Jackson håller vad han lovat medan Tolkien vänder sig i sin grav

Bortsett från pausen som kom efter två timmar, hade jag en ganska trevlig eftermiddag på Savoy, Irland bästa biograf. Jag köade I en timme for att få bästa sittplats och lyckades hamna på bästa tänkbara rad och plats. En överfortjust publik full av skolkande skolungdomar och universitetsstudenter applåderade fram New Line Cinema-loggan på duken och sen var det full fart. Filmen jag väntat pa I ett år (egentligen 20) började…

Besvikelsen efter första filmen över att jag inte uppskattade den mer än jag hoppades på, var ganska stor. Men hypen inför den andra filmen greppade tag om mig på allvar för några veckor sedan när inte bara alla tidningar hade reportage om filmen utan små trailers började visas på TV. Då var det liksom kört. Jag bara skulle se den så fort som möjligt, så jag lyckades ringa Savoy, boka en biljett till klockan 13.45 och hamnade I den bästa salongen, med den bästa och största filmduken och med det bästa ljudet. Och visst, filmen håller vad alla tidningar, recensenter och filmfolk lovat. Den tar vid där forsta delen slutar, ingen direct resumè eller tillbakablick, full fart från början. “Sagan om de två tornen” gav mig en mycke angenäm stund I biomorkret med många minnesvärda ögonblick. Gollum är lysande, Legolas uppsving på hästen (hann du se det?) var magnifik, alverna på murarna I Helm’s Deep är sagolika, enterna är enorma och första blicken av Minas Tirith är lovande. Jag är nöjd. Men inte överväldigad. Och jag är ytterligare besviken över att jag inte är mer överväldigad. Men vems fel är det?

Jag börjar tro att det kanske är mig det är fel på, när alla runt omkring mig hyllar Tornen till skyarna och menar att det är den bästa film någonsin. Det är mycket möjligt att den är det men jag är skeptisk. Kanske for att böckerna var så betydelsefulla för mig så är jag extra angelägen, ser gärna mer fel och brister. Kanske för att uppgiften att förvandla en saga till film, speciellt en saga som Sagan om ringen, kanske helt enkelt inte går att göras perfekt? Jag har varit inne på detta förr, men den bästa filmversionen av böckerna finns helt enkelt inte än. Varför kan jag då inte lämna mitt tjaffs om att alla har sina egna bilder och egna uppfattningar och blablablablablablabla…och kanske koncentrera mig på filmen? Fanken Jeppe, här är en film som fullkomligt bankar skiten ur tidigare storfilmer, som fullkomligt sätter milstolpe efter milstolpe för filmskapande, som kommer att gå till filmhistorien som de mest framgånsrika filmerna, som är banbrytande för specialeffekter, som är banbrytande för inspelningsmetod….men du ser det inte??

Jo visst gör jag det! Klart jag gör. Klart jag satt I salongen och slogs nästan till marken av häpnad över det vackra, snygga och mäktiga som spelades upp. Men likt förbannat later jag inte specialeffekterna ta överhanden och låter mig tappa andan. Filmen är (borde vara) mer än specialeffekter och slaget om Helm’s Deep. Den är (borde vara) mer än Gollum och levande träd! Det är en film som ska filmatisera världens enligt mig bästa bok (böcker), som inspirerat mig och miljoner andra, som jag vuxit upp med, som jag levt med I 20 år! Klart som fan filmen ar viktig och klart jag är angelägen om att det ska bli rätt! Men jag kan erkänna att Jackson har gjort förmodligen de bästa tolkningar som går att göra. Den bästa tolkningen finns fortfarande dold, I hemlighet, inom mig. Mig och ingen annan…. Kanske är det dags att jag klättrar ut ur min garderob och slappnar av och tänker “Bättre an så här kommer Tolkien aldrig att bli…”.

Jackson kommer att nå oanade höjder efter sina Tolkien-filmer. Men det måste finnas fler där ute än jag och en läsare av Tellusfilm som skrev “Tolkien vänder sig I sin grav”. Stora friheter har tagits I handlingen, kanske för stora. Friheter som kanske själper snarare än hjälper. Till vilket pris? Att filmerna har gått miste om den värme, djup och detaljrikedom som böckerna lyckats förmedla och forvandlat denna saga om kampen mellan det onda och det goda till ett jippo av effekter. De två nu utgivna filmerna balanserar farlig nära någonting jag inte kan sätta fingret på men som sannerligen inte är något gott. Med facit I handen behöver inte Jackson oroa sig över att själv kastas ner I Domedagsklyftan, men han bör känna värmen I ansiktet från dess eld. Att Tolkien vänder sig I graven, behöver inte vara en överdriven tanke, utan hellre något att tänka på I fortsattningen.