Hollywoods estetik – Film med politiska förtecken?

Filmen har nästan ända sen sin födelse varit ett enormt maktmedel och ett ypperligt forum för propaganda. Genom historien har den används för att sprida politiska budskap världen över, från vänster till höger. I dag gör man inte propagandafilmer på samma uttalade sätt, men likväl kan effekten av vissa filmer vara detsamma. USA är ensam herre på täppan på den västerländska filmmarknaden, och politiskt sett världens mäktigaste land. Detta i kombination med filmens förmåga att påverka människors inställning till saker och ting gör det närmast oundvikligt att Hollywoods blockbusters styrs i en viss riktning. Hur troligt är det till exempel att ett land utnyttjar en av sina största industrier och spenderar tonvis med pengar på en slutprodukt som är kritiskt mot det system och samhälle inom vilken den är skapad? Med denna förståelse i ryggen måste vi som åskådare ta ställning till hur mycket av politiskt färgat innehåll en film får ha innan det går ut över själva filmupplevelsen. Låt oss anta till exempel en film som handlar om tyska soldater som arbetar i ett koncentra-tionsläger under andra världskriget. De flesta skulle nog reagera med avsmak om filmen lade sympatin hos soldaterna utan att problematisera och kritisera de handlingar som begås. Utan vidare jämförelser med nazismen och de politiska budskap vi matas med från den amerikanska mainstreamfilmen idag, är principen ändå densamma. Vad en film väljer att visa och framförallt inte visa är av avgörande betydelse för den bakomliggande mening publiken får förståelse för.

Hollywood har genom historien alltid haft en favoritskurk i sina filmer, och dessa har alltid stämt överrens med det politiska klimatet under samma period. Efter kriget var det tyskarna och kommunisterna. På 80-talet var det ryssarna och på 90-talet araberna. Efter den 11 september förra året kommer den stora filmskurken garanterat bli terrorismen och dess företrädare. I och med världen ser ut som den gör idag efter terrorattacken, kommer naturligtvis de samtida filmerna präglas av detta. Under ett möte med amerikanska makthavare den 17 oktober förra året förband sig representanter för Hollywood ”till nya åtaganden som stöd för kriget mot terrorismen”. Dessa åtaganden blir såklart mest synliga i krigsfilmer som bygger på verkliga händelser. I de filmer där autentiska föremål såsom helikoptrar, flygplan och fartyg används, har politiken alltid spelat en stor roll. Ska man använda ett amerikanskt flygplan måste det skildras på ett sätt som gynnar militären, för inte skulle man låta det framställas på ett sätt som sätter flygvapnet i dålig dager. Görs en film i sammarbete med någon där det finns politiska intressen, är det oundvikligt att slutresultatet färgas av detta samarbete.

Men måste en film vara dålig bara för att den skildrar en situation ur ett visst perspektiv? Svaren på den frågan kommer nog skilja sig en hel del, men jag ska ge ett par konkreta exempel på vad jag anser har negativ inverkan på en films kvalité. I ”Top Gun” (1986) återfinns en intressant skildring av fienderna, då ryssarnas hjälmar är helt svarta med ett visir som döljer deras ansikten. De blir fullständigt opersonliga och omöjliga att känna någon som helst sympati för. Amerikanerna däremot har stars and stripes-försedda hjälmar med tuffa namn som ”Maverick” och ”Iceman” skrivna på framsidan. Det råder inget tvivel om vem som är ond eller god i detta fall. Publiken identifierar sig till 100% med amerikanerna, medan ryssarna reduceras till opersonlig kanonmat. Hur hade publiken upplevt filmen om de ryska piloterna tilldelats samma personlighet och samma möjlighet att identifiera sig med? Antagligen hade det inte varit särskilt underhållande när ryssen sprängs i småbitar följt av en kvick one-liner, om man samtidigt visat hans förkrossade familjs reaktion på händelsen.

I ”Pearl Harbor” (2001) framställs attacken mot militärbasen på Hawaii som det värsta brott mot mänskligheten som någonsin har begåtts. 3000 soldater dog i angreppet vilket poängteras tydligt. Inget nämns om de två atombomber USA senare släppte över Hiroshima och Nagasaki där hundratusentals civila dog.

I ”U-571” (2000) framställs amerikanerna som hjältar när de lyckas stjäla ett par koder av tyskarna som senare hade stor betydelse för krigets utgång. I verkligheten var det engelsmännen som gjorde detta.

Det senaste exemplet i raden är nu bioaktuella ”Black Hawk Down”, som handlar om ett av ingreppen i Somalia i början på 90-talet. Problemet med denna film är än en gång vad som visas och kanske framförallt vad som inte visas. Filmen presenterar en grovt förvriden syn av vad som hände i Somalia under denna tid. Somalierna framställs som en enda stor svart massa som väller fram på gatorna för att kallblodigt mörda de amerikanska hjältarna. Massan är opersonlig och ansiktslös utan möjlighet till identifiering för publiken, medan de amerikanska soldaterna tappert avslutar sina liv med en kommentar om hur väl de kämpat för det goda eller med ett foto av sin familj i handen. Faktum är att det känns ganska olustigt att lägga empatin hos soldaterna i sken av vad som verkligen hände. Under de tio månader USA och FN gjorde sina ingrepp i Somalia dog mellan sju och tio tusen männsikor, större delen av dessa var civila somalier. Att då som publik uppmanas att känna för militären ter sig ganska absurt. Att en ny amerikansk invasion av Somalia i dagsläget diskuteras, gör inte dessa frågeställningar mindre aktuella och angelägna.

Man måste alltså som åskådare ställa sig frågan huruvida den känsla filmen försöker förmedla är förenlig med hur verkligheten är beskaffad. Har filmen en onyanserad framställning får det negativa följder på kvalitéen och upplevelsen minskar. Alla filmer är dock inte föremål för en politisk analys, men när filmen gör anspråk på ett politiskt innehåll är det enligt min mening absolut nödvändigt att göra en kritisk granskning och tänka till en extra gång på vad filmen egentligen säger.