Lysande TV!

Ta ett superbra program som ”Sikta mot stjärnorna” till exempel. Svenska vanliga människor får chansen att klä ut sig till en artist och under ett par minuter få vara i centrum och samtidigt kablas ut över landet. Jag menar, senaste man gjorde något sådant var när man gick på lågstadiet och ville göra någonting alldeles extra på roliga timmen. Minns själv hur jag och två klasskompisar turnerade mellan klassrummen på skolan med vår häftig Herreys-show. ”Sikta mot stjärnorna” är verkligen TV när den är som bäst. Och visst är det häftigt när vanliga människor nästan kan se ut och låta som kändisar? Och det bästa av allt, man kan springa till skivbutiken och köpa en egen CD med ”Sikta mot stjärnorna” och få lyssna på något som nästan är som den äkta varan. Varför ska man köpa de riktiga artisterna när man kan köpa en helt vanlig ”Svensson”?

Robban Aschberg är tillbaka med ”Diskutabelt”, det program som gjorde honom känd från början. Robban är lysande i sin roll som cool debattledare. Han har förstått att den mikrofon som sitter på kragen inte är påslagen utan att man måste prata väldigt högt, nästan skrika, för att det ska höras ut till oss tittare. När han pratar så pratar han i ett tonläge som gör det väldigt behagligt för oss som tittar, bra mycket högre upp en det normala tonläget. Man undrar nästan om någon har slagit honom på pungen för mycket, men vad gör väl det, han är ju en sån sympatisk man. I det senaste programmet, som handlade om satirprogram, hade han bjudit in en gedigen samling kvalitetsgäster så som den mycket lugna och harmoniska Janne Josefsson och Farmen-Qristina. Man diskutterade satirprogrammet ”Ursäkta röran” och Janne Josefsson är alltid lika fin i sin kritik. Vilken ödmjuk karl! Man vill ju bara krama honom!

Ett annat exempel på underhållning när den är som bäst är ju ”Robot wars” eller vad det nu heter. Svenska kommentatorer sätter sig i en studio och gör pålägg på BBC producerade program om radiostyrda bilar som krockar med varandra. Jag kan knappt sitta still när jag tittar på det och har aldrig upplevt större upphetsning. Vad häftigt! Rök, eld och krockar med radiostyrda bilar!

”Temptation Island” är högklassig dramatik som inte ens Ingmar Bergman kan närma sig. Vi pratar intriger som är mer komplicerade än Israel-Palestina-konflikten. Det känns verkligen ända in i själen när de sitter och gråter över situationen och jag kan själv inte hålla mig från att gråta en skvätt. Jag känner med deltagarna och hoppas att alla ska få som de vill. Måtte kärleken segra till slut!

Och när man tror att det inte kan bli bättre så chockerar TV4 hela riket med nagelbitaren ”Vem vill bli miljonär”. Landets smartaste människor kämpar i en svettig kamp om chansen att få tjäna lite pengar. Men det är inte lätt. Trots att alla som deltar är supersmarta så är de kniviga frågorna som Bengt ställer, ofta så svåra att deltagarna får gå därifrån med en liten fickslant. Men vi lider med deltagarna och sitter som på nålar programmet ut. Det är ju skit att man måste vänta i en hel vecka innan ett nytt avsnitt kommer. Om man inte ser reprisen då.

Jag känner mig tämligen upprymd av att skriva det här. Blir så glad liksom. Men nu måste jag sluta annars missar jag ”Landet runt” och det vill man ju inte…