Nikitas årskrönika 2002

Året är slut och det börjar bli dags att summera. Precis som det sagts, så väntade även jag på att den senaste installationen i ”Sagan om ringen”-trilogin skulle ha premiär innan jag vågade yttra mig om bäst eller sämst.

Att just ”The Two Towers” inte kvalificerade sig bland de främsta hos mig, ser många säkert som en hädelse. Bra, men för mycket effekter och action och för lite känsla sänkte den för mig (dock tror jag att den kommer lyfta något när man ser trean).

Vi har däremot haft ett jämnt år. Ingen fullträff, men åtminstone en drös väldigt bra filmer. Framför allt märktes det under de normalt sett knapra sommarmånaderna, då vi förra året fick en bunt usla filmer som hoppades att
massiva (usla) effekter och enorm marknadsföring skulle rädda publikintäkterna för horribla manus (vilket de då gjorde). Under 2002 fick vi filmer som fick en att tänka mer än annars och de filmerna var snyggt paketerade.

Överraskande nog, var just action- och äventyrsfilmerna bäst. Sam Raimi visade i ”Spider-Man” vad han kunde uträtta med en rejäl budget och Spielberg gjorde sin bästa film sen ”Jurassic Park” med ”Minority Report”. Om inte den senare av dem tar en drös priser i framför allt de tekniska kategorierna under Oscarsgalan nästa år, kommer jag utropa det som nästa års skandal.

Apropå just Oscarsgalan, skapades det historia eftersom Denzel Washington och Halle Berry skaffade sig var sina statyetter för bästa huvudroller. Trots att jag tycker att Nicole Kidman borde ha fått en Oscar för ”The Others” (som hon inte ens nominerades för), håller jag inte med om att Berry och Washington endast vann av politisk korrekthet. De hade förtjänat sina priser efter två minnesvärda prestationer.

I Sverige hade ”Lilja 4-ever” premiär och fick både kritiker och publik på sin sida – dock inte mig. Ett slag i luften som vill mycket, men uträttar lite. I stället överraskade två debuterande regissörsduos med ”Den osynlige” och ”Hundtricket”. Svensk film kan, bara man vågar satsa.

Videomarknaden var riktigt bra i år. ”Donnie Darko” har många längtat efter, men det jag uppskattade mer, var att Egmont hade modet att släppa animen ” Metropolis”. Det är den första animen som släpps i Sverige (nej, jag räknar
inte med ”Pokemon”) och verkar kunna öppna marknaden för fler filmer av samma slag. Om något år, behöver vi kanske inte vända oss till Englandimportörer för att se mästerverk som ”Akira”. Animen ”Spirited Away” (”Sen to Chihiro no kamikakushi”) släpptes i USA under sommaren och blev snabbt en kritikerfavorit. Antagligen kommer den hit under nästa år.

DVD’n slog igenom med buller och brak och nysläpp av gamla klassiker som inte finns på VHS i Sverige ser till att glömda filmer kan återupptäckas. Det enda negativa är att vissa filmer som kommer hit på DVD är bantade från
allt bonusmaterial. När ska man lära sig att filmnördar finns även i Sverige och att vi vill veta allt om filmerna och hur de gjordes?

Framtiden bådar gott. Många uppföljare som fans ser fram emot och lite mer udda filmer som den totalskruvade ”Adaptation” väntar oss inom kort. Gott
nytt år tills vidare!

Årets biofilmer:
1. Minority Report
2. Dinner Rush
3. Signs
4. The Others
5. The Bourne Identity
6. Ingenmansland
7. Röd drake
8. Unfaithful
9. Spider-Man
10. Greven av Monte Cristo

Årets direkt-till-video-släpp:
1. Frailty
2. The Anniversary Party
3. Sidewalks of New York
4. O
5. Liberty Stands Still
6. Donnie Darko
7. Thirteen Conversations About One Thing
8. Duets
9. Best In Show
10. Josie and the Pussycats

Årets sämsta filmer:
1. Freddy Got Fingered
2. American Psycho 2
3. Ghosts of Mars
4. American Pie 2
5. Rollerball

Årets skådespelare:
Ralph Fiennes I “Röd drake”

Årets skådespelerska:
Diane Lane i ”Unfaithful”

Årets visuella upplevelse:
1. Minority Report (hysteriskt snygg)
2. Road to Perdition (fenomenalt foto)
3. The Time Machine (snyggt gjord usel film)

Årets titelsekvens:
Signs (svart text mot vit bakgrund kan faktiskt vara skrämmande)

Årets recycling:
Impostor (hela introduktionssekvensen består enbart av klipp från andra sci-fi filmer)

Årets wannabe:
1. xXx (Bond utan hjärnceller)
2. "Big Daddy mars" i ”Ghosts of mars” (Marilyn Manson klon)
3. Creepern i ”Jeepers Creepers” (The Grinch’s onde tvillingbror?)

Årets asgarv:
1. Hypnosscenen i ”Zoolander” (stördaste scenen på länge)
2. Introduktionen i ”Austin Powers in Goldmember” (hysterisk drift med Hollywood och med oss i publiken)
3. Logiken i ”Ghosts of Mars” (ett spöke släpps lös och förvandlar vanliga människor till gothrockare)

Årets flipp:
My Big Fat Greek Wedding” (kostade 5 miljoner dollar att göra och har dragit in mer än 200 miljoner bara i USA)

Årets flopp:
Pluto Nash (tidernas fiasko som kostade 100 miljoner dollar och bara drog in 4)

Årets lätt-att-vara-efterklok:
Die Another Day (förtjänar nog inte den där trean jag delade ut)

Årets comeback:
1. Richard Gere (“Unfaithful”, “The Mothman Prophecies” och Golden Globe nominerad för “Chicago”)
2. Robin Williams (grym bad guy i “Insomnia”, “Death to Smoochy” och “One
Hour Photo”)
3. Leonardo di Caprio (hyllad i “Gangs of New York” och “Catch Me If You Can” och har flera intressanta projekt framför sig)