BOKEN: Dagbok fra Dogville

BOKRECENSION
Kirsten Jacobsen
Dagbok fra Dogville
med foto av Rolf Konow
.........................................................

Det finns fler inkörsportar till Lars von Triers nya film "Dogville" än att endast se filmen. Förutom dokumentärfilmen "Confessions" som består av filmade bekännelser i ett par bås utanför inspelningsstudion i Trollhättan finns även den danska journalisten och författaren Kirsten Jabobsens bok "Dagbok fra Dogville", en dag-för-dag förtekning över de sex veckornas inspelningar. Redan nu kan sägas att detta borde vara obligatorisk läsning vid samtliga filmvetenskapliga utbildningar i Norden.
Som en fluga på väggen följer Jacobsen minsta händelse, på och utanför scenen, och ger läsaren en total inblick i von Triers skapelseprocess om hans idé att göra en minimalistisk film på en klassisk teaterscen där husen saknar väggar och endast består av vita, streckade linjer. Som vid en brottsplats.
Till denna dokumentation tillför så fotografen Rolf Konow med sin förmåga att fånga typiska svart-vita kompositioner i färgbilder. De kompletterar texten på ett alldeles förträffligt vis men lyckas samtidigt ge sin egen skildring. Endast Al Pacinos dokumentärfilm "Looking for Richard" kan hävda sig i jämförelse när det gäller att ge en så ärlig insikt som möjligt om det infernaliskt helvetiska i att göra film eller vilken dramaproduktion som helst. Och aldrig tidigare har väl någon regissör varit så ensam som von Trier varit i detta projekt.

Samtidigt var det just det vanvettiga i projektet som lyckades dra de stora stjärnorna till lilla Trollhättan; Nicole Kidman; den ultimata femmé fatalen Laura Bacall och den legendariske James Caan.
Men inte enbart de stora namnen nämns; Jacobsen undvarar ingen och skriver om chaffören Lee R. King som faller i gråt efter att ha kört Bacall och sedan känt sig behandlad som en ´nigger´ och om barnskådespelaren Miles Purintons mamma Deena Kaye som snabbt förvisas till periferin av den sociala gemenskapen efter upprepat orimliga krav. Inte minst svenske Stellan Skarsgård beskrivs som ensemblens kitt i det att hans erfarenhet från von Triers "Breaking the Waves" gör att alla andra skådespelare söker sig till honom i sina försök att komma underfund med denna märkliga dansk vars registil är främmande och bitvis chockerande ärlig för de flesta.
På samma sätt fungerar Skarsgård även som en ventil gentemot von Trier i sin friare position att kunna kommunicera med honom på ett mer avslappnat vis.
Likt Triers vision, är "Dagbok fra Dogville" ett klassiskt enmansprojekt. Jacobsen fick själv bekosta arbetet med boken, och det var hennes goda renommé efter flertalet biografer om andra kända danskar som hon blev betrodd av Zentropas VD Peter Albaek-Jensen och von Trier själv att få fritt tillträde till inspelningarna. Därmed uppnådde hon den yttersta journalistiska grundprincipen; oberoendet.

Det är högst tveksamt om ett lika fritt projekt skulle kunna ha genomförts vid inspelningarna av en amerikansk blockbusterfilm, och då inte enbart på grund av att de inspelningarna är större i omfång och omöjligt att få över- och insikt i för en ensam skribent. Viljan att konstnärligt dokumentera processen mer än de sedvanliga bakom-kulisserna som sänds lagom till filmpremiärerna, är unikt för europeisk, och troligen även skandinavisk, film. Bäst förklarar den amerikanska skådespelaren Randolph Jones skillnaderna i förhållandet amerikansk-skandinavisk filmproduktion emellan: "I USA talar stjärnorna inte med de andra huvudrollsinnehavarna, som inte talar med birollerna, som i sin tur inte talar med bodydoublerna. Och ingen talar med filmarbetarna!"
En onekligen generaliserande kommentar, men ändock.
Dock är det först i bokens allra sista kapitel vi får höra Triers egen röst. Fram tills nu har den endast bestått av skådespelarnas och filmarbetarnas omdömen, deras kritik och deras hyllningar, vilket föranlett att även om man har fått en full insikt i hans metoder, har förståelsen för både dem och hans mål varit frånvarande.

I en intervju gjort efter det att klippningen avslutats och inte är tyngd av stundens blindhet, talar Trier mycket öppet med Jacobsen om de sex veckorna i Trollhättan. Om hans demoniska utbrott gentemot sin producent Vibebe Windelöv under den allra sista dagen; hur han konstant irriterades över att tvingas dricka thé som inte hans fru Bente gjort till honom och om det intrikata psykologiska triangelspelet mellan honom, Nicole Kidman och Paul Bettany.
- "Jag frälser världen. Det är det, jag gör. Även om det känns helvetiskt och obehagligt, och jag-gör-det-aldrig-igen och liknande under resans gång. Det har Jesus också sagt, då han hängde på korset: ´Aldrig mera! Jag gör det aldrig igen!´ Det gjorde han ju för övrigt inte heller, men på den punkten har jag en aning mer gå-på känsla än Jesus."
Det visar sig att metaforen i användandet av teaterscenen och de osynliga väggarna i det filmiska forumet är dubbelbottnad. Stor ironi infinner sig då man inser att von Triers eftersökta minimalism visade sig tekniskt komplicerat att genomföra, kanske eftersom det sceniska rummet man använt sig av i grunden är oförenlig med filmen som medium. Och däri ligger von Triers stora (arbets-)seger.

En arbetseger som endast överträffas av Jacobsens dokumentation av den.