Dagar som skakade Sverige

”- Men va fan är det som händer!”, vrålar Mellberg och hinner knappt reagera förrän Ljungan är framme och bröstar upp sig mot västgöten. Där står de under ett par sekunder och hela Japan håller andan. Ja hela fotbollsvärlden riktar sina blickar mot den lilla fotbollsplanen i Miyazaki. Tystnaden lägger sig över stadion, fåglarna sväljer abrupt sin sång och vinden står blixtstilla. Allas blickar riktas mot två stora män som mitt på planen står ansikte mot ansikte, frustar och skakar, röda i ansiktet och med blickar som kan döda. Allt verkar gå i slow motion och det känns som timmar…nej år, innan första personen når fram för att avbryta det som skulle kunna blivit världens undergång. Mellberg är Israel, Ljungberg är Palestina. Mellberg är Indien, Ljungberg är Pakistan. Mellberg är Sadam Hussein, Ljungberg är Bill Clinton. Både har de makt och styrka att förinta och ta kol på. När som helst smäller det och världen kan inte göra annat än att stå bredvid och se på.

Men vad var det då som hände egentligen? Ett gruff. Sådant händer även vänner. Men visst är det ovanligt att man redan innan tävlingen börjat skaffat sig syndabockar? Så när Sverige väl slås ut ur turneringen kan man alltid dra fram bilderna ”som skakade fotbollssverige” och skylla på dessa två herrar. Smart!

Det är sällan nyheter får mig att skratta så mycket att jag får kramp i magmusklerna. Följetongen om den kräkandes familjen förra veckan tar förmodligen priset. På bilden står det en arg familj runt ett bord. Och då menar jag att familjen är arg (redan när jag ser fotot börjar det smått krypa i mig)! Anledningen till denna ilska är en påse frysta räkor som gjorde familjens festkväll till en spyorgie. När man skulle börja ta för sig av de läckra havsdjuren fick man en smärre chock, ty där låg ett livs levande (?) finger, mitt bland räkorna! Sekunderna senare kräks den första familjemedlemmen, inte, inte långt därefter den andra och sen är det hela igång. Hela familjen kräks, på varandra, på väggarna, på fönstren, i vardagsrummet, bakom mormors favoritfotölj, i badrumsskåpet… Hela riket lider med den stackars arga kräkandes familjen. Dagen efter kommer nya rön i frågan. Det visade sig att fingret man hittat i räkpåsen inte alls var en kroppsdel utan en helt vanlig havsanemon, ett vattendjur som lever i våra salta hav. Familjen har alltså sett arga (på ett ytterst fånigt vis) ut och kräkits i onödan, för en liten stackars nedfryst havsanemon! Jag vet inte vad som är roligast med detta, familjefotot, kräkningarna eller havsanemonen. Men förbannat kul är det!

Bert Karlsson är förmodligen av Sveriges (tja, hur ska jag skriva detta på ett sätt som inte kan få oss stämda…) mest minst uppskattade män. Jag uppskattar hon inte alls och då är dessa tider rena mardrömmen. Nej alltså….jag får nog inte skriva mer om Bert Karlsson nu…. Risken för att jag skriver elaka saker och saker som kan få oss stämda, är överhängande stor. Så jag slutar att skriva om Bert och skriver istället om Eurovision song contest, som blir mer och mer ointressant. Jag skiter i vilket! Så, nu har jag sagt det.

Jag såg ”Natural born killers” i går kväll. Det var länge sedan jag såg den nu och jag blev smått överraskad. När jag såg den första gången var jag förmodligen för dum och omogen för att uppskatta Oliver Stones ”collage” som det ju faktiskt är. Han blandar tecknat, svartvitt, flashbacks, drömsekvenser, handkamera i dogmastil och berättar historien på ett sätt som jag aldrig tidigare sett. Varken då eller nu. Men att den var så blodig hade jag nästan glömt. Så rå och så ond. Var det länge sedan du såg denna film, se den igen. Bara ett litet tips.