Filmens viktigaste språk - en guide till filmmusiken. Del 1

Har du tänkt på vad ett språk egentligen är? Vad betyder språket för dig? Hur använder du det? Människans språk är bland annat det som skiljer oss från djuren. Vi kan uttrycka i stort sett vad vi vill, på vilket sätt vi vill och framförallt när vi vill. Ingen annan varelse på jorden kan göra samma sak. I språket finner vi ett redskap för att uttrycka vilja, önskningar och känslor. Vi kommunicerar med andra människor och utbyter information. Men språket kan också begränsa din kommunikation. Pratar du med någon från andra sidan jorden på svenska, är det föga troligt att han förstår någonting alls. Det finns språk som flera folk förstår mer eller mindre t.ex. engelska, tyska, spanska för att nämna några. Men det finns också ett språk som är gränslöst och som kan uttrycka i stort samma saker som ett vanligt språk. Språket jag tänker på finns i lika många varianter som det finns folkslag, det utövas på lika många olika sätt, men det förstås av alla på hela jorden. Språket jag tänker på är musik.

Musik är ett globalt språk som förstås och talas av alla. Kanske är det därför man i Tyskland bara dubbar talet, men inte musiken? Inte heller behöver man förklara för någon på tyska när musiken är romatisk genom att lägga in en liten textruta i hörnet med texten ”Achtung, romantische musiken”. Musiken i en film är det enda språket som får vara, som man inte ger sig på och ändrar. För det behövs inte, alla förstår ändå vad den vill säga.

UNDERSÖKNINGAR visar att musiken i en film utgör mer än 70% av filmupplevelsen. Kanske mer. Musiken kan ställa till det, ändra våra uppfattningar och förstärka intryck och sinnesstämningar. Tänk dig en vacker sommaräng. Tänk dig en flicka och en pojke som hand i hand skrattandes springer över ängen. Himlen är blå, vinden fläktar lite svagt. Musiken är romantisk; vackert spelande piano som ackompanjeras av vackra sjungande stråkar. Plötsligt försvinner den romantiska musiken och ersätts av stora dova bastubor som stöter ut varje ton hårt och kraftigt. Stora golvpukor dånar i fjärran och ett svagt muller stiger sig allt starkare. Även om du ser samma pojke och flicka springa hand i hand genom den somriga ängen, så börjar din hjärna med ens att förbereda sig på någonting annat. Det romantiska försvinner och ett hot börjar växa. Nu kan i stort sett vad som helst hända. Ett flygplan kanske exploderar över deras huvuden. Marken kanske börjar skaka och ett stort brinnande gap öppnar sig framför dem. Eller en mördare följer deras väg genom ängen. Musiken styr dig och dina intryck. Den kan lura dig att tänka saker, få dig att se saker på andra sätt, värre eller bättre än vad det verkligen är.

Ett av mina favoritexempel på när man använder musik som totalt bryter, är en scen ur ”Face Off” när ett litet barn befinner sig mitt i en häftig eldstrid och genom hans hörlurar strömmar ett stycke musik, ”Somewhere over the rainbow”. Resultatet är en bizarr scen som samtidigt som den är blodig, hemsk och våldsam, också är vacker och stämningsfull. Det är ett stilbrott som trotsar alla lagar, men ger en effekt som berör mig djupt. Ett genialiskt grepp som bör användas med stor försiktighet och känsla.

Jeppe rekomenderar:
1) Hans Zimmer – ”The Lion King” (lyssna extra mycket på de instrumentala styckena)
2) Ennio Morricone – ”The Mission”
3) Eric Serra – ”Le grand blue”
4) John Williams – ”Jaws”
5) James Horner – ”Braveheart”

To be continued...då handlar det om olika sorters filmmusik och konsten att anpassa musiken till tid och rum