BOKEN: Saraband

BOKRECENSION
Saraband
Av Ingmar Bergman
Norstedts
107 sidor
..............................................

Han har blivit bitter och åldersnojig på gamla dar´, den store filmnestorn Bergman. Människans ruttnande tempel, ångerfulla tankar och genomströmmande känslor blandat med behovet av att bryta sig loss trots de oundvikliga konsekvenserna är alla teman som han berör i det allra, allra sista projektet "Saraband", filmad för och visad på SVT tidigare i december och nu utgiven i ren manusform av Norstedts. "Saraband" är, bör det tillstyrkas för de som må ha undgått det, uppföljningen på Bergmans TV-serie "Scener ur ett äktenskap" på 1970-talet.

Oavsett min unga generations inbitna motstånd mot Bergman och hans betydelse kan ingen ta ifrån honom att han är en briljant manusförfattare. Det alldagliga, vardagliga och rent mänskliga är vad Bergman använder för att skapa sina opus.

Det har gått flera år sedan karaktärerna Johan och Marianne skilde sig och lämnade varandras öden åt sig själva; Johan blivit mångmiljonär efter ett arv och Marianne en halvpensionerad jurist. Och efter alla dessa år finner sig Marianne på verandan till Johans gamla föräldrahem; Johans son Henrik och dennes unge cellospelande dotter Karin hyr ett litet torp längre bort på tomten. Återföreningen blir en charmerande en: rävspelet mellan två grånande rävar är en lustfylld och glädje att läsa. Bandet dem emellan är lika sant som det emellan Henrik och Karin: den kärlek Johan undanhållit från Henrik är den som Henrik enträget erbjuder sin dotter - med den ofrånkomliga konsekvensen att den kväver henne, i hans strävan att skapa den cellostjärnan som han själv aldrig blivit. Och av allt detta blir det... ja, nästan inga som helst förändringar.

Men det är inte det som är kärnan i Bergmans verk: istället är det stunderna däremellan. De mest händelsefulla ögonblicken i historien är inte de som faktiskt återges i manuset, utan de som återberättas för oss. På det viset blir "Saraband" alltså mer av ett pjäsmanus än ett filmmanus: otvetydligen hade det varit en intressant pjäs att iscensätta. Dialogen är rakbladsvass, siktad mot struparna och lika krävande som hämndlysten. Det är torrt, irrationellt och alldeles underbart.

I "Saraband" skriver Bergman en nära nog klichéartad torppsykologi blandat med amerikanska feelgoodfilmer gällade seniorkärlek i konversationerna mellan Johan och Marianne
Men det finns alltså en väldig bitterhet i Bergmans text: ålderdomen tynger på och vanhelgar människans grundfundament: förekomsten av livet själv. Och trots att han använder sina gamla karaktärer, och en del nya, som metaforer för sina egna kvällar därute på Fårå, så är det här mycket underhållande läsning, utan att den för den delen bli ett patetikum. Gubben kan fortfarande.