Skräck och våld på film fördärvar barnen?

Idag debatteras det mycket om våldets inverkan på barn. De mest fanatiska kritikerna menar att våld på film och dataspel förvandlar våra barn till seriemördande monster. Andra ser film- och datavåld som totalt oviktigt och opåverkande.

Jag skulle tro att den gyllene mellanvägen är den riktiga och i det scenariot får vi vuxna ta ansvaret för våra ungar. Jag är inte för censur. Film är en form av konst och den skall inte censureras. Det är klart, att film innehållande material som strider mot gällande lagstiftning skall förbjudas (äkta våldtäkter, djurmisshandel o.s.v.) men för övrigt skall var och en – vuxen – person få se precis den film de vill se. Utan restriktioner och utan moralisering. Det faller också på oss vuxna att värdera det vi ser samt sätta gränser för våra barn.

Vad har då hänt då 2 grabbar, klädda som Keanu Reeves i ”The Matrix” kliver fram i en skola och börjar avrätta sina klasskompisar? Är det filmen som inspirerat pojkarna till detta eller kan det vara så att dessa grabbar har haft andra problem? Är inte sannolikheten större att pojkarna redan innan ”The Matrix” var rätt störda, uppväxta i ett vapensamhälle där föräldrarna var oförmögna att sätta gränser? Kan det inte vara så att pojkarnas drift var patologisk och att ”The Matrix” gav dem endast klädvalet? Jag är helt övertygad om att människor som utför våldshandlingar i filmstil, inte har från början alla skruvar åtdragna.

Jag är en vuxen människa med 3 barn. Alla mina kompisar har barn och alla är vi mer eller mindra såväl film- som datatokiga. Våra barn har vuxit upp med allt från Pac-Man till Quake 3, från Bambi till Terminator 2. Oansvarigt? Knappast, för vi vuxna sätter gränser för ungarna. Vi sitter tillsammans framför TV:n och ser på Schwartzeneggers fumlande och från första början har ungarna vissa saker klara för sig:
Blod är sminkfärg som sprutar ut för att det finns en liten sprängladdning under tröjan och ”blodpåsen”. Om man slår en RIKTIG människa på käften, så kan han förlora sina tänder, bli blind eller rentav dö. Om man skjuter på en RIKTIG människa i benet så är det omöjligt för denna att fortsätta slåss och dessutom kan den skjutna förlora benet. OCH SÅ VIDARE!

Naturligtvis har ungarna totalförbud mot filmer som kan skrämma dem till sömnlöshet och/eller grubblerier (Exorcisten, Vampyrerna, The Thing, From Dusk Till Dawn o dyl övernaturliga och övervåldsamma filmer) och eftersom de litar på mitt och andra vuxnas omdöme så blir det inget gnäll eller ens smygtittande. Vi litar på våra barn och barnen litar på oss! Men som sagt så får de se även ”vuxenfilm” tillsammans med oss vuxna.
Oansvarigt? Ge mig ett alternativ! Om inte jag tar ansvaret för innehållet i en film och ser hur barnet reagerar, förbjuder eller tillåter, vem ska göra det? Ungar i yngre tonåren hittar nog på sätt att se vad de är nyfikna på. Alltså ger jag frihet under eget ansvar, något som jag som förälder måste övervaka för att vara säker på att barnet inte tar skada. DET kallar jag ansvarstagande och sannolikheten att mina barn blir massmördare eller våldtäktsmän på grund av vad de sett är väldigt liten. Skulle detta hända så kan man inte i alla fall skylla på film eller dataspel.

Det är ansvarstagande som behövs bland vuxna. Föräldrarna måste inse att de måste, för sina barns skull, engagera sig i barnens liv, se till alla deras behov och aldrig låta ungarna själv bestämma över ”vuxensaker”. Det är därför vi har åldersgränser, lagar och förordningar som reglerar vad ungarna gör. Låter vi barnen överskrida gränserna på egen hand, ja då får vi skylla oss själva då Socialen tar hand om ungarna efter en fyllekväll och misshandelsmisstankar på torget en vardag kl. 01.15. Det är vi som betalar notan. Ofta har vi dessutom barnens liv i våra händer, vi bestämmer barnets framtid och dess utveckling.

Nu kan någon reagera och påpeka att alla barn har inte föräldrar eller vuxna som vill ta ansvar. Ja, vad ska man säga? Det finns olyckliga skilsmässor, upprivande vårdnadstvister, ensamstående föräldrar utan ork, mansdominerade kulturer, ekonomiska problem, känslomässig kyla o.s.v. som alla kan påverka barnets mentala stabilitet. Skyll då inte på filmen! Skyll på föräldrarnas okapacitet att ta hand om saker snyggt och prydligt och deras likgiltighet till vad barnet känner, vill och behöver! Skyll på ett samhälle som inte klarar av att se till individens bästa!

Älska ditt barn, se film och spela spel. Sätt gränser och håll fast vid principer. Då kan vi alla snart bo i ett tryggare och mera harmoniskt samhälle. Som en sista parentes kan väl ändå påpekas att det är 1 500 rötägg som utpekas varje år i Sverige som kriminella barn under 15. Det finns 1,9 miljoner under 15-åringar. Småskitarna utgör alltså endast en knapp promille av ungarna. Så största delen av våra ungar är OK. Något att glädjas åt!

©Janne Ahlgren