Varje dag är en kamp

Äntligen säger jag bara. Medan mina medicinstuderande vänner under flera år har suttit bänkande framför ”City akuten", så kommer det äntligen en serie som jag kan få ha som min veckas heliga timme. Nu kan jag som blivande lärare under en timme varje måndag reflektera över mitt blivande yrke, skratta åt alla extrema fall och skaka på huvudet åt all moralpredikan. Korsningen mellan moraluppfostrande program som ”Ensam hemma” och mer yrkesinriktade dito, kan bli nog så sötsliskig. Men åtminstone en gång per avsnitt utbrister jag ”Yes!!” och hejar på mina fiktiva lärarkolleger.

Jag har ingen aning om hur det är att vara lärare i Amerika idag. Än mindre hur det kan vara att arbeta på en skola i en förort till en stor stad som Boston. En sak vet jag och det är att den bild som visas i ”Boston Public” knappast går att applicera på den svenska skolan. Av många skäl. Samma sak vittnar mina medicinstuderande vänner om vad gäller ”City akuten”. Men hur verklighetstrogna är då dessa serier? Jag har ingen aning då jag varken har varit där eller ännu mindre varit på studiebesök i en amerikansk skola. Men om man ser på amerikanska serier i stort så lever även ”Boston Public” upp till de kriterier Amerika verkar kräva av serier med höga tittarsiffror.

Det finns fall som problematiseras i ”Boston Public” som blir just till problem om man utgår från den ”typiskt amerikanska moralen”, problem som vi i Sverige inte bryr oss om det minsta, kan tyckas. Dubbelmoralen i det amerikanska samhället lyser starkt. Man frågar sig om dubbelmoralen finns på riktigt eller om den skapas på grund av att media (ungdomsinriktade så som ungdomsserier och tonårsblaskor) känner någon sorts uppfostringsansvar. Att känslan av att samhället spårar ur, skulle på något sätt kräva att media in i det sista gör desperata försök att lära ungdomar om sexuell avhållsamhet i tonåren (”We don’t allow sex but we can’t stop them from dating”, som någon smart lärare uttryckte sig) och bröstinplantat. Eller så är det sådant här som händer när vuxna försöker att förstå sig på ungdomar.

Så vad är det egentligen som lockar mig som blivande lärare att varje måndag stänga in mig på mitt rum och dra ur telefonsladden och låta datorn stå avstängd för en timme? Som blivande lärare i Sverige, får man vänja sig vid att svensk media svartmålar vår blivande arbetsplats och skyller allt som har med ungdomar att göra på lärarkåren. Så är det. I ”Boston Public” gör lärarna ofta fel. Samtidigt visar man upp en skolmiljö som inte skiljer sig mycket från den svenska. Plötsligt så kan man förstå att läraren också är människa och påverkas av miljön på sin arbetsplats. Genom att belysa de misstag som man gör, visa på varför de begås, läggs inte all skuld på läraren. Det finns många saker som spelar in och eleverna själva går inte allt för ofta utan skuld därifrån.

Visst finns det situationer som jag bara kan skaka på huvudet åt, skratta eller uppröras över. Men det är med min syn om mina upplevelser som jag reflekterar över det jag ser och bildar min egen uppfattning. Utifrån ”Boston Public” borde ändå fler kunna göra samma sak. Speciellt de som ägnar tid och ork åt att alltid klaga på skola och lärare. De som själva gick i skolan för väldans massa år sedan och som inte har någon koll alls på vad som sker i dag. Så på sätt och vis sker i Sverige samma sak som i Amerika. När vuxna försöker förstå och lägga sig i ungdomarnas värld, vill man gärna styra och ställa, säga vad som är rätt och fel. Och då blir det genast en konflikt. Men det är vi lärare som hela tiden försöker att leva i ungdomarnas värld, det är vi som lägger ner tid och ork på att förstå den. Och det är oss man hackar på. Därför tycker jag om ”Boston Public”. Därför är måndagskvällen en helig stund för mig. Jag får chansen att reflektera själv och skapa mig en egen bild. Även om det bara är fiktivt och trovärdigheten kan ifrågasättas, så skänker det mig en inre stolthet.

Every day is a fight. For respect. For dignity. For sanity


”Boston Public” går på TV4 måndagkvällar kl.21.00.