En tango med Baz Luhrmann

UMEÅ FILMFESTIVAL Det var ett tag sedan ”Strictly Ballroom” kom till Sverige. Jag minns inte hur det gick till när jag skulle se den. Har för mig att Tellusfilmkollegan Anders tipsade mig om den. Detta var inte bara min första upplevelse med Baz Luhrmann utan också min första kontakt med australiensk film. Baz Luhrmann hade vägarna förbi Umeå Filmfestival i sin långa promotionresan. Han stannade till för en kort presskonferens och för att dansa tango med undertecknad. Jag vill varna för att intervjun kan innehålla information som kan påverka din upplevelse av filmen om du inte redan sett den.

In i konferenssalen kommer först den jättelike, och tillika inventarie på filmfestivalen, Ronny Svensson. Efter honom strosar en i jämförelse med mannen framför, en kort och gråhårig man. Håret ligger bakåtslickat och han påminner om någon som är en blandning mellan en australiensk ’surfer’ och en skådespelare från ’Neighbours’. Vi applåderar Baz Luhrmann som tog sig tid under sin världsomspännande promotionturné, att besöka Umeå Filmfestival.
-G’day mates! How are ya doin?
Alla svarar i kör:
-Good!

Musiken i ”Moulin Rouge” är filmens viktigaste del. Allt bygger runt musiken och dess texter. När frågan om vad det var som kom först, sångtexterna eller manus, svarar Baz:
-Det var en blandning av både och. Vi hade tusentals av sånger som vi gick igenom för att hitta de rätta. De sånger som kunde föra handlingen vidare. Texterna är inte ändrade, utan vi använder dem som de är. En av huvudgestalterna i filmen är den fattige poeten Christian (Ewan McGregor). Det svåraste var att finna en sång som verkligen visade på att han faktiskt var ett poetiskt geni. Att valet föll på Elton Johns vackra sång ”Your song”, var inte en tillfällighet. Vi kände att det behövdes något extra för att publiken skulle förstå att han är ett geni, alltså en sång som blivit hyllad och populär över hela världen.

Baz Luhrmann är mer eller mindre känd för att inte ta någon vidare hänsyn till tid, vilket är extra tydligt i ”Moulin Rouge” genom musiken. Det mesta runt omkring är tidsenligt dock.
-Greppet att ha kontemporär musik i en annars gammal miljö, är inte något nytt. Det är inte bara genom de moderna sångerna som jag har med i filmen och dess arrangemang. I ett av sångnumren sjunger den vackre Satine (Nicole Kidman) till storbandsmusik. Tiden för filmens handling är i slutet på 1800-talet, då storbandsmusik ännu inte var ’uppfunnet’.

Baz är noga med att poängtera att alla medverkande i ”Moulin Rouge” sjunger sina nummer själva. Han menar att det var nödvändigt att ha skådespelare som kunde sjunga.
-Alla skådespelare tycker om att sjunga. Ewan sökte faktiskt till rollen som Mercutio i ”Romeo and Juliet”. Det roliga med Ewan är att han älskar verkligen att sjunga, vilket märktes redan under auditionen. Nicole hade jag både sett och hört tidigare i uppsättningar av ”The Blue Room” på Broadway, så jag visste vad hon gick för.

En av de sånger som utmärker sig extra mycket är den gamla Police-sången ”Roxanne”, som i filmen fått en helt ny dräkt i och med ett nytt fantasifullt arrangemang.
-Jag fick ett brev förra veckan från Sting, som jag aldrig träffat. Det första han skriver är ”Hur visste du att jag från början tänkte skriva ”Roxanne” som en tango?”. Sången framförs i ett väldigt känsligt ögonblick då den argentinske mannen berättar en saga om mannen och den prostituerade flickan. ”Roxanne” passar skrämmande bra in i just denna scen. Bli aldrig kär i en prostituerad!

Utav alla de sånger som finns med i ”Moulin Rouge” så fanns det ändå några sånger som man ville ha men inte fick rättigheter till. För att få ha någon annans sång med i en film, krävs mycket arbete och pengar. Det är ändå häpnadsväckande att se hur många sånger som ändå finns med.
-Om du tar ’elefantscenen’ skulle ha kostat den mig 2 miljoner dollar i rättigheter, men jag försökte fjäska lite med artisterna. Bono från U2 var mycket sympatisk och tyckte om idén. Dolly Parton var också väldigt överväldigad. Jag är mycket tacksam för allt stöd jag fått av artisterna. Det fanns som sagt en sång jag gärna ville ha med, men som jag inte fick rättigheterna till. Anledningen till det respekterar jag ödmjukt. Cat Stevens sång ”Father and son” hade enligt honom en stark religiös betydelse och kunde därför inte lämna ut den.

Miljön i ”Moulin Rouge” är mycket speciell då hela filmen är inspelad i en studio i Australien. Man valde att inte spela in den på plats i Paris för att man ville ha en speciell känsla i filmen.
-Filmen är inspelad med gammal teknik, bara för att jag ville framkalla känslan av gamla filmer från förra seklets början. Miljön är digitalt framställd och människorna har vi sedan klippt in. Vi skapade ett Paris där min speciella form av musikal skulle uppfattas som normal. Det ska kännas helt normalt när någon plötsligt brister ut i sång.

Baz speciella stil kallar han själv för ’Röda-ridå”stil, en stil som han menar är avgörande för alla hans filmer. Ett av de karaktäristiska dragen i denna stil är att finns referenser till diverse filmklassiker.
-I ”Moulin Rouge” hyllar vi t.ex. de stora divorna från 30- 40- och 50-talen när det gäller frisyrer och kläder.

Själva berättelsen bottnar i myten om Orfeus, en ung poet och musiker som stiger ned i underjorden för att söka efter den fulländade kärleken. Orfeus hustru Euridke dör när hon blir biten av ett ormbett. Orfeus beger sig ned i dödsriket till guden Hades för att få henne tillbaka. På vägen upp förlorar han henne dock när han trots varningar, vänder sig om.

Nu närmast åker Baz Luhrmann till New York där han ska jobba med att regissera operan ”La Bohem”. På frågan om han tänker tolka Shakespeare på film igen svarar han:
-Vi hyr inte ut våra tjänster utan vi tar de jobb vi själva vill ha. Jag vill lära mig av Shakespeare genom att arbeta med hans verk, helt enkelt. Jag vill göra alla hans verk om jag kunde. Men det krävs vissa stämningar och tillfälle i livet då jag kan göra det. Jag håller just nu på att ta mig igenom en ’Hamlet-period’ och vem vet, när ”Moulin Rouge” har visats över hela världen kanske jag går in i en Macbeth-period där jag känner mig stark och oslagbar. Men för att svara kort på frågan: Ja, det blir mer Shakespeare.

Senare på kvällen tar jag mod till mig. Går fram till honom och kastar ur mig pinsamma saker som att jag älskar allt han gjort och tycker han är bäst i världen. Jag menar det, men ändå är jag nervös så att jag kan kräkas. Baz skrattar med hela ansiktet och klappar mig på axeln. När jag frågar om jag får ta några bilder på han och mig tillsammans tvekar han inte en sekund, trots att jag stör honom mitt i en fest.
-How do you want it?, säger han med sin breda australiska accent och lägger armen om min axel och ler in i kameran.
-One more? How about a dance-pose? Yeah, we can dance!
Jag tror knappt det är sant. Jag står framför mig egen lilla APS-kamera i en pose redo att dansa tango med en av världens största regissörer. När jag tackar honom för kort och dans, är det knappt att jag förstår hur stort det här är. När jag kommer ut på gatan utanför restaurangen river jag ner en ”Moulin Rouge” filmposter och går med darriga ben därifrån. På bussen hem får jag hålla mig för att inte berätta för hela bussen vem jag just dansat tango med…