...och nu är den här!

Tänk att man har väntat i 26 år på en film som denna. Det känns åtminstone som om hela mitt liv har varit en enda stor väntan. Och tre timmar senare (plus tjugo minuter reklam och trailers) var det hela över. Jag vet inte om jag ville skratta eller gråta, men hur som helst så fick jag igång salongen på en rungande applåd. Sen sjönk jag djupare ner i fåtöljen och försökte stänga ute alla som fanns runt om mig; alla de där som naturligtvis ska börja kommentera filmen så fort eftertexterna börjat rulla. Usch vad jag hatar såna människor. Jag insisterar, en film är inte slut förrän eftertexterna är färdigrullade! Lär er det, eländiga filmmarodörer!

Jag skulle nog vilja påstå att jag är glad över att jag såg Harry Potter innan jag såg “Sagan om Ringen”. Den hjälpte mig att förbereda mig själv mentalt. Min slutsats efter Potter, att ett läsvärde inte går att göra om till ett sevärde, gjorde att jag kunde låta min förväntan handla om andra saker än om filmen är bra eller inte. För det går inte, det måste man inse, att spika upp “Sagan om Ringen” på en filmduk. Det visse jag hela tiden. Så vad handlar det om egentligen, det här med att det kommit en film på en av de största sagorna genom tiderna? Hade det inte varit för att den skäggige tomten Jackson verkat vara så fantastiskt sympatisk och trovärdig så hade det hela varit ett jippo om “Ha, jag gjorde det som ingen annan gjort!”. Men själva utmaningen i att göra en film som “Sagan om Ringen” måste ligga i att helt enkelt illustrera en text på ett sätt som ligger så nära texten som möjligt. Och hur tusan gör man det?Och visst skulle det kunna bli ett jippo av det här, men som det känns nu så är det rent allvar.

Ralph Bakshi gjorde redan 1978 en version av “Sagan om Ringen”. Den var visserligen animerad, något som jag länge tänkte var det enda sättet att kunna framställa böckerna på, men den gav mig otroligt mycket. Den bidrog till att jag formade mina bilder av folk och väsen, landskap och omgivningar. Jag var ung på den tiden men jag ser den fortfarande någon gång per år och får fortfarande min beskärda del tillfredsställelse av att se den. Att filmen endast täckte upp första och halva andra delen i trilogin var bara att beklaga. Kritikerna sågade den, men den gick för fulla hus på biograferna. När jag första gången fick se en bild på Elijah Wood som Frodo tyckte jag att han var perfekt. Likheten med Frodo i den tecknade versionen var slående. Peter Jackson måste ha sett den tecknade versionen och han måste ha hämtat inspiration från den. Därför kan jag inte heller förstå att många Tolkien fantaster faktiskt inte uppskattar Bakshis film hälften så mycket som jag gör.

Jag satt på nålar när filmen började. Men under filmens gång blev fåtöljen allt mjukare och mjukare. Kan ha berott på att jag såg filmen på natten. Kan också ha berott på att jag inte blev så exalterad som jag önskade. Jag såg framför mig hur jag skuttade ut ur salongen med ett stort leende på läpparna och hur jag skulle ligga sömnlös på natten och gå igenom filmruta efter filmruta i tankarna. Istället drömde jag om estetklasserna på Tannbergsskolan i Lycksele och deras fantastiska julshow. Detta gjorde mig besviken. Att jag inte blivit mer berörd.

Nog är Peter Jackson vinnaren alltid. Han har vunnit tävlingen i att bäst föra över boken till film. Det erkänner jag. Grattis Jackson! Varken han eller New Line Cinema behöver oroa sig över att filmerna kanske skulle floppa och leda till bolagets totala konkurs. Så även om jag tidigare konstaterat att det går INTE att göra ett läsvärde till ett sevärde så kan man nog inte komma så mycket närmare än vad Jackson gjort. En risk med att spela in uppföljare är att de kan svalna och förlora viktiga moment. När Jackson valde att spela in de tre delarna samtidigt minimerades risken att bli just uppföljare istället för delar av en större film (som det ju faktiskt är). Man kan klaga över slutet som i många ögon blev på tok för öppet. Men å andra sidan så är böckerna skrivna på nästan samma sätt. De slutar för att fortsätta i efterföljande del. För mig är slutet det minsta att klaga på. Det är trots allt en del av tre. Inte tre självständiga filmer. Det är själva grejen liksom…

Visst längtar jag redan till nästa del, men inte lika brinnande. Jag ska definitivt se filmen en gång till, kanske två gånger till. “Sagan om Ringen” i Jacksons regi är en lyckad illustration av boken men absolut ingen ersättning. Böckerna kommer fortsätta att vara de mest älskade inom sin genre och det kan inga dataanimationer eller spektakulära miljöer ändra på. Slutligen undrar jag vad det är för vits med att göra en film som denna. Den fantasi som varje läsare besitter, den egna fantasivärld som vi målar upp för oss själva kommer aldrig att kunna ändras av filmskapare med gränslösa ekonomiska tillgångar. Det gäller att förstå detta och sen se filmen med detta i bakhuvudet. Det Jackson visar oss må vara hans fantasivärld och hanns illustration av boken. Men den är inte lika bra som min, den jag har inom mig. Den klår ingen.
-Sorry Jackson!