Väntan är över, nu återstår bara längtan

Klockan är någon gång på söndag eftermiddag. Jag packar väskan, fyller den med ostfrallor, några termosar varm choklad och massor av godis. Letar fram sovsäcken från förrådet och drar ut liggunderlaget från det lilla utrymmet ovanför garderoben. Jag iklär mig varma underkläder och ser till att ha minst två par tjocka extrastrumpor med mig och dubbla vantar, i ryggsäcken. Så bär det iväg mot en väntan som jag väntat hela mitt liv på.

På SF-biografen säger man att ”vi hade aldrig någonsin kunnat ana att intresset för biljetterna skulle vara så här stort”, som ursäkt då kön strax innan klockan åtta på måndagmorgonen, började att bli allt för hätsk och den muntra stämningen från natten var som bortblåst. Inga kravallstaket, inga vakter. I och för sig så förstår jag att det inte ska behövas. Hallå, det handlar ju bara om en biofilm. Man förstår ju att man har kravallstaket utanför diskoteket på andra sidan gatan för där är ju folk fulla. Men inte i en biokö. Men tydligen hade det varit på sin plats, för några hade bestämt sig för att tränga sig i kön. Å dessa några hade definitivt inte anlänt biografen någon gång på söndagseftermiddagen.

Det har varit kallare i Umeå. Ibland kan det bli upp mot –30 på natten. I natt var det inte riktigt så kallt. Men ändå så ångade det när man andades. Men vi satt där, lutade mot den kalla fasaden och höll värmen tillsammans. Någon hade med sig en bok och läste högt episoden då sällskapet gick ner i Morias gruvor. Vi alla huttrar bifallande och kan mer än identifiera oss med brödraskapet. Så tar någon fram en fackla. Nej, två facklor. Han tänder dem och börjar jonglera. Det sprakande ljudet och lukten av svavel och stearin blir ack så behaglig i den kalla natten. Vi ser elden som målar formationer, bokstäver och hemliga tecken i luften framför oss. Samtidigt far jorden in i Leonoiderna, någon sorts kosmisk sandstorm, och bjuder på ett fyrverkeri av sällan skådat slag. Vi sitter där med ryggarna mot fasaden och stirrar upp mot eldregnet på himlen. Kanske är det eldflugor som leker? Eller kan det vara älvor som dansar fram på natthimlen?

Timmarna går och mörkret är alltjämt stort och ihållande. Som det alltid är i norrland. Ingen sover. Skratt och hostningar höjer sig över det mummel som ligger över den varmklädda kön. Jag undrar vad alla pratar om. Är det bara om böckerna månne? Jag tittar på Ludde som sitter bredvid mig. Han bär en ringbrynja under den långa capen. Leonidernas ljusspel reflekteras i hans ögon som verkar vara någon helt annan stans, än utanför SF-biografen, denna inte allt för kalla natt, i Umeå. Han är där, men ändå inte. Ludde är nog en av de mest Tolkien-dedikerade människor jag känner. Inte konstigt att han befinner sig någon annanstans då inte. Det här är hans kväll. Liksom min.

I Umeå blir det inte ljust på morgonen. Det bli ljust på förmiddagen. Därför är det lite svårt att märka om det är morgon, men jag vaknar till ur min lätta slummer av att mumlet blivit högt och ljudligt prat. Jag reser mig upp och upptäcker att kön blivit tre gånger så lång och alla glada miner är som bortblåsta. Ryktet om att några planerar att tränga sig före in på biografen gör folk tydligt uppretade och förbannade. Sen bekräftas det att några har kommit in i biografen innan dörrarna öppnades för att skänka stämning åt biljettsläppet. Dessa några fick som tack för att de klädde ut sig, ställa sig först i kön. Bort försvinner nattens märkvärdiga upplevelser av Moria. Borta är minnena av de små samtal man hade med grannen om de första upplevelserna av Tolkien. Nu är det bara en sak som gäller. Att ta sig in på biografen och ta sig fram till kassan och köpa en biljett till premiären. Äntligen.

Egentligen skulle jag ha varit där. Jag skulle suttit utanför biografen hela natten igenom. Istället satt jag i fönstret någonstans i norrlands inland och tittade upp mot himlen och räknade stjärnfallen. Mina tankar fanns hos mina tappra vänner som väntade och väntade. Men när jag sitter där i fönstret och ser upp mot Leoniderna, förs mina tankar till Morias gruvor. Och så tänker jag på Lothloriens gröna skogar. Nattetid i Lothlorien så skiner himlen ibland upp. Just som nu. Då dansar alver bland trädens kronor och alvkören sjunger med änglaröster. Jag kan höra dem och jag kan se dem… Nästa dag, på måndag eftermiddag, får jag veta av Ludde att de fick tag på biljetter till premiärföreställningen kl.00.01, den 19 december. En av dem är min. Nu är väntan slut. Nu är det bara längtan kvar. Men även i natt finns en chans att få se alverna dansa fram över himlen. Två dagar i rad.

-Tack Ludde, tack Patrik, tack David och alla ni andra som var där, frös och väntade.