100 år av skräck... film

Skräckfilm är något som nästan alla gillar. Det är rent vetenskapligt hälsosamt att få en adrenalinkick och ökad puls då man ser på allehanda pälsgubbar, aliens, mördare, spöken, vampyrer, mumier och andra väsen som hör till skräckfilmen. För överviktiga kan skräckfilm ha en slankande effekt då hjärtats frekvens ökar och för riktigt spinkiga en motsatt verkan då man gärna, i nervositet, klämmer i sig massor av chips och annat godis. Skräckfilm är hälsobringande.

Nu är det högsta mode att producera skräckfilm igen. Gamla godingar får nya liv och nya filmer kan bli framtida klassiker. Filmskaparna experimenterar med skräck och ibland får de fullträffar som i sin tur generar kopior och uppföljare. Dessvärre har antalet riktigt bra skräckisar minskat kraftigt och det är oroväckande. Genrerna har flutit ihop och snart kan man inte veta vad som är en ren horrorfilm och vad som är en cocktail av drama, komedi och sci-fi med en skräckkrydda på botten.
Skräckfilm är ingen ny företeelse, nej, den har bara förändrats sedan förra seklets början… eller har den?

SKRÄCKEN BÖRJAR

Före filmen fanns skriften och före skriften fanns sägnen som spreds från mun till mun. Tusentals år före Kristus berättade Sumererna, Egyptierna och Babylonierna hemska berättelser om onda andar, elaka gudar och andra väsen som kunde komma på besök om man inte skärpte sig. Eftersom det inte fanns några vetenskapliga bevis eller motbevis för sådana väsens existens valde många att tro på hemskheterna och rättade sig efter dem. Man måste komma ihåg att skräckhistorier i den antika tiden existerade endast i äkta skrämselsyfte och inte för fåfängans, underhållningens skull. Man skojade inte med en ond gud eller en död själ!

Den rent underhållande skräckhistorien dateras tillbaka i tiden till 1760-talet då författaren Horace Walpole skrev sin uppmärksammade och rätt ruggiga, gotiska historia om avundsjuka och dess följder, ”The Castle of Otranto”. Endast dryga 50 år senare, publicerades Mary Godwins (senare Shelley) berättelse om ett vetenskapligt experiment och med den storyn har man skrämt livet ur flera generationer. Naturligtvis talar vi om ”Frankenstein”, en av alla tiders mest uppmärksammade sci-fi- och horror storys.
Ytterligare 50 år senare uppenbarande sig Dr. Jekyll i Mr. Hydes otrevliga personlighet och lade grunden till en annan genre som exploaterats ofta, split personality. Robert Louis Stevenson skrev sensationelle ”The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde”. Oscar Wilde provade, även han, sin förmåga att skriva en berättelse om två sidor i en person och uppmärksammades med romanen ”The Picture of Dorian Gray”.

FILMEN KOMMER, GÖM ER!

Och så äntligen 1896 kom det första försöket till skräckfilm. Upphovsmannen var, naturligtvis, Géorges Meliés och han hann på några minuter behandla Mefistofeles, spöken, skelett och häxor i ”Le Manoir de Diable”. Märk väl att den onda Mefistofeles kom inflygande som en fladdermus. 1897 publicerades Bram Stokers ”Dracula” och läser man boken så är den ”sanna” vampyrlegenden ganska långt ifrån Buffy och Co och vampyrer i Brooklyn, något som många filmare inte uppmärksammat. Stoker hade lånat sin legend från folkmun och vidskepelse samt en historisk person, Prins Vlad Tepes, som en gång i tiden roade sig med att spetsa sina fiender, hunnerna, på vassa pålar.

1900-talets början var den gyllene tiden för stumfilm. Det fanns inga skräckinjagande, högpitchade fioler, intensiv dialog och dunkande hjärtljud för att öka på stämningen utan endast livemusik i form av en pianospelande, observant musiker. Men folket satt som förstenade inför de mest uppmärksammade skräckfilmerna som producerades mellan 1910 och 1925.
Naturligtvis skulle ”Frankenstein” bli filmatiserat och det gjordes av universalgeniet Thomas Edisons bolag i en 16 minuter lång version där monstret föddes ur en bubblande pöl och blev en överviktig varelse som såg ytterst anskrämlig ut. Filmen var hyfsat otrogen boken och hoppade konsekvent över romanens kvalmigaste händelser. Denna bejublande händelse tog plats 1910.

Tyskarna tog tag i Arthur Conan Doyles roman om en spökhund i Baskerville, publicerad 1902, och berättelsen om Sherlock Holmes. ”Der Hund Von Baskerville” 1914 blev en stor succé trots att både hunden och Dr.Watson saknades i filmen. Men tyskarna körde hårt och samma år kunde man se i närmaste cinematographiehaus en version av Dr. Jekyll och hans onda jag, ”Ein Seltzamer Fall”. 1916 kontrade Britterna med filmen ”Life Without Soul” och det var en 70 minuter lång version av Frankenstein. Dock hade Dr. F. ändrats till Dr. William Frawley och monstret kallades för den ”brutala mannen”. Inte en endaste kopia av filmen finns kvar att se, men man tror att någon gång dyker ett ex upp och den som hittar den försvunna filmen kan räkna med många £££ och $$$.

Tyskarna igen. Dorian Grey fick bli film 1917, Das Bildnis Des Dorian Grey emedan britterna och amerikanerna fick finna sig i dilemma. Visst producerades några usla försök till skrämselfilmer, men tyskarna höll i tyglarna och 1919 kom en av alla tiders mest kopierade filmer, ”Des Cabinet des Dr. Caligari”. Här är Dr. Caligari en magiker som får sin assistent att mörda stadsfolk iklädd en bodystrumpa och en vitmålat ansikte! Det blir en hel del spänning, en frenetisk jakt över stadens tak och slutligen ett våldsamt slut. Caligari visar sig vara det lokala dårhusets chef och vid åsynen av sin döde assistent blir han själv galen.

Amerikanarna kom med sin första riktigt bra skräckfilm 1920. Det var den femte filmatiseringen av ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” med John Barrymore i huvudrollen. Specialeffekterna var häpnadsväckande och skräckeffekterna, för den tiden, mycket läskiga. 1922 hände sedan under i det tyska landet där regissören F.W.Murnau spökade ut Max Schreck till en märklig greve Orlok, en gubbe som nattetid frossade på unga flickor med sina spetsiga tänder. Detta var inte den första vampyrfilmen, men dock en av de bästa. ”Nosferatu, eine Symphonie des Grauens”, var en äkta Draculahistoria trots namnförvrängningarna och Murnau stämdes av Stokers änka. Enligt domen skulle alla existerande filmrullar förstöras, men till alla seriösa filmvänners glädje har kopior sparats och finns dessutom att få på DVD om man anstränger sig. I år (2001) kommer filmen om filmen, ”Schreck” med Willem Dafoe och John Malkovich i huvudrollerna. Se den!

1925 kom så ”The Phantom of the Opera” där Lon Chaney fick finna sig i att gestalta den udda varelsen som bor i katakomber under operahuset i Paris. Lon Chaney i Rupert Julians regi är ett mästerverk och gör för Guds skull inga jämförelser med Dario Argentos skitfilm från 90-talet.

MERA MONSTER OCH NU MED LJUD

1930-talet var amerikanernas tid. Först filmades ”Dracula” 1931 med legendariska Bela Lugosi i huvudrollen. Ljudfilmen hade gjort sitt slutliga intrång och man kunde höra nu ett magnifikt musikspår och en dialog som dock Lugosi, utan att kunna ett ord engelska, fick leverera fonetiskt. Man hade skapat ett passionerat skräckdrama som kom att färga hela vampyrmyten i 70 år fram i tiden.
1931 klädde sig Boris Karloff i kostymen som Frankensteins monster i filmen… ja, ”Frankenstein”. Filmen blev en box-office hit och Karloff kommer, trots andra roller i filmhistorien, kopplas ihop med monstret i tid och evighet. Samma år kom åter en version av ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” och även denna blev en ekonomisk framgång. Skådespelaren Frederic March fick en Oscar® för sin roll.

Nu hade man på tapeten en vampyr, ett monster och en doktor med smått psykiska problem. Nästa steg blev att bita i romanen ”The Ring of Toth” av Arthur Conan Doyle. Resultatet blev ”The Mummy” som nog fått en hel del fler efterföljare än nödvändigt. Boris Karloff fick finna sig den här gången insvept i toapapper och tygslamsor. Mycket bra, mycket uppmärksammad. Detta hände år 1932. Samma år kom en av alla tiders mest kontroversiella filmer, ”Freaks”, där Tod Browning hade samlat ihop riktiga, missbildade människor i en berättelse om girighet, ond bråd död och ett ultravåldsamt slut.
Boris Karloff fortsatte på sin skräckkarriär genom att spela den stumme butlern i ”The Old Dark House”, som är en föregångare till alla filmer där människor i nöd får finna sig i att fly in i en gammal herrgård. Där händer det saker, det kan man lova.

1933 lades grunden till en annan efterapad story. I filmen ”The Mystery of the Vax Museum” visade herr dockskaparen, som själv är missbildad, mördade människor i sitt museum som vaxdockor. Naturtroget, men skrämmande.

Efter några års stillhet började uppföljarna till populära skräckfilmer poppa upp på biograferna. Först ute var ”The Bride of Frankenstein” med Elsa Lancaster som det inte helt sköna fruntimret. Trots den enorma publikframgången lyckades filmen inte ekonomiskt lika bra som föregångaren. 1936 kom uppföljaren till ”Dracula” och kallades ”Dracula’s Daughter” och baserade sig på Bram Stokers novell ”Dracula’s Guest”. Trots förutsättningarna blev filmen föga uppskattad, men är faktiskt fortfarande rätt hållbar trots sin 65 år.

1939 fick Boris Karloff ännu en gång gå i platådojor och bultar i halsen. ”Son of Frankenstein”. Självaste Basil Rathbone spelar il dottore Frankenstein och Bela Lugosi spelar sig själv, alltså en galen herde vid namnet Ygor. Basil Rathbone spelar även Sherlock Holmes i ”The Hound Of Baskerville”.
30-talet fick ett slut med en mycket skrämmande film om en seriemördare i Paris som tar folks liv emedan dessa arma satar stirrar på hans deformerade halvbroder som sitter och glor ut på gatan genom sitt fönster. The Face at The Window hette den rullen.

I KRIGSTIDER FRODAS SKRÄCKEN

1940-talet dominerades naturligtvis av WWII, men nog fann man alltid tid till att hosta fram en och annan horrorfilm också. Mumien fick en uppföljare i ”The Mummy’s Hand” 1940 och är tempomässigt häftigare än Karloffs rulle från 1932. 1941 gör Spencer Tracy sin version av Jekyll och Hyde, som visar sig vara en mycket bra filmatisering om också rätt slätstruken. Samma år uppenbarar sig Lon Chaney Jr som den förskräcklige ”The Wolfman”, en ny sorts pälsgubbe som vid sidan av Frankensteins monster, Dracula och Mumien blev den mest berömda skräckfiguren genom tiderna.
Chaney Jr fortsätter på skräckvågen och gör nu sin version av Frankensteins monster i ”The Ghost of Frankenstein” 1942, en film som har komiska inslag. Ett nytt grepp!
Utlänningen Bela Lugosi, som i filmen spelar än en gång Ygor får göra sin egen tolkning av monstret i ”Frankenstein Meets the Wolfman” 1943. Chaney Jr spelar pälsgubben.
Och Chaney Jr fortsätter, nu som en ond greve i amerikanska södern. Filmen hette ”Son of Dracula” 1944 och var på sin tid en av de mest spännande och välgjorda skräckfilmer dittills.
40-talets bättre skräckperiod slutade med en rätt obehaglig filmklassiker om en död musiker och hans avskurna hand som begår en serie mord som bevittnas av en ockultist i filmen ”The Beast With Five Fingers”. Filmen som kom ut 1946 och prisades för sitt smarta manus och huvudrollsinnehavaren Peter Lorres övertygande uppvisning som ockultisten.

1950-1959 – MASSOR AV USEL, NÅGRA GULDKORN

På 1950-talet började med en massa dåliga skräckfilmer som knappast behöver något utrymme i denna text, men 1957 producerade den legendariska skräckfilmsstudion Hammerfilms en riktig höjdare, ”The Curse of Frankenstein” med Peter Cushing som Baron von F och Christopher Lee som monstret. Filmens popularitet och dess, i medierna, negativa publicitet bidrog till att skräckfilmen fick en ny boost. ”Lämplig endast för sadister” talades det om och även om filmen i dagens perspektiv ganska mesig, så bidrog den till att Hammer gjorde massor av pengar på den och vågade satsa friskt på följande års, och alla tiders, mest framgångsrika skräckfilm på Hammerfilms, ”Dracula”.
Christopher Lee som hatade rollen som Frankensteins monster gjorde en bejublad insats som blodsugaren av högre rang och Peter Cushing infann sig i rollen som vampyrhataren Abraham von Helsing snabbare än fort. Filmens omedelbara succé var inte stor eftersom kritikerna inte visade nåd i sina recensioner, men med tiden växte filmens succé till sig och fick producenterna på Hammer att göra en Irländsk klackdans. För Lee betydde rollen att han än idag förknippas ihop med den definitiva tolkningen av Greve Dracula.
1959 gjorde Lee och Cushing ännu ett samarbete i Hammers nyfilmatisering av ”The Mummy”. Lee agerade mumien. Och Hammer fortsatte med nyfilmatiseringarna och fortsatte på parets samarbete i ”The Hound of Baskerville” där Cushing fick äran att spela Sherlock Holmes.

SKRÄCKEN TAR SIG IGEN

1960 visade sig vara ett mycket viktigt år. Adrenalinjägarna fick sig inte mindre än 6 st viktiga filmer varav Hitchcocks ”Psycho” är onekligen den mest inflytelserika skräckfilmen genom tiderna. Herr H hade minsann upprört folk redan före 60-talet, men hans styrka satt i spänning, inte i äkta skräck, som nämnda ”Psycho” skapade. Och som sagt, kopiorna var många och alla var inte ens dåliga. I slutet på året kom ”Taste of Fear”, som Hammer hamrade ut fort som fan. Filmen blev faktiskt riktigt bra, trots att den efterapade mycket av det som ”Psycho” presenterade, allt från handling till affisch. Hitchcock hade gett order om att ingen skulle släppas in i biosalongen efter att filmen började och detta tolkades av pöbeln som om att sent inkommande skulle störa stämningen, men så var inte fallet. Hitchcocks tanke var endast att förskona folk från att inte fatta ett jota då en av affischnamnen, Janet Leigh, var redan död och borta ur filmen då det sena folket släntrade in. Han menade att dessa skulle förlora poängen i filmen, vilket var helt riktigt. Hammer däremot använde liknande text för att egga upp intresset för sin film och proklamerade: ”För maximal underhållning rekommenderar vi att Ni ser filmen från början."

Nåja, frånsett ”Psycho” och ”Taste of Fear” så var ”Peeping Tom” en resa in i en mycket mörk värld där en fotograf filmade de skräckslagna uttrycken i kvinnors ansikten då han samtidigt mördade dem. Mycket kontroversiell film på sin tid.
Hammer fortsatte även med vampyrfilmer och ”The Brides of Dracula” blev en av höjdarna. Peter Cushing tillbaks som van Helsing. Likaså ville Hammer göra en allvarlig Jekyll & Hyde film (den hade gjort en komedi 1958) och ”The two Faces of Dr. Jekyll” är en fin film som dessvärre floppade på filmmarknaden.
Till gänget av allehanda väsen av annorlunda karaktär ville Hammerfilms nu tillägga en varulv. Detta hände i filmen ”The Curse of the Werewolf” med Oliver Reed i huvudrollen. Mycket sevärd film än idag.

1962 skrev Robert Bloch (manusförfattare för ”Psycho”) ett manus till nyfilmatiseringen om Dr. Caligari. Filmen hette ”The Cabinet of Dr. Caligari” och blev en veritabel succé och gav nämnda Bloch ett välförtjänt rykte som spänningsskapare. ”Maniac” blev Hammers följande storverk och den följde de spår som ”Psycho” hade skapat. Ingen märkvärdig film i sammanhanget, men viktig eftersom den hade i likhet med sina föregångare många oväntade vändningar i handlingen och att den var så rå att censorerna klippte filmen med skördetröskare.
Hammers andra mumiefilm blev en uppföljare till deras 1959 års version av den vandrande döingen. Filmen kallades ”The Curse of the Mummy’s Tomb” 1963 och blev endast en medelmåttlig framgång emedan den trots detta inte var en helt usel film. Det bästa filmen gjorde, var att den genererade ännu en uppföljare 1966, ”The Mummy’s Shroud” och den, gott folk, gick inte för hackor. Riktigt läskig på sina ställen.
1963 fortfarande. Ett gäng forskare med dragning åt det psykiska uppsöker ett hus i gotisk stil för att undersöka om det finns någon som helst substans i påståenden som förkunnar att det skulle spöka i huset. Det gör det! Filmen hette ”The Haunting of Hill House” och var i början av 60-talet det mest spännande man kunde se på film. Även om den idag kan verka litet tam, så lyckas den fortfarande skapa kalla kårar med sin ruggiga atmosfär, sitt fina foto och den vrålhäftiga musiken. Skapade hundratals uppföljare varav ”The Haunting” av Jan de Bont från 1999 är en av de mest uppmärksammaste, men hamnar i en helt annan klass av film. En lägre klass.

1965 kom sedan den efterlängtade uppföljaren till Draculasamlingen i form av ”Dracula: Prince of Darkness” med Christopher Lee tillbaks som herr huggtand. Den här gången blev stämningen ännu dystrare och tidsotypiskt mycket våldsam. Kritikerna var föga nådiga, men trots detta anses filmen vara en av Hammers bästa. Dock försvann filmen till glömskans dal då Roman Polanski prånglade ut ”Repulsion”. Det var Polanskis första engelskspråkiga film och behandlar en sexuellt frustrerad kvinnas vittrande mentalitet då hon är inlåst i sin systers lägenhet. Mycket obehaglig och exceptionellt bärkraftig ännu idag. Catherine Deneuves bästa rolltolkning genom tiderna.
Resten av 1960-talet tillverkade Hammer och andra bolag uppföljare till Dracula, Frankenstein, utomjordingar och annat slödder, men det dröjde en bra stund innan man kunde se en betydande skräckfilm igen.

SKRÄCKEN ÄNDRAR KARAKTÄR… ELLER?

I själva verket dröjde det till 1973 innan vi filmfreaks fick skita på oss av spänning. Nåja, i en ålder av 11 år fick jag inte se ”The Exorcist”, men då jag lyckades att spänna ögonen i filmen i tonåren, så sov jag inte på tre veckor. För många kan det yttre i filmen te sig löjligt, ja, överdrivet i dagens perspektiv, men skräcken ligger inte alltid i effekterna, utan snarare i psykologin. Grundfilosofin i filmen med att en oskyldig flickas kropp våldgästas av en demon och tvingas avstå sin egen personlighet är skrämmande. Försöken att driva ut demonen leder i största sannolikhet till flickans död, men besparar henne en lång kroppslig pina. ”The Exorcist” är en film om självuppoffring, teologisk skräck och i allra högsta grad sammandrabbning mellan det onda och det goda. För mig, som är teologiskt väl bevandrad, är filmen ett exempel på primalskräcken som alla människor har i sig, oavsett deras religiösa orientering eller saknad av den samme.

1974 chockades världen av ”The Texas Chainsaw Massacre” där en rätt vanartig familj, som gillar grillat, finner att den bästa födan kommer från människan. Inte helt så grafisk och rå som ryktet gjorde gällande, men upphovsfilm till massor av kopior. Regissören Tobe Hooper lyckades med enkla medel pussla ihop klaustrofobi, spänning och action i sin första film och har inte lyckats göra något lika effektivt efteråt.

Tobe Hoopers framtida master/mentor Steven Spielberg förändrade vår syn på vatten och ett av elementets största rovdjur. I ”Jaws” 1975 får man uppleva 2 minuter haj och 2 timmar spänning för att inte tala om en hel del skräck. En av alla tiders bästa filmer i alla kategorier och en rejäl språngbräda för mannen som idag är synonym med begåvning, Hollywoodmakt och en helvetes massa väl förtjänta pengar. Filmen är en perfekt kombination av horror, drama och thriller.

1976 exploaterade man Stephen King och gjorde ”Carrie”. Filmen regisserades av skicklige Brian de Palma och han knyter ihop religiös fanatism, telekinetik, mobbning och en grå liten flicka till ett infernaliskt blodbad av sällan skådat slag. Mera skrämmande i själen än i effekterna, men hur som helst en mycket viktig film som, även den, efterapats otaliga gånger.

En annan extremt efterapad produkt var John Carpenters ”Halloween”, en lågbudgetfilm om en störd man med en ansiktsmask och en kökskniv. Ungdomar dog på löpande band och mördaren tycktes vara av spöklig karaktär, då han inte dog vad man än gjorde mot honom. Många uppföljare, men få värdiga att jämföra med originalet.

1979 släpper någon in syre i det tyska riket och regissören Werner Herzog vaknar till. Resultatet blir en nyfilmatisering av ”Nosferatu” med Klaus Kinski (Nastassijas farsa) som greven med avvikande begär. Skrämmande, humoristisk och en av de bästa vampyrfilmerna genom tiderna. En annan effektiv och nyskapande skräck/sci-fi-film var ”Alien” av Ridley Scott och där tyskarna begåvades med syre, så befann sig ”Alien” gänget i en mera syrefattig omgivning, rymden. Klaustrofobi och panikstämning efter en långsam start. Uppföljare blev det hela 3 st (hittills) men de hör till en annan genre än skräckfilm.

KING ÄR KUNG OCH EFFEKTFILMERNA HÄPNADSVÄCKANDE

Stephen Kings stjärna skiner starkare och självaste Stanley Kubrick införlivar alla förhoppningar i ”The Shining” 1980. Filmen blir svår för många, men likt tusan är den en av de mest skrämmande filmer man kan än idag beskåda. Jack Nicholson i huvudrollen är så perfekt, att man i inte kan inbilla sig någon annan i samma roll. King själv gillade inte Kubricks version och medverkade till att producera en nyfilmatisering för kabel-TV för något år sedan. Ingen höjdare direkt! Även epokgörande på ett annat sätt: Steadycam användes för första gången i en skräckfilm (t.o.m. långfilm, vill jag minnas) och effekten var häpnadsväckande och kopierad hundratals gånger efteråt.

Vänner av lycantropi får sig ett välkommet tillägg i ”The Howling” 1980. Filmen regisserades av Joe Dante och visade sig vara välgjord, lite rolig och mycket skrämmande. Den numera legendariske effektgubben Rob Bottin gjorde sitt slutliga genombrott och en annan legend, Rick Baker, medverkade också på make-up sidan. Massor av uppföljare, en skröpligare än den andra.

1981 kom alla tiders mest framgångsrika varulvsfilm, ”An American Werewolf in London”. Humorregissören John Landis varvade skoj med spänning och skräck. Effekterna var enorma och få som jag har pratat med har ogillat filmen. En av de bästa horrorkomedierna, en klar 10-poängare. Effektgubben Rick Baker fick en välförtjänt Oscar®.

1982 begåvades vi med tvenne filmer i skräckgenren. Den första, ”Creepshow” var en episodfilm med smålustiga skräckberättelser. Ett format som kom att få många lyckade uppföljare. Den andra var ”The Evil Dead” av Sam Raimi, några kompisar och bara minimalt med pengar. Filmen blev en av skräckhistoriens råaste och roligaste, en veritabel klassiker som genererat två uppföljare, även de lyckade.
Samma år nyfilmatiserade John Carpenter en gammal sci-fi rulle och döpte den till ”The Thing”. Det blev en orgie i äckel och olidlig spänning med ett slut som lämnar få oberörda. En återkommande favorit bland skräckfantaster.

Det skulle dröja enda till 1985 innan följande, bland skräckfantaster uppmärksammade, film uppenbarade sig på horrorhimlen. Man hade tagit en portion ur H.P. Lovecrafts berättelse om en ambitiös, ung forskare som experimenterar med märkliga substanser som får döda att knalla omkring i omgivningen. Ingen lyckad grej, för alla tycks bli besynnerligt onda. ”Re-Animator” är en av mina favoritfilmer och upphovsfilm till de lösa uppföljarna ”Bride of Re-Animator” och ”From Beyond”. Äckel hela vägen, men ack, så kul. Och ganska skrämmande.

ÅRHUNDRADET SLUTAR SÄMRE ÄN DEN BÖRJAR

Vi hoppar till 1990 och en sorts version av ”Jaws”…nästan. Nu var det spindlar som gav oss krupp i ”Arachnofobia” och min sambo, bland andra, vågade inte trampa i gräset på några år efter filmens premiär. Ett par år senare, 1992, väcktes den gamle greven till liv igen. Med den respektingivande titeln ”Bram Stoker’s Dracula” visade Francis Ford Coppola en mycket teatralisk version av den sugande varelsen. Utmärkta Gary Oldman i huvudrollen och Anthony Hopkins som van Helsing. Där Oldman övertygade gjorde Hopkins sin karaktär till en komisk bifigur.

Det kan man inte säga om Hopkins följande rulle, ”Silence of the Lambs” som lamslog en hel värld och kammade mot förmodan… eller snarare mot gängse oskrivna lagar… hem hela 5 Oscar®. Hopkins spelar kannibalen och psykiatrikern Hannibal Lecter på ett sätt som inte lämnar någon kall. Uppföljaren ”Hannibal” 2001 är nästan lika intensiv som föregångaren och rekommenderas för alla som inte har svårt för att sova. Ruggigt värre.

Frankensteins monster väcktes till liv i Robert de Niros tappning 1994. Kenneth Branagh regisserade en trogen och fin filmatisering som inte kanske skrämmer lika mycket som man hade hoppats men som film är den underbar. Pompöst nog, och helt moderiktigt, fick filmen heta ”Mary Shelley’s Frankenstein”.
En annan välkommen nyhet var den danska filmen ”Nattevagten”, som jag anser vara alla tiders bästa nordiska skräckfilm och en av de bästa thrillers. Skandinaverna har varit sparsamma med skräckproduktion, men då de lyckas så gör de det med stil.

1999 kom sedan ”The Sixth Sense” av M. Night Shyamalan och även om den inte är direkt en skräckfilm, så hamnar den bland alla stora klassiker trots allt. Fint skådespeleri och en intensiv stämning från första till sista rutan.

Naturligtvis finns det tusentals horrorfilmer som inte ryms med i denna artikel. Vissa är bra och många urusla. Dessvärre lutar det åt, att man intresserar sig av att skrämma folk, men att sättet förändrat sig drastiskt från Murnaus tider. Idag tillverkas skräck, men där man förut gjorde det med stil, så satsar man ofta nu på chockerade effekter snarare än på ett kusligt manus. Jag vill inte påstå, att skräcken skulle ha blivit mindre skrämmande idag, jag är endast ledsen över att så få filmmakare lyckas med att producera skräck med intelligens. Mumierna är utbytta mot seriemördare och vampyrerna har konkurrens i virus. Visst fasar man för dessa nymodigheter, men då världen i sig självt har blivit en skådeplats för äkta skräck, så saknar man allt ett stelt vandrande monster och gentlemannaaktiga grevar med morbida passioner.

© Janne Ahlgren

Källa: Internet, skallens innanmäte, "Monsters and Mad Scientists: A Cultural History of the Horror Movie"(Andrew Tudor), An Illustrated History of Horror and Science-Fiction Films; The Classic Era, 1895-1967 (Carlos Clarens)