Orimligt är ofta rimligt... ibland

Drömmarna krossas

Det hela började med att min gode kollega, Danske Niels, och jag besökte den lokala biografen för att njuta av en Bond-film, ”Tomorrow Never Dies”. Jag kom ut ur salen med tindrande och lyckliga ögon. Jag hade sett precis det jag ville. Skurken, brudarna, humorn och explosionerna. Danske Niels rynkade dock på sin näsa. Under föreställningen pustade och suckade han djupt och för en stund trodde jag att han höll på med något snuskigt, men sedan insåg jag att hans frustande berodde på filmen… och inget annat.

Den berömlige dansken är nämligen allergisk mot orimligheter i filmer. I varje fall vissa orimligheter. I Bond-filmens fall trodde jag att han skulle krevera i en helikopterscen som förflyttade alla kända fysiska lagar bortom gränsen för rimlighet. Det var nära på att han skrek ut sin besvikelse, så illa berörd blev han.

Tack och lov är det endast de orimligaste orimligheterna som får dansken att vibrera av hat och besvikelse. Själv har jag lättare att svälja även större klumpar av ologisk och onaturlig spillning så länge som den för fram filmen eller låter bli att förstöra en scen.

Film är en vinstinriktad produkt vars syfte är att i första hand tjäna in pengar till dem som medverkat i dess tillverkningsprocess. Kommersiell film är en pengamaskin och inget annat. För att dra in alla investerade ekorrskinn, plus en hel del vinst, så måste man gå publikens krav till mötes. Den otacksamma gruppen männsikor kräver nämligen kvalité, nyskapande, underhållning… valuta för pengarna, kan man väl säga. Filmens uppgift blir således att, förutom vinsten, få oss att trivas, uppeggas, entusiasmeras, häpnas, skratta, gråta, rysa o.s.v. Om filmen misslyckas, så blir den osedd av massor. Vinsten uteblir och någon får sparken, förlorar sitt goda rykte och tvingas gå med i Hollywoods B- eller C-lag. Enligt Danske Niels borde producenterna av ”Tomorrow Never Dies” hängas för att de har spräckt hans heliga Bond-bubbla och Bond will never be the same again.

Å andra sidan är dansken ganska tolerant. Han hatar omöjligheter, men ser gärna genom fingrarna då det gäller klyschor eller mindre förseelser. Han accepterar att explosioner i rymden för ett fruktansvärt väsen och att ett p.g.a. bränslebrist nödlandat flygplan alltid exploderar precis efter att hjälten lämnat det farliga området. Han accepterar att det tar två minuter för en rymskyttel att nå rymden emedan det tar tre minuter för en meteorit i 165 000 knyck att träffa jordytan efter att den trängt in i atmosfären.

Film är som musik. Om man har en miljard låtar och musikstycken, så kommer några av dem att påminna om varandra. Plagiat? Även om man inte plagierar, så kopierar man gärna en succé och således skapar man en uppsjö musikstycken som skiljer sig endast marginellt från varandra. Fick man inte göra det så hade vi 25 klassiska musikstycken, 19 rocklåtar, 1 raplåt, 1 hiphopstycke och 1 technolåt. Och så vidare.
Samma gäller film. Man kopierar gärna succéer och därför har vi ett original och en helvetes massa uppföljare i samma anda eller rena plagiatprodukter, som sällan når upp till originalets standard. Men varför i jösse namn måste man plagiera allt dåligt och löjligt i en succé? Varför finner man det alldeles väldigt nödvändigt att fördärva filmen med hemska klyschor, som får vilken som helst intelligent person att spy galla över fanskapet. Danske Niels är en av dessa känsliga varelser som inte kan låta bli att peta i orimligheterna och klyschorna. Oavsett filmens andra kvalitéer är han där och påpekar än det ena och än det andra. Jag själv kan sällan hålla tyst, men jag skulle tro att toleransen hos mig är något högre.

Gör nåt’ själv då!

Men är du inte nöjd med det man ser, så ska du kanske göra en bättre film själv. Och så är det bara att sätta igång. Man ska inte klaga, man ska bli regissör! Regissera själv en film och se hur enkelt det är!
För att göra saken enklare och för att kunna fundera på filmmakarens uppgifter, utgår vi ifrån att du, i detta tankeexperiment, i denna dröm, har avklarat följande saker:
1. Alla juridiska och avtalsförhandlingar angående tillstånd att filma på olika ställen runtom vår jordglob.
2. Du har till ditt förfogande ett lovande manuskript, som skrivits av en toppskribent baserad på en John Grisham roman.
3. Du har fått tag på ett kanongäng, som består av professionella filmmänniskor och som deltagit i flera uppmärksammade och framgångsrika produktioner.
4. Du har själv valt att få arbeta med cinematografen Luigi Spinotti-Dork, som du beundrar så stort.
5. Din producent är ingen mindre än Fiel Mörtslebas. Han har gjort succé med alla filmer som han producerat och är känd för att vara en bra person att arbeta med.
6. Du har handplockat tidens största stjärnor, alla berömda karaktärsskådespelare.
7. Allt utom ditt förarbete och själva regin är avklarad, säger vi bara för att förenkla saken.

Du läser Grishams bok Testamentet för nionde gången och nu har du klart för dig hur du ska verkställa filmen. Du träffar art- och storyboardartisterna för att prata om din vision. Som de luttrade filmproffs som de är påpekar de snabbt att allt du tänkt ha med i filmen ryms inte med. Filmen kommer att bli 8 timmar lång.
”Jag är regissören här”, skriker du, ”och jag bestämmer vad som ska vara med och vad som utelämnas”
Producenten skrider in och bekräftar vad artisterna sagt. Skulle detta inte vara nog så informerar han dig diskret om att regissörer kan faktiskt bytas ut. Nedslagen och med producenten närvarande blir det en mycket mindre fantastisk vision än du hade tänkt dig. Du ville ju visa huvudpersonens alla vedermödor i Brasiliens djungel. Nu har du bara två mindre djungelepisoder kvar. Helvete! Hur ska du kunna visa en enmånads händelse på en kort tid på duken? Man får väl glömma logiken en stund och låta huvudpersonen hitta snabbt en okänd missionär i Brasiliens djungel. It could happen!

Vi övergår till själva filmandet för att inte krångla till det. Huvudpersonen Nate O’Riley spelas av självaste M. Donald Spitwillis. Han ska inte medverka i filmens, kronologist sett, första scen, och hans djungeleskapader filmas först eftersom den kvinnliga missionären, spelad av Angelique Mutterfock måste avklara sina åtaganden på bara en vecka. De brasiliska urskogsscenerna filmas framför en bluescreen i en studio och djungeln läggs i bild efteråt. Producenten tycker att man bör spe på med djungelliv och i den färdiga scenen kan man se flera pumor, färgglada fåglar, nyfikna apor och för att öka spänningen… spår av en tiger. A Tiger in Brasil? Allt för spänningens skull och du låter dig övertygas. Annars!

Fröken Mutterfock är sen. Herr Spitwillis hatar väntetider och gömmer sig i sin trailer. Då fröken Mutterfock duschat färdigt i Evianvatten och inställer sig för makeup sessionen är du snabbt framme och påpekar att du inte accepterar förseningar. Fram skrider producenten, som f.ö. är Mutterfocks farbror, och påminner dig om att du är ute på hal is. Han menar att du ska i stället skälla på Spitwillis eftersom den gubben är ganska oresonlig. I brist på annat går du till Spitwillis trailer dit han lockat några yngre studioassistenter för en mysig stund. Trailern omringas av 16 livvakter som han krävt att få från studion. Förutom livvakterna får ingen skaka hand med honom, se honom i ögonen eller tilltala honom utan att hans agent ger tillåtelse till detta.

Du försöker forcera muren av livvakter, men åker på stryk. Agenten förklarar att du inte får träffa Mr. Spitwillis innan han är färdig. Trailern är hans fristad. Men sedan uppenbarar sig herr skådespelaren och inleder dagens arbete. Han och fröken Mutterfock beundrar varandra men du har svårt att se en varm kemi mellan deras agerande. Du försöker instruera dessa två och försöker få dem att inse att det ska finnas en tilldragelse mellan dem. En sexuellt diskret tilldragelse. Efter fyra omtagningar skäller skådespelarna på dig och kallar dig för en oerfaren idiot som måste bytas ut. Producenten deltar i utskällningen och det hela slutar med att du regisserar paret i en het sexscen trots att romanen och manus gör det klart att den enda fysiska kontakten sker genom att personernas knän rör vid varandras knän och att de skakar hand. Man måste visa hennes bröst. Man bara måste gör det!

Att Nate O’Riley är en alkoholist, en bedragare och en frånskild skitstövel, allt enligt romanen, faller inte Mr. Spitwillis på läppen. Han kräver ändringar i manus. Producenten samtycker.
”Vi ska ha en hjälte och ingen sopa”, deklarerar han och manus skrivs om.
Så blir det. I en scen ska Mr. Spitwillis hjälpa till en pastor med att sätta upp en gipsskiva. Mr. Spitwillis kräver för detta uppdrag att du måste engagera en stuntman. Du kan inte förstå varför, men gör som du blir tillsagd. En stund senare kommer producenten och anklagar dig för att sabotera budgeten. Du försöker förklara att det var Mr. Spitwillis som krävde en stuntman.
”Är det så?” Frågar producenten och Mr. Spitwillis nekar kategoriskt. Han skall genomföra scenen själv. Mitt i filmandet bryter han en nagel och släpper taget om gipsskivan som ramlar i skallen på honom. Det blir ett jack. Pressen vet detta inom 4,3 sekunder och tabloiderna förkunnar:
”Spitwillis svårt skadad under inspelning – regissören anklagas för att ha pressat aktören för hårt.”

Nu när Mr. Spitwillis inte längre medverkar i filmen tvingas producenten hosta fram en ny skådespelare. Du föreslår Mark Shaugnessy, en kompetent aktör, men producentens dotter vill träffa Tom Cruise, så det får bli han i stället. Din lön halveras eftersom Cruise blir för tung för budgeten.
Cruise är professionell. Han genomför sina åtaganden i rask takt och alla beundrar honom. Han klappar dig på axeln och förklarar för pressen hur angenämt det är att jobba med dig. IMDB vet dock skriva att Tom Cruise får okrediterad ära för regi och att du i praktiken reducerats till 1st unit director. Du får finna dig i att regissera panoramascener, några flygscener, start och landning av ett jetplan, mindre scener med en massa advokatsnack samt en scen involverande en gummiorm och en liten flicka. Många av dina scener klipps naturligtvis bort. Producenten förklarar att Cruise måste få öva litet, för snart ska han regissera en riktig actionfilm.

Nåja, i stort sett är du nöjd. Du har fått regissera en film. Du har tjänat pengar mer än många drömmer om och ditt namn på reklammaterialet förkunnar att du är regissören. Du finner dig i att inse, att du tvingats tumma på dina principer kring orimlighet. Du har fått finna dig i att man kan resa omkring på brasilianska floder med en lustjakt och att hitta övergiven bensin i en tunna till båten mitt i Pantanal (i djupaste Brasilien nära Bolivias gräns) är inte alls omöjligt. Att filmen visar att båten har två Perkins Marindieslar bryr sig ingen ändå om. Att missionären som spenderat 11 år i isolation med en indianstam från stenåldern gör inte henne mindre attraktiv. Hon har ju tillgång till Max Factor och en fön. Att ha sex mitt i indianbyn emedan djungeltrummorna slår takt är inte en orimlighet, det heller. Eller?
Att skurken i filmen spelas av Gary Oldman är väl inget annat än en slump. Att läsa igenom ett 2100 sidig inlaga till domstolen på tre timmar är rimligt om man läser snabbt. Dungue-feber kan försvinna snabbt om man dricker massor av brasilianskt vatten. Det kan hända att en alkoholist kan ta sig en rejäl fylla och hålla sig sedan nykter precis så länge han vill oavsett frestelserna. Saker kan hända och på film kan de verka trovärdiga. Eller så inte.

Filmen får ett uselt mottagande då testpubliken ser den. Tom Cruise vill stryka sitt namn från alla posters och producenten tvingas klippa om hela filmen. Du får skulden för alla orimligheter som publiken reagerat på. Förklaringarna ekar för döva öron. Du måste bearbeta produkten igen och filma om många scener. Budget sprängs och investerarna kräver mera action för att publiken ska strömma till föreställningarna. Du lägger i panik in en klyscha här och en annan där och slutligen är den korkade testpubliken nöjd. Alla skäller på dig och slutligen gapar även den sävlige Luigi Spinotti-Dork att du är inkompetent.

Kritikerna, de stora och betydande, krossar ditt verk. De säger i kör att verket är otroligt överdrivet för att vara en dramatisk film. Den påminner om ”M:I-2” och inte en finstämd, juridisk dramathiller. Producenten skyller på dig, skådespelarna skyller på dig och du är i stort sett orsaken till att 100 miljonerdollarsinvesteringen är på väg att gå åt helvete. Inget hjälper. PR-turnéer krävs för att locka publik.

Det finns två möjligheter:
A. Du blir en regissör vars varumärke är orimligheter, ologisk handling och hjärndöd action. En välbetald filmskapare, som saknar såväl vackra visioner som vettiga mål. Målet är pengar, krut och stjärnstatus.
B. Du faller från Hollywoods A-gäng och finner snart att dina filmer visas på Playboy-channel. Eller så förblir Testamentet din första och sista film.

Och där sitter du och lipar. Du skulle ha gjort som du först tänkte: Regissera en film i samma anda som Firman eller Pelikanfallet. Snabbt, snyggt, ganska rimligt. Eller en längre TV-version. Men det är för sent att gråta över spilld mjölk.

Och så vaknar du från drömmen och inser att orimligheterna hör hemma i filmvärlden, annars skulle den riktiga världen vara en ganska tråkig plats. Eller hur?

© Janne Ahlgren