en del filmer i genren där människan fick behålla huvudrollen trots de remarkabla, yttre omständigheterna. ”Planet of the Apes” 1968 visade upp ett postapokalyptiskt samhälle där gorillor utgör ett militärt styrande klass, schimpanserna en vetenskapsklass och människorna en slavklass. Filmen blev mycket populär och fick 4 uppföljare och en nyfilmatisering väntas på hösten 2001. Effekterna var bra, men berättelsens huvudroll fanns hos Spartacus-figuren som spelades av Charlton Heston.

”Soylent Green” från 1973, och igen med Heston i huvudrollen, spekulerade med tanken att mala de döda till mat och i George Lucas ”THX 1138” befinner sig en man i ett sterilt samhälle där kärlek och sex tillhör de förbjudna frukterna. Dåligt manus men visuellt imponerande. Gissa förresten varifrån Lucas har fått namnet till sitt THX-sound? Stanley Kubricks ”A Clockwork Orange” 1971 skapade debatt genom sin våldsamhet, men också genom att visa ett samhälle där tortyr används för rehabilitering. En annan sorts våldsamhet i totalt spekulativt syfte visade man upp i kultförklarade ”Death Race 2000” från 1975 av Paul Bartel.

I Australien klädde sig en ung Mel Gibson i läderkläder och spelade en polis i ett laglöst samhälle efter ett förödande atomkrig. Filmen hette ”Mad Max” 1979 och till allas överraskning blev filmen kultförklarad och bejublad av kritikerna. Uppföljaren ”Road Warrior” 1981 blev en ännu större succé och minst lika kultförklarad som originalet. Nu kan man ju fundera på om detta är sci-fi, men enligt de flesta filmvetarna ska dessa två filmer gå under denna benämning. Kanske det vore lämpligare att placera dem i kategorin Äventyr.

Människor inför, näst intill, omöjliga uppgifter blev ett efterapat tema och mycket av tacken går just till Miller och Gibson. Dock hade Charlton Heston (igen) kämpat sig ut ur Los Angeles efter ett skrämmande virusattack i ”The Omega Man” 1971 och David Bowie som utomjording fick finna sig i att försöka ta sig från jorden då han blir fast på Tellus i filmen ”The Man Who Fell to Earth” 1976.
Med dessa filmer, och säkert många andra också, i tanken kastade sig John Carpenter i tu med en framtidstanke om att förvandla Manhattan till ett högriskfängelse dit USA:s president av misstag hamnar. In går karaktären Snake Plissken och hans odds att komma ut med el presidente är rätt små beroende på en massa obehagliga kriminella element samt en mikroskopisk bomb som man har installerat i blodomloppet på vår antihjälte. Kultfilmen heter ”Escape from N.Y”.
I ”Starman” 1984, också av Carpenter, försöker en alien tar sig an en människoroll emedan han söker vägen bort från jorden. Terry Gilliam visar i sin framtidsvision en mans omöjliga flyktförsök från ett byråkratiskt samhälle i ”Brazil” 1985.

”Starman” hör till gruppen ”söta små sci-fi filmer” och till samma gäng kan Disneys dataförsöksfilm ”Tron” 1982 och underhållande ”Last Starfighter” 1984 också räknas. Vid sidan av dessa och Spielbergs ”Close Encounters…” är hans ”E.T.” nog den utomjordingsfilmen som fått flest hjärtan att banka i otakt p.g.a. rörande och hjärtskärande scener. Inte ens kungen bland kalla känslor kan vara likgiltig inför Spielbergs mest sockersöta film.

I genren sci-fi möter vi naturligtvis tematiken kring att färdas i tid och rum samt att förbättra sig och sin omgivning genom att på teknisk väg infoga något i existensen. H.G.Wells klassiska ”The Time Machine” blev i George Pals regi den bästa adaptationen hittills av den utmärkta romanen även om filmer som ”Time After Time”, ”Somewhere in Time” 1981 och ”Timecop” 1994 är andra bra exempel på grundhistorien.
Den mest framgångsrika tidresehistorien tar oss såväl fram som tillbaka i tiden… eller framtiden. Robert Zemeckis’ ”Back to the Future” trilogi 1985-1990 flirtar ohämmat med tidsresor i ett hysteriskt komiskt format och blev ekonomiskt en ren vinstaffär i stora mått.

Att färdas i tid kan hjälpa oss att fixa till saker som gått snett eller skapa en fördel till sig själv. Men även om man inte färdas i tid så är det en fördel att vara annorlunda… i alla fall starkare och kunnigare än alla andra tillsammans. Lee Majors blev en sådan typ i ”Six Million Dollar Man” 1972 där man förbättrade hans fysiska funktioner och lät honom ta hand om samhällets slödder på ett övermänskligt sätt. Lee Majors var ingen robot utan bara en förbättrad människa.
Replikanterna i ”Blade Runner” 1982 var däremot helsyntetiska. Filmen och romanen ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”, som filmen baserade sig på, funderade kring moralen om att skapa en fungerande människa och sedan avsluta dess existens när som helst man väljer att göra det. Naturligtvis blir det en hel del problem då replikanterna anser sig ha rätt att leva precis som alla andra levande, tänkande varelser. Men självfallet behöll människan rätten att avsluta det människan skapat.

Att avsluta en robots frammarsch kan visa sig nog så svårt. Arnold Schwarzenegger i tuff bikermundering var besynnerligt svårstoppad då James Cameron år 1984 spelade in en lågbudgetfilm om en kvinna och en programmerad mördare i cybernetisk form, ”Terminator”. Filmen fick omedelbar succé och uppföljaren ”T2” 1991 är en av filmhistoriens mest framgångsrika och efterapade produkter. Terminator var en robot med mjukdelar från en människa. Samma gäller Paul Verhoevens version av lagens väktare, ”Robocop” 1987. Där ersattes en död polis kropp med en maskin och man behöll i princip endast ansiktet och hjärnan. Men likt Terminator var Robocop en f.d. människa. Skillnaden var att Robocop fick sitt mänskliga sinne tillbaks emedan Arnold som Terminator bara plöjde på utan känslor.

Kroppsligt helt omänskliga, men likväl kännande och känsliga robotar har man presenterat nu och då, men inget av dem kommer i närheten av CP-3O och R2-D2 från ”Star Wars” 1977, 1980, 1983 och 1999. Dessa två tar robotiken till en ny nivå och även om Robin Williams har gjort sitt i ”Bicentennial Man” 1999 så klarar inte ens han av att tillföra den komiken och de känslorna som George Lucas kreationer i ”Star Wars”.

I och med ”Star Wars” introducerades även en ny finess, komik på högre nivå och detta är sällsynt i dessa sammanhang. Tim Burtons version av ”Mars Attacks” 1996 är visserligen en komisk uppvisning och en skruvad film men misslyckad i genren. Likaså misslyckades David Lynch med att överföra Frank Herberts episka ”Dune” 1984 till silverduken. I episka mått har väl endast James Cameron med ”The Abyss” 1989 och Robert Zemeckis med ”Contact” lyckats.

Så vad skall det bli av framtiden då det gäller science fiction? Filmskaparna tar oss allt längre bortom stjärnorna och fysikens lagar. Vi är inte längre bundna av vår egna begränsade tillvaro eller fantasi utan styrs av de utfall som de skickligaste filmskaparna och filmvetenskapsmännen hittar på. Vi kan redan nu delta interaktivt i filmens värld och i och med den nya tekniken kan vi välja att styra filmens händelser så att de motsvarar våra egna fantasier. George Melies skickade orädda gubbar till månen inför en häpen publik. James Cameron visar oss teknikens under i form av liquida gubbar. Star Treks holodeck får oss att drömma om en alternativ realitet. David Twohy ger oss en ny antihjälte genom Vin Diesel i Pitch Black. Allt som saknas är de galna vetenskapsmännen som är smarta nog att ge… eller sälja oss dessa sci-fi drömmar.

Icke! De människorna finns redan! Vilka är de? Jo, ingenjörerna och teknikerna bakom kamerorna! De kreativa artisterna i regissörsstolarna och framför manusdatorn. De kan ge oss de drömmar som vi behöver… om vi nu alls behöver dem. Den som lever länge eller kan färdas i tid kan se vad som komma skall.

© Janne Ahlgren

Faktakälla: Nätet