Filmkritik – hur gör man och varför?

Min gode vän och kollega, Danske Niels, ifrågasätter ibland mina åsikter om diverse filmer. I själva verket ifrågasätter han allt jag säger och gör, men det är så han är funtad och det har inget att göra med resten av artikeln.

Hur som helst, han har undrat vad det är som kvalificerar mig att agera filmkritiker och varför kan inte han göra samma sak?
Jag svarar på fråga två först. Alla kan vara kritiker och recensenter (även Niels), skriva och tycka precis hur mycket som helst om vad som helst. Det är målgruppens uppgift att bedöma kritikens värde. Hur man bedömer kritikgivaren har ofta att göra med ens egen generella uppfattning om det som kritiseras, ens allmänna kunskapsnivå och de preferenser som ligger till grund för uppfattningen. Ganska snart lär man sig att se vad en speciell kritiker uppskattar och vad han/hon ser i olika filmer, hur han/hon resonerar och detta kan man sedan använda som en relativ referenskälla i förhållande till sitt egen smak.

Vad gör då kritikern? Han/hon beskriver, tolkar och värderar verket och bedömer det estetiska värdet och kvalitén. Alltså subjektiva åsikter. En kritiker måste, för att kunna göra detta arbete på ett lyckat sätt, vara påläst och allmänt kunnig i det område han/hon ämnar kritisera. Denna kunnighet baserar sig på objektiv kunskap som man inhämtat genom teori och praktik.
Slutsats: Filmkritik bör vara objektiv med en subjektiv krydda. Hur svårt som helst. Man ska ju leverera fakta ihop med en åsikt. Och vad är då fakta? Det kan man argumentera om i evighet.

Mina specifika kvalifikationer är, att jag kan en massa teori om filmvetenskap, att jag i praktiken deltagit i filmarbete och att jag konsumerar kolossala mängder film i alla genrer. Att jag sedan även kan sätta min tankar i ord gör inte saken värre. Om du som läsare gillar min stil och delar mina uppfattningar, ja, då har vi ett perfekt kritiker-konsumentförhållande
Jag vill inte vara som en standardkritiker som man hittar i var och varannan dagstidning. Jag vill inte såga vissa kategorier film hämningslöst utan jag vill se bruksvärdet i underhållningen.

Jag skulle vilja jämföra min kritik med att sälja min bil, en MB 200 av –85 års modell. Bilhandlaren vill ge mig 6 000 kronor för den, men erkänner samtidigt att dess bruksvärde är 4-dubbelt.
Samma gäller min filmkritik. Filmen kan ha ett taskigt manus och usla skådespelare, men fortfarande kan den vara underhållande. En Bugarisk lågbudget-konstfilm med eminenta, lokala skådespelare kan anses vara en juvel i filmhistorien, men för "vanliga" filmslukare och DVD-köpare kan just denna film med sina 190 låååånga minuter vara det mest pinsamma som någonsin filmats. Den allmänna opinionen trots vill jag vända mig med min kritik till den breda publiken och erbjuda min bedömning till dem.

Konstfilm, d.v.s. finare film är viktig. Trots detta är det ett faktum, att bland alla DVD-filmer som säljs i Sverige är konstfilmen en försvinnande, om ens existerande, liten del i helheten. Den dagen då konstfilm säljs i större upplagor, ja då recenserar jag även dem. Rättvist och så objektivt som möjligt.

Att fråga mig vilken film som är den bästa jag någonsin sett är dumt. Jag kan inte ge ett svar... och vill inte göra det heller. Det finns så många genrer och stilar som attraherar mig. Jag kan dock ge exempel på filmer som jag njutit av. Orsaken kan vara visuell, audiell eller bara stämningsrelaterad. Det kvittar.
OK, 10 filmer som jag trivs att se om och om igen. Ordningen oviktig.
1. The Blues Brothers 2000. Utskälld och hånad, men för en BB-fan en glad stund. Bra musik, korkad action, insiderhumor.
2. Star Trek: First Contact. Visuellt fyrverkeri, fantastisk musik, maffigt ljud. Harmlös Sci-fi.
3. Gudfadern 3. Mäktig och rörande.
4. Silence of the Lambs. Skitspännande och nyskapande med otroligt bra insatser av alla inblandade.
5. The Commitments. Musikfilm från toppen. Rolig och välspelad. Inte så lite fräck.
6. Hatari. John Waynerulle som är fantastiskt underhållande.
7. The World is Not Enough. Bondfilm. Hur underhållande som helst. Brosnan är lika bra som Connery! Vad sägs om det omdömet? Hatmejlen ramlar in!
8. Exorcisten. Fortfarande så Satans skrämmande.
9. The Running Man. 80-tals framtidsaction med Schwartzenegger efter en King novell. Skulle förtjäna en nyutgivning.
10. Runaway Train. Jon Voights bravurnummer. Manus av bl.a. Akira Kurosawa.

Mångfald är bra. Ju flera genrer man kan uppskatta, dess bättre. För en filmälskare skall det inte finnas gränser, ej heller för en filmkritiker. Bli din egen kritiker och se! Det är inte så lätt som man tror för det finns alltid någon "mera vetande" som är beredd på att strimla dig och dina åsikter.

©Janne Ahlgren