Filmer man måste äga...

I söndags var jag i Göteborg och såg ”Moulin Rouge” för tredje gången. Fortfarande sitter jag och gapar den första halvtimmen, fortfarande snyftar jag i slutet och fortfarande älskar jag scenen när Ewan McGregor sjunger Elton Johns vackra ”Your Song”. Den scenen kan jag se om och om igen. Därför måste jag äga filmen. Ibland kommer det filmer som man direkt kan säga efter man sett den:
-Denna måste jag äga!! Den måste stå i videohyllan, för bara vetskapen om att den står där, att den finns till mitt förfogande när jag vill. Att jag bara kan leta fram den, sätta den i spelaren och se den när jag vill.

”Moulin Rouge” är en sån där äga-film. Precis som ”Saving Private Ryan”, en film som betytt oerhört mycket för mig och som jag förknippar med den där premiärvisningen i Bristol då mannen till höger om mig grät tyst i biomörkret, iklädd en veteranuniform och med en krigsmedalj på rocken. Denna premiär av en film, kommer jag sent att glömma. Och varje gång jag ser filmen, är det som om jag sitter i den där lilla biosalongen i Bristol igen. Jag är yngst, alla andra är äldre människor. Alla har de upplevt kriget på nära håll. ”Saving Private Ryan” har förändrat min syn på vissa saker, gett mig en upplevelse jag kommer att bära med mig en lång tid framöver. Därför platsar den i min videosamling.

Tittar man bland de äldre filmerna i min hylla ser man förmodligen den stora blå kartongen. Den är något mindre än ett A4-ark och på framsidan ser man en delfin som hoppar över en man som ligger i vattnet. Det är den långa originalversionen av ”Det stora blå”. Denna filmen platsar i min videosamling av flera anledningar. Inte bara för att om du frågar mig vilket djur jag helst skulle vilja vara, så skulle jag svara utan att tveka delfin. Inte heller bara för att jag kan känna igen mig i den, jag kan själv bli så upptagen av någonting som jag finner så fascinerande och vackert att jag vill lägga all min tid på det. Inte heller bara för att filmen i sig är så otroligt vacker, med ett foto som slår det mesta och med musik som är lika vacker som bilderna. ”Det stora blå” står stadigt i hyllan.

Någonstans i mitten finner vi ”Evil Dead”. Oklippt import så klart. Filmen som skrämde vettet ur mig som ung mellanstadieelev, på tok för ung för att se en film som denna. Visst, jag såg den, blundade inte en enda gång och skrattade när det skulle vara roligt. Men på natten sen…. Någon vecka efteråt, sov jag någorlunda bra igen.

Men ”Moulin Rouge”…. Den kommer att stå i hyllan som en ikon, en gudabild, bredvid fotografiet på mig och filmens skapare Baz Luhrmann från Umeå Filmfestival. När jag är ledsen, då ser jag på den. När jag behöver muntras upp, då ser jag på den. När jag känner mig ensam, då ser jag på den. När jag är glad, då ser jag på den och bli ännu gladare. Så mycket som ”Moulin Rouge” kan ge mig kan nog ingen annan film. Så egentligen spelar det inte så stor roll om den får Oscars eller inte. För mig är det den viktigaste filmen så långt…

Veckans miss:
- att en Radio Rix-låt vinner melodifestivalen.

Veckans mest självklara:
- Mendez avslöjar att han dricker för mycket alkohol. Lill-Babs (eller vem det nu var) avslöjade att hon provat hasch. Vem håller inte på med sånt i den branschen?

Veckans farväl:
- Nicole Kidman lämnade Sverige i söndags…