"Jag minns mina älskarinnor och hur de brukade se på mig"

Min första kärlek hette Laura. Hon var söt. Ett leende som fullkomligt fick varenda cell i min kropp att vibrera. Det var riktig kärlek. Det kändes i själ och hjärta och skolarbetet blev definitivt lidande. Det var riktigt kärlek. Jag träffade Laura en gång i veckan, alltid på samma tid och samma plats. Alltid 2:an och alltid kl.18.30. Sen slutade TV att sända ”Lilla huset på prärien” och jag fick mitt hjärta krossat i tusen bitar. Så är det när man förlorar någon man älskar. Det är jobbigt ett tag, men snart så hittar man en ny. I mitt fall blev det Lucy, hon den där blonda tjejen med de på den tiden gigantiska brösten.

JR Ewing var en ful gubbe med ett besvärande underbett. Bobby var läckerbiten som alla ville ha, men bara några få fick. När de inte satt på det stora bolagets kontor och såg bistra ut, stod de uppradade vid minibaren och sippade ”drinks”. Alltid hade de glas i händerna. ”Do you want a drink?” Det dracks och det bråkades. Men inte Lucy. Nä, hon var ren på något sätt. Blond och vacker, med en byst som skulle få självaste Dolly att avundas. På den tiden i alla fall, för fanns inte silikon i den formen som vi är vana vid att se den idag. Men Lucy, hon var äkta. Hennes blå ögon såg rakt genom mig och berörda varenda liten del i min kropp. ”Do you want a drink, Jesper?” Yes, please…

Men så hände något. ”Dallas” var inte lika roligt längre och i brist på spänning så gjorde jag slut med Lucy, hällde ut drickan i vasken och såg mig om efter något nytt. Det var då Julie kom och även om det var kärlek vid första ögonkastet, så var det inte helt problemfritt. Min mardrömmar plågade mig varje natt och jag kan än idag inte förlåta mina föräldrar för att de lät mig hållas. Men jag var tuff på den tiden. Utomjordingar som besökte jorden och som såg ut som människor fastän de var hemska ödlor med frätande spott, de skulle inte få knäcka mig. Och Julie, hon med de där ögonen som alltid såg ledsna ut. Som alltid såg ut som om de vill säga något. I avsnittet då Julie blev hjärntvättad, då rasade hela min värld och jag blev tvungen att stanna hemma från skolan dagen efter. ”V” var en serie som fick mig att förstå att kärlek inte alltid betyder lycka utan också problem och sömnlösa nätter.

Sen gick allt i rasande fart. Tjejer blev till kvinnor, jag blev till man. Då kom Christina och klev rakt ner från bioduken och satte sig i mitt knä och log mot mig med sina stora tindrande ögon. Hon såg ut som en liten flicka och jag undrade om jag kunde tillåta mig själv ett sådant här förhållande. Hon såg ju så mycket yngre ut! Jag gick och såg ”Casper” två gånger till och varje gång kameran zoomade in Christina Ricci, så drog jag en djup suck… När jag sedan fick veta att hon var i lagom ålder, så sprang jag raka vägen till videobutiken och såg filmen en gång till.

Nu är man vuxen och det roliga är slut. Det går inte för sig längre att vara kär i filmstjärnor, ungefär lika lite som att man vid denna höga ålder får ha en nalle i sängen (vilket jag visserligen fortfarande har….). Så varje gång jag ser Meg Ryan måste jag kämpa emot. Kanske kan jag säga högt:”Snygg tjej den där Meg”, men jag måste absolut kämpa mot mina svallande känslor. Det är tråkigt på något sätt. Jag önskar att jag kunde få vara kär i Meg, precis lika mycket som att min nalle Gustav-Böna ligger i min säng varje natt. Utan att skämmas för den sakens skull. Men när jag blir stor, stor på riktigt, så ska jag flytta till Hollywood och då jäklar….då ska Meg falla för mig. Jesper Ryan….smaka på det!