Våld -det nödvändiga ontet?

Jag känner en kille som flydde till Sverige från Afghanistan för ca tre år sedan. Detta skedde efter att hans mor och syster blivit dödade framför hans ögon. Han själv blev fängslad och utsatt för tortyr. Just nu sitter han hemma och väntar på att få nyheter om hans far och syster som fortfarande kan vara i livet. Jag kan aldrig sätta mig in i hans situation. Inte en chans. Sist vi träffades så gick vi på bio och såg ”Sjöfartsnytt”. En film som knappt innehåller något våld alls. Han sitter och nickar till lite då och då och efter filmen frågar jag om han tyckte den var tråkig. Han svarar att det var lite för lite action. Han ville har mer slagsmål och pang-pang, tuff amerikansk action. Det tycker han bäst om.

Vad är det som gör att våldet på film verkar vara så avlägset verkligheten? Vad är det som gör att vi kan skilja på verklighet och fiction? Kan vi det för huvudtaget? Jag var inte ensam om att stirra med gapande mun på bilderna av WTC när de föll ihop som två byggklossar och var helt säker på att det var någon dålig Emmerich-film på TV. Det fanns ingen skillnad. Människorna kom springandes panikslagna på gatan och försökte hinna ifrån den tjocka röken som fyllde Manhattans gator och det hela förvandlades till en film. Det var det första jag och många tänkte. Att det var en film. Inte att det var verklighet.

Filmen blir allt mer realistisk. Det går inte längre att se skillnad på verklighet och film. När vi tror att verkligheten är en film, då kanske vi ska börja reagera. Hur verkligt vill vi ha det? När ska vi börja känna obehag? Finne det någon gräns och i så fall, var drar vi den? Jag har tidigare skrivit om mina upplevelser jag hade när jag såg ”Saving Private Ryan” i England och jag kommer gärna tillbaka till denna mycket märkliga upplevelse. Just för att skillnaden mellan film och verklighet har blivit i stort sett obefintlig och att det finns människor som tvärt emot mig, reagerar på film som om det vore verklighet. De som satt i biografen och som grät i mörkret när scenerna på Omaha Beach i Normandie väckte hemska minnen, de var människor som på något sätt reagerar på detta. Även om de vet att det är film så är det så likt den verklighet de upplevt att minnena blir för mycket. Kanske kan man se det som en protest, för vad är bra med våld på film om det bara för med sig att vi blir mer blinda för verkligheten och inte reagerar på det vi ser? Men då kommer frågan: vad är meningen med våldet på film och varför strävar vi efter den absoluta realismen?

Våld blir allt mer en obligatorisk del av underhållningsvärdet. Våldsamma sporter blir till underhållning, vi låter våra barn titta på gladiatorer som med våld stoppar de tävlande, visserligen med kuddar och dyligt. Men kontentan är den samma. Vi ser inte våld längre som något hemsk och destruktivt, utan mer som underhållning. Därför gottar vi oss i filmer som ”Fight Club” där våldet är det centrala, därför låter många av oss sig underhållas av realistiska bilder från ett blodsbad på en strand i Normandie. Kanske också därför tänker vi direkt på filmer som ”Independence day” när vi den dagen såg skyskraporna förvandlas till damm i New York. Kanske därför börjar vi sluta att sucka bekymrat och skakas av nyheter som når oss via de seriösa nyhetsinslagen i media. Därför kan kvällspressen trycka bilder på sprängda människor på gator i Jerusalem. Just för att vi kan ta det utan att bryta ihop och kasta oss på marken och kräkas. Men de som har sett det med egna ögon, för dem finns bara en reaktion och det är just det, att magen kastar upp sitt innehåll, att om nätterna plågas av mardrömmar och att hjärnan börjar skena iväg och ger starka depressioner. Men är det meningen med det realistiska våldet på film, att ge oss alla den reaktionen? Är det målet? Eller är det för sent, har vi redan suddad ut gränserna för det verkliga och påhittade att när vi väl upplever död, att vi direkt kommer att koppla det till en film.

Precis som jag, ser min vän från Afghanistan våld som underhållning. Men han har kanske till skillnad från mig lärt sig att se skillnaden mellan det verkliga och det påhittade och kan därför fortsätta se det som underhållning. Just för att han har sett sin familj dödas och själv varit nära att dö. Det låter konstigt och märkligt i mina öron och jag kommer fortsätta att fundera på det. Men jag vet ju inte vad han innerst inne tänker när han ser film. Men jag vet att varje gång han ser bilder på TV från Afghanistan, där människor ligger sårade och skadade på sjukhusbäddar, så vill han nog kasta sig på marken och gråta. För då är det annorlunda. För honom. Men inte för mig. Eller?