Svenska -världens sämsta filmspråk?

Nog för att jag alltid hackar på alla Beck-filmer och Micke Persbrandt, men det har faktiskt slagit mig att det svenska språket aldrig riktigt gör sig i talad form. Det är bra att ha självinsikt ibland. Jag har kommenterat detta stora problem tidigare i artklar och krönikor men egentligen aldrig ägnat någon större tid åt fenomenet. För viss är det en fenomen, på samma sätt som att det finska bidraget till Eurovision Song Contest, alltid hamnar längst ned bland bidragen. Och även där är det tveklöst så att det handlar om språket och hur det låter helt enkelt.

Det finns ingen som inte har sett Mupparnas parodi av svenskar. Den förvirrade och energiske kocken som under låtsassvenska kokar ihop sina rätter. För oss svenskar låter han ganska roligt, men saken är den att han låter som många utanför vårt rike faktiskt uppfattar oss. Speciellt från de engelsktalande länderna där språket skiljer sig mer vad gäller melodi och uttal, än från tillexempel Tyskland vars språk är nära besläktat med svenskan. Märk väl att det verkar finnas en skillnad mellan talad och till exempel sjungen svenska. Svenskan gör sig faktiskt riktigt bra i sjungen form och anledningen till att svensk musik som sjungs på svenska, inte når längre ut i världen, är lite av en gåta. Men jag tror att saker och ting håller på att hända. Det finns sångare som tagit sig utanför norden genom att sjunga på svenska och fler är på väg. Kan Eros Ramazotti sjunga för oss i Sverige utan att vi inte förstår, borde åtminstone Jocke Berg kunna göra det samma i Rom.

Men tillbaka till talad svenska. Mina tidigare invändningar har handlat om att jag tycker att svenskan låter tämligen mesig när den talas på film. Detta har jag förklarat med att det snarare handlar om hur manuset är skriviet och att man gärna använder samma språk som på en scen, en teater. I ett drama av Lars Norén är det helt okej att en arg person uttrycker sig på följande sätt:
”Du gör mig så arg att blodet rusar i mina ådror och jag får lust att slå dig sönder och samman!”
I film som oftast ska vara mindre teater och mer verklighet låter det i dag på precis samma sätt. Men frågan är: skulle en förbannad människa uttrycka sig så där på riktgt?
Jag tror inte det. Snarare skulle det låta:
”Du gör mig så jävla förbannad att jag får lust att slå in din jävla skalle!
Samma sak är det när Micke Persbrandt står öga mot öga med busen och riktar sin pistol mot honom och skriker:
”Upp med händera, lägg dig på marken och håll händerna så att jag ser dem!”
Jag har aldrig varit i en sådan situation så att jag behövt lyssna på en skrikande polis, men ändå undrar jag om det är det som man ropar. Kanske snarare:
”Ner på marken för fan å håll händerna så att jag ser dem!”

Svenska språket kan så klart framställas genom skrift också. I en roman av Henning Mankell låter en polis förmodligen som det första exemplet ovan. Den skrivna språket i en roman skiljer sig bland annat genom att det finns inga visuella bilder som illustrerar miljö, karaktärer eller handling och då måste det beskrivas i skrift. I en film kan detta gärna bli överdrivet. Vi ser tydligt att Persbrandt är förbannad. Ådrorna i pannan, det röda ansikten, saliven som sprutar i munnen när han skriker, läget i rösten och hans arga ögon. Det behöver knappast förtydligas mer.

Det stora problemet ligger alltså i hur tal är uppbyggd i svensk film. Men man kommer inte heller undan hur svenska språket låter. Idag utgör engelskan en allt större del av vår vardag. Så fort vi slår på radion är hör vi engelska, så fort vi slår på teven är det samma sak. Tittar man på SF:s hemsida om vilka filmer som går i Umeå idag, finns inte en enda svensk film på reportuaren. Och ju bättre vi blir på svenska, desto oftare kan vi lämna den svenska textningen och bara titta och lyssna på vad som händer. Granskar du den sveska texningen av utländsa filmer ser du också att för det mesta är den direktöversatt och man har inte en tanke på att göra om det till en ”filmsvenska”. Kanske blir den textningen precis den text som svenska aktörer skulle läsa om det var en svensk film, vilket i så fall skulle innebära att man lämnar vissa konventioner och blir mer verklighetstrogen.

Nu säger inte jag att all utländsk film är bättre än oss vad gäller språket. Naturligtvis skiljer det sig från film till film, genre till genre och vad för stil man vill ha. Men en Beck-film är inte samma som en modern version av en Shakespear-pjäs, det kan vi alla hålla med om.

Jag har ärligt svårt för att se svensk film idag. Bland annat på grund av de anledningar jag tagit upp. Jag stör mig till den grad på detta, att det blir mest bara irriterande att se filmen. Dock finns det undantag och det är en tredje viktig anledning till varför svensk film låter som den gör. Skådespelarna.
”Det är bara jävla skitsnack.”
”Vad var det där?”
”Ursäkta det var kanske en svordom”
Denna dialog är hämtad ur trailern från Ondskan. Jag har inte sett Ondskan och kommer nog aldrig göra det Bara av att se trailern drar jag, kanske naivt, slutsatsen att den illustrerar vad allt det här handlar om på ett ypperligt sätt. Och då jag låter detta spela en så stor roll för mitt filmtittande, tänker jag också envisas med att inte se den. Kalla mig knäpp, men det är så här jag upplever det. Förtuom att den här dialogen är som hämtad ur en roman är jag väl medveten om omständigheterna runt den. Visst, det är inte modern tid och på den tiden då filmen tilldrar sig, kanske folk gick omkring och talade på det här sättet (som i en svartvit film från 30-talet) och jag är medveten om att den utspelar sig på en fin privatskola där formalitet på den tiden var högt skattad. Men jag reagerar ändå över dialogen. Och det är av två anledningar: spåket, ordval och meningsuppbyggnad, samt skådespelarna, hur de säger replikerna. Men mest är det det sistnämnda. Det spelar ingen roll om skådespelarna har höjts till skyarna i pressen och av publiken, det enda jag hör är att de inte ens kan leverera enka repliker som dessa utan att låta som om de läser innantill. Har de ens lyssnat på hur svenska språket låter, måste jag undra.

Det finns skådespelare som vet hur svenska språket låter. Tack gode gud för det. Dessa är sällsynta idag vilket bara är att beklaga. Kanske en utdöende art. I samma takt som vi i Sverige utvecklar vårt filmiska kunnande och det tekniska runt en produktion, får vi helt enkelt inte stanna upp där. Det är mycket möjligt att skådespelarna i Ondskan är duktiga på att föra sig och spela med kroppen, men flera av dem (som syns i trailern) har ingen som helst talang för att spela med sina ord. Jag kanske är ensam om i hela Sverige om att ens störa mig på detta, må så vara. Ändå måste jag trycka på att den stora talangen handlar om att behärska alla sidor av skådespel. Inte bara att kunna tilldela någon en smocka så att det ser bra ut, eller att bära upp en kostym. Man måste också kunna ge ett trovärdigt intryck i det man säger. Och de som klarar av det här, de är oroväckande få. Ställer man som filmmakare inte större krav på detta, kommer svensk film förvandlas till kostymfilmer där miljön är fantastiskt men där skådespelarna inte kan tala riktig svenska. Det är tråkigt på något sätt…



Artikeln är artikelförfattarens egna tankar och funderingar runt ämnet. Inga större forskningar har gjorts och han kan således inte stärka sina åsikter med dito. Det som han skriver, får helt enkelt stå för honom.