Kärlekstrams blir för mycket

Pojke möter flicka. Pojke måste in i lumpen. Flicka vinkar av pojke vid stationen. Pojke är med om blodbad och andra hemskheter. Antingen dör pojke och kommer aldrig mer hem igen, eller så dör flicka av missfall eller krock med bil, i väntan på pojken. Att skildra händelser ur historien som är mer förknippat med ondska, död och krig än älskande kärlekspar är dock inget nytt. Det har gjorts förr. Och i och för sig så är det väl inget fel i det. Men några gånger blir det bara för mycket helt enkelt.

Under sju månader drabbade tyska nazisttrupper och sovjetiska soldater samman i ett av historiens värsta slag. En halv milion soldater från båda sidor stupade samt nästan 50 000 civila fick sätta livet till, i ett av andra världskrigets viktigaste slag. Detta har skildrats i flera filmer varav den senaste ”Enemy at the gates” (2000)förmodligen också är den mest ointressanta.

Sommarens storfilm ”Pearl Harbor”(2001) skildrar ett annat slag från andra världskriget. Ett slag som kan tyckas borde gå världen omärkt förbi då det bara handlar om att amerikanarna blev tagna på sängen tidigt en söndagsmorgon
Och fick stora delar av sin söderhavsflotta spräng i bitar. Egentligen ingen gigantisk förlust för jenkarna, men tillräckligt för att ha ett skäl till att fälla två atombomber.

I ”The longest day” (1962) och ”Saving Private Ryan” (1998) visualiseras krigets slutfas då de allierade invarderade Europa. I centrum är själva landstigningen i Normandie där hundratusentals allierade stupade under loppat av några dagar. I ”Plutonen”(1986) får vi följa med en överklasspojk som frivilligt väljer att resa till Vietnam och det orättvisa krig som utspelas.

Alla dessa filmer har mycket gemensamt. Bland annat krigstemat. En sak som de inte har gemensamt är att i de tre senae nämnda filmerna finns ingen vidare kärlekshandling. Tack och lov! Filmerna om D-dagen och i ”Plutonen” har man tagit fasta på viktigare saker än relationer mellan man och kvinna. De kan delvis betraktas som dokumentärer då ett av syftena är att visa en sida av kriget och hur det även gick till. Som publik förfäras vi över krigets fasor ocu upprörs över grymhet och orättvisa. Det är liksom meningen med dessa filmer, vågar jag påstå.

Sen finns det de filmer som lika gärna kunde vara som de ovan beskrivna, men som av någon outgrundlig anledning måste blanda in kärlek i det grymma. Resultatet bli enligt mig banalt och snudd på äckligt. Vad är vitsen med att samtidigt som man skildrar ett slag där tusentals människor sätter livet till berättar historien om arbetarsonen och rikemansflickan och hur deras kärlek utvecklas? Vad ska jag som publik koncentrera mig på? De som dör eller de som älskar? Vad kommer publiken att prata om efter att filmen är slut, kärlekshistorien eller den verkliga händelse den utspelades i? Vilket är det viktigaste? Vilket vill filmskaparna att vi tar fasta på? Alla dessa frågor…

Till sist ett erkännande: Jag har inte sett Pearl Harbor än. Jag måste se den, det vet jag, men jag tänker banne mig sitta och sucka och stöna, vrida på mig och harkla och hosta, så fort det är en lite gnutta romantik. Men då ett av världskrigens stora slag dokumenteras tänker jag sitta tyst och stilla. Då ska jag lära mig ett och annat om krig, ondska och grymhet. Kärlek kan jag lära mig på andra sätt. Det finns det hur många filmer som helst som kan visa mig…