BOKEN: Fucking Film

Fucking Film
Av Stig Björkman, Helena Lindblad och Fredrik Sahlin
Alfabeta Anamma
176 sidor
.........................................................

De senaste årens utvecklingar då bl.a. Sonet Film och Film i Väst lyckats bilda en stark motpol till Svenska Filminstitutet och filmkonsulenterna, har varit viktiga. Det pratas om en ny svensk filmvåg, där filmare som Lukas Moodyson och Reza Parsa utstakat vägen. Där diskbänksrealismen hyllas och Lidandet, Det Mänskliga Lidandet hyllas, eftersom den erbjuder Sanningen.
Bland annat så verkar före detta Filmkrönikan-recensenten Fredrik Sahlin tycka i sitt essäbidrag "På låtsas på riktigt". Menar han allvar, som Linda Skugge skrev om Björn Ranelid i en omdebatterad bokrecension i Expressen nyligen, frågar jag mig själv, Menar han allvar med att det endast är filmer där såpan rinner utmed de stackars människorna, som är bra? Är den snobbism han erbjuder sann?
Enda gången Sahlin blir riktigt bra, är då han intervjuar producenten Lars Jönsson vid Memfis Film, i intervjun "Jag vill producera film som jag själv vill se, film som sticker ut". De svar han frammanar, mer än de frågor han själv ställer, ger en insikt i hur svenska filmer blir gjorda. Det handlar sällan om hur pass bra ett manus man skrivit är, eftersom det ändå sällan läses. Istället är det kontakterna som gäller. Personkemin måste stämma.

En annan intervju som lyckas riktigt bra är den som Helena Lindblad gör med manusförfattaren Peter Birro, "Jag vill få fram essensen i vad en människa är, själva buljontärningen". Birro är mannen som gett oss "Det nya landet" och "Hammarkullen". Hennes egen ässä "Det nya filmlandet" är insiktsfull och krävande: för att den senaste tidens utveckling ska vara något värd, måste filmmakarna hela tiden sätta ribban högre. Att luta sig tillbaka och känna sig nöjd med hur bra de svenska filmerna idag är, leder endast till de proverbiala tre stegen bakåt.

Ett av de två allra bästa inslagen i "Fucking Film" är Björkmans samtal med regissörerna Lisa Munthe och Lisa Ohlin: "Man får inte vara rädd för att vara obekväm". Inte endast ger de insikt i det sorgliga faktum i det att filmvärlden inte är ett föredöme gentemot det övriga samhället, när det gäller att män är överrepresenterade i arbetstoppskiktet, men ger även, genom sina egna erfarenheter, tips om vägen till att själv bli en filmmakare.
Ännu ett riktigt bra samtal görs igen av Fredrik Sahlin i "När jag började göra film kallade alla mig ´Mr Serious´".

I "Fåfänga är det absolut mest förödande", pratar Björman med svensk films älskling, Tuva Novotny. Det blir bitvis ett riktigt trevligt samtal, och är en god pedagogisk del i samlingsboken, där skådespelarens synvinkel utforskas.

Men när det kommer till DN-filmkritikern Maaret Koskinens essä "Konsten att förena gammalt med nytt. Form och berättande i Jalla! Jalla! blir det aldrig så tydligt hur stor konservatism och direkt ointresse och därmed okunskap det finns om amerikansk mainstreamfilm och actionfilm.
Lasse Svanberg skriver en i mångt och mycket intressant text i "Alla kan göra Jalla! Jalla!" om den nya DV-tekniken och dess möjligheter.

De två sista, riktiga inslagen i boken är en intervju med regissören Reza Parsa, där Stig Björkman klokt nog låter Parsa föra dialogen. Och i "Jag ser allt", pratar Björkman med svensk films onekbara nestor: Den Store Ingmar Bergman, som med utgångspunkt från att han försöker se all svensk film som görs, fäller omdömen till höger vänster. Dock, en ofrånkomlig del en bok likt denna.
Avslutningsvis finns tre lösryckta manusutdrag från bl.a. "Leva livet" och "Jalla! Jalla!".

Det är en märklig bok Stig Björkman & C:o har lyckats plita ihop. Å en sidan finns det passager i den då den svenska filmbranschen avslöjas för vad den är: ett litet eget samhälle där man tar sig själv på väldigt stort allvar. Och det utan att bokens författare verkar förstå det, eller så är de oförmögna att erkänna det själv.
Å andra sidan finns det delar då man på allvar diskuterar vad svensk film är för någonting; vad dess syfte är; och framförallt vart man tror att det är på väg.
Det hade varit modigare att strunta i Bergman. Samtidigt är det tacksamt att man struntade i Moodyson. Men varför intervjuade man inte Anders Nilsson, vars nya actionfilmer om polisen Anders Falk fört in ett nytt sätt att göra svensk action? Är den slags filmen inte fin nog?

De tre huvudförfattarna garderar sig med att skriva att de som de samtalar med är summan av deras subjektiva bedömningar om svensk film idag och den senaste tiden.
Det är mer rättvist att kalla det för selektiva bedömning.

En sådan här bok kräver mer arbete, och definitivt fler sidor. Men som ren kuriosa är den lite underhållande, och endast på ett få sidor riktigt viktig.