Kortfilm på Göteborg Film Festival

Att göra kortfilm behöver inte vara en kompromiss av filmskapare som inte har råd eller tid att göra en "riktig" film. Kortfilmen är, när den är bra, en helt egen filmart, som kan få lika mycket sagt på 5 minuter som vissa filmer på två timmar. Kortfilm är inte heller synonymt med video om någon trodde det. Många investerar tid och pengar i korta produktioner på 16 eller till och med 35 mm film, kortfilmer som alltså måste ses på bio för att till fullo uppskattas. Film i Väst Short Film Award är ett pris till en film med max 20 minuters spellängd som hade premiär under Göteborg Film Festival. De åtta nominerade filmerna visades i ett svep på lördagen den 3:e februari i en fullsatt salong, där publiken också fick möjlighet att rösta fram sin favorit. Regissörerna själva var också närvarande och introducerade ibland sina filmer med några små ord. Tillsammans gjorde filmerna precis det som var avsikten med tävlingen: gav prov på att det görs en massa ambitiös, ofta snygg film som nästan ingen ser, eftersom dess längd inte passar in i bio- eller hyrvideoformatet.

På TV verkar det saknas vilja att lyfta fram kortfilmer, trots att det vore det ideala mediet. Mellan längre program, inför långfilmer som visas - precis som på festivaler - borde man köra kortfilmer! Men när SVT, som borde känna störst ansvar i den här frågan, visar kortfilm är det i tillfälliga ryck, under något pretentiöst tema kallat "unga filmare i dagens samhälle" eller liknande. Kortfilmer borde på daglig basis strös ut lite här och var i tablån, gärna visas flera gånger, nästan som musikvideor.

Kortfilmer borde också recenseras, med samma granskande och intresserade ögon man ägnar åt långfilmer, så jag tänkte försöka mig på just det: en liten bedömning av samtliga tävlande kortfilmer på festivalen.

Päron, av Per Carleson
På två minuter hinner man inte inte göra mycket till historia. En historia kräver ju exempelvis att man etablerar karaktärer och motiv, något man inte ens hinner börja med det på den tiden. Päron är därför snarare en sketch. Utan att förta poängen kan jag väl avslöja att ett gäng skrikande skinheads i en Folkets Park figurerar, men deras konversation är inte riktigt som man förväntar sig. Ganska kul, snyggt ljussatt och filmat men inget omtumlande direkt. En trevlig bagatell.

Confession. en doft av sanning, av Jonas Myrstrand
Här finns det ambition att berätta en riktig historia, och ett flertal snygga visuella lösningar. Dock kännetecknas filmens slut och upplägg av kortfilmens signum: twisten. På gott och ont kan man väl säga. Ibland känner jag att kortfilmer alltför mycket är beroende av att de avslutas med en liten punchline, och så är väl fallet även här. Välspelat, välgjort och ambitöst är det iallafall.

Barnsäng, av Fredrik Edfeldt
Ett större allvar än vad som är fallet med många kortfilmer. Egentligen ingen twist, ingen "poäng", mer en ganska sorgsen betraktelse av en man som besöker sin döende mor på sjukhus. Jag vet ärligt talat inte om jag riktigt förstod den, kanske missade jag något genialiskt, men jag gillade filmens allvar och nedtonade stil samtidigt som den inte egentligen gav mig så mycket.

Music for one Apartment and Six Drummers, av Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson
Herrarna Nilsson och Simonsson har gjort en film som känns unik på ett helt och hållet bra sätt. Den är härligt lättsam i sin ton, mer en sånglös musikal än en historia, men så oerhört läckert gjord. Ett gäng "guerilla-musiker" tar sig in i en lägenhet medan paret som bor där rastar hunden. Snabbt väljer de "instrument" i form av lampor, glas eller kanske en dammsugare och framför olika slagverksstycken i fyra olika rum. Snyggt klippt och filmat, suveränt spelat och en film som gör en riktigt uppsluppen.

See Me, av Jörgen Lööf
En typisk kortfilm, men ovanligt välgjord och faktiskt lite tänkvärd. Symboliken, där den uttråkade besökaren på ett konstgalleri ramlar in i en installation som låter honom se sig själv utifrån, är glasklar: riktig konst är som en spegel för betraktaren. Visst, inget nytt där, men det är illa snyggt gjort och ganska roande. Något av en favorit hos mig.

Konsten att flagga, av Ingrid Rudefors och Peter Östlund
Kanske den fictionfilm som ville mest, men i mitt tycke inte en av de bästa. Hans Alfredssons första kortfilmsroll ger inte utrymme för så mycket skådespeleri när den saknar dialog och egentligen bara går ut på att äta fin mat och hissa flaggan med jämna mellanrum. Jag råkade i förväg veta hur filmmakarna såg på historien - att den handlade om en man som på ålderns höst beslutat leva livet på Bästa Sätt, och hur han influerar grannflickan att omvärdera sitt liv - men kände när jag verkligen såg filmen att detta budskap inte riktigt gick fram. Han äter mest, och flickans minspel säger inte så mycket. Filmmakarnas beslut att helt undvika dialog skapar främst en lite pretentiös känsla i mina ögon.

Switch Off, av Carl Gustaf Nykvist
Legendariske filmfotografen Sven Nykvists son har gjort några långfilmer själv i sin dag. Hans tävlande kortfilm är nog den där mest historia hinner med att berättas på kort tid. Berättelsen om en nyköpt videokamera, vars "användarovänlighet" leder till vissa avslöjanden, är både välspelad och roande. En bra kortfilm, helt enkelt.

Mormor, Hitler och jag, av Carl Johan De Geer
En blandning av dokumentär och betraktelse där designern De Geer funderar över sin mormor. Hon var en hjälpsam, klok, sympatisk gumma, som också var övertygad nazist hela sitt liv. Upplägget är annorlunda och personligt, men kanske ägnas för mycket tid åt "sidospår" som kunde ha använts åt filmens kärna. Filmen är, helt enkelt, inte lika stark som den borde ha kunnat bli, men å andra sidan bjuds i förbifarten på en förklaring till De Geers åsikter om inredningsdesign. Slutbilden är faktiskt ganska genialisk, både djärv, tänkvärd och mörkt komisk. Bra film, som säkert kunde ha blivit ännu bättre.

Avslutning: Vann gjorde just Mormor, Hitler och jag, men Music for one Apartment and six Drummers kammade hem publikpriset.