BOKEN: Dröm och förbannad verklighet

BOKRECENSION
Dröm och förbannad verklighet - spelet kring svensk film under 40 år
Av Mikael Timm
Brombergs
208 sidor
.........................................................
Det har varit lika intressanta som turbulenta år sedan Harry Scheins glansdagar vid Svenska Filminstitutet. Hela 40 år som kantats av socialdemokratiskt velande gällande sin kulturpolitik, konstanta ändringar gällande bidragsregler men som hela tiden överskuggats av den ständigt, än i dag, närvarande frågan om vad som egentligen stipulerar kvalitet i filmkonsten. De smala filmerna som måhända hyllas på kultursidorna men som
endast ses av det enda tusentalet inbitna cineaster i de tre storstäderna? Eller de stora publikfriarna som verkar resonera hos det stora svenska folkdjupet om hälsoresor och klantiga rånarligor?

Om detta och mycket mer skriver filmskribenten och essäisten Mikael Tim med stor vetskap i sin bok "Dröm och förbannad verklighet - spelet kring svensk film under 40 år". Och visst har det varit intressanta år. Anekdoterna radas upp på löpande band på samma sätt som förklaringarna om de olika filmavtalens teknikaliteter och obskyriteteter, om de reglerna hjälpt och dem de stjälpt. 68-vänsterns företrädare i form av Stefan Jarl med andra som ansåg att filmen endast kunde vara ett politisk verktyg intervjuas flitigt, så även skribenten Stig Björkman och den ärrade filmrecensenten Nils-Petter Sundgren som erkänner att om han varit ung idag så hade han troligen inte blivit filmrecensent. En nostalgisk "det-var-bättre-förr" ståndpunkt måhända, men likaväl en vink om att det görs mindre bra film idag. Om detta sedan är för att det görs mer film överhuvudtaget idag, reflekterar dock ingen över.

De 400 miljoner kronor som Svenska Filminstitutet får per år är under ständigt ifrågasättande: hur många poliser hade man inte kunnat få för dem? Speciellt när så få kvalitetsmässigt bra filmer produceras. Och så börjar ruljansen åter igen om vad kvalité innebär: just denna rundgången verkar vara ett nära nog historiskt symptom för den svenska filmen.

Det är ingen lättläst bok; tvärtom finner man sig ofta kikande på tjockleken på de kvarvarande sidorna och önska sig ett slut. Snabbt inser man dock att det inte är Timms stilistik det är fel på; inte heller är det i grunden fel på ämnet han utreder, utan istället hur otroligt tungrodd den svenska filmbranschen måste vara. En tungroddhet som beror på faktumet att det i själva verket är en väldigt liten bransch. "Alla känner alla" är ett motto som ständigt repeteras.

Många är de skribenter som de senaste åren talat om "den nya svenska filmvågen". Timm verkar inte vara övertygad om att den finns, men ser ändå en liten ljusning inför framtiden. En framtid som dock troligen kommer vara lika problematisk som de gångna fyra decennierna varit.

Inte nu senast när vänster-Moodyson ivrat på könskvotering och total uteslutning av män från SFIs bidrag i förmån för kvinnliga filmare.