Jordens undergång

Katastroffilmer har funnits sedan urminnes tider, eller i alla fall så länge filmkonsten har tillåtit dess skapande. Inom genren ”katastroffilm” ingår en rad olika subkategorier. Vissa av de handlar om jordbävningar, vulkaner, tornados eller andra styggelser åsamkade av moder natur. Andra har valt att istället fokusera sig på mer övernaturliga fenomen, såsom galaktiska hot och mutationer. Till skillnad från de flesta övriga filmgenrerna så är fienden i katastroffilmen inte lika lättplacerad utan ett mer subjektivt begrepp. Faran kan lura bakom varje vrå, och smyga sig in i de lugnaste vrårna, den är oberäknelig och svårstoppad. Detta ger en känsla av att nästan vadsomhelst kan ske i nästa bildruta av filmen, man sitter och oroar sig för nästa bakslag för mänskligheten fast man innerst inne vet att man sitter helt trygg i biosalongen. Tryggheten att kunna bevittna ett vulkanutbrott från bara några hundra meters håll utan att riskera att få en magmasten i huvudet känns betryggande. Man vet att man inte skulle vilja vara med om händelserna själv, men det är ju bara på film, så då kan man glatt sitta och mysa i all förödelse.

Filmbolagen vet att denna undergångsfetischism lockar till sig många besökare och lägger därför åtskiljiga miljoner på att få effekterna att vara så realistiska som det bara är möjligt. Man ska känna att man verkligen står mitt i den där snöstormen, känna hur kölden biter tag i kinderna och hur tårna inte längre går att separera från varandra. Katastroffilmerna har alltid, med vissa obetydliga undantag, varit spetsen av vad man kan skapa på teknisk väg. Redan 1952 så kunde man bevittna en påtaglig och obehaglig attack från mars, i och med den rosade filmer ”Världarnas krig”. Nu var inte längre hotet från rymden halvmessyrer av papier-maché utan faktiskt riktiga varelser av kött och blod (eller vad de nu är uppbyggda av på mars), och faran hade aldrig tidigare känts så påtaglig. Visst hade man tidigare blivit skrämd av de muterade jättemyrorna i den mytomspunna B-skräckisen ”Jättemyrorna anfaller”, men i och med introduktionen av den banbrytande färgfilmstekniken från technicolour så kändes det som om det skedde på riktigt. I och med den nya datateknikens uppkomst så blev det helt plötsligt möjligt att skapa saker som bara kunde ske i manusförfattarnas vildaste fantasier. Inget var längre omöjligt, och en rymdattack uppbyggd i tre dimensioner kändes betydligt mer lockande än dess analoga dito. Om man nu blickar tillbaka till de första datauppbyggda katastroffilmerna så känns effekterna skrattretande simpla. Möjligheten att skapa detaljerade dataeffekter växer sig allt större för varje dag som går. Varje dag så kommer det en ny dator med än ännu snabbare processor än den som var toppmodern dagen innan. Snart har tekniken nått sitt klimax, och man kommer inte längre kunna se skillnad på vad som är verkligt och på vad som är skapad på artificiell väg. Vi bör dock inte stirra oss blinda alltför mycket på effekter och annat hokus pokus, för då är det lätt att vi glömmer bort vad filmkonsten egentligen handlar om, att ha ett bra manus och en bra tanke bakom filmen. Det är lätt att se förbi en dålig grund pågrund av en snygg yta, men det är farligt att göra det, då kan det utvecklas så att vi glömmer bort handlingen i ett vimmel av digitala effekter. Därför har jag valt att titta tillbaka lite i tiden på katastroffilmerna som ligger bakom vår tids förödelsehysteri, filmerna som mer eller mindre ligger som grund för en era. Vissa filmer är bra, andra är mindre bra, men gemensamt har alla filmer att de blev omedelbara succéer och innebar en reinkarnation av katastroffilmsgenren.


Godzilla -
I Japan så är monsterhysterin stor, och det har den alltid varit. Stora bestar som sliter byggnader sönder och samman som om det vore korthus har av någon anledning alltid lockat asiaterna. Om man ska sätta någon startpunkt för när monsterfilmshysterin började så får man nog dra strecket någonstans i närheten av trakterna då filmen Godzilla hade biopremiär. Filmen handlade om en ödla som blivit muterad i samband med atombomsprovsprängningar i havet utanför Japan. Mutationen gjorde ödlan till en gigantisk best som raserade allt som kom i dess väg. Ödlan begav sig genast till fastlandet för att sprida terror och ond bråd död runtomkring sig. Filmen blev en omedelbar succé i hemlandet, och de sluga filmproducenter passade på att släppa mängder av uppföljare medan järnet fortfarande var varmt. Ett tjugotal filmer med Godzilla i en av de framträdande rollerna han släppas innan konceptet gick i graven. De olika filmerna skildrar hur Godzilla tar sig an olika städer i sin bärsärkagång, och i vissa av filmerna tog sig han/hon (tvekönad varelse) sig an andra monster som ville ha sig ett rejält kock stryk. Men om man ska välja en av Godzillafilmerna så är det absolut den första, den var både nyskapande och snyggt gjord för sin tid. (som vanligt med katastroffilmer med andra ord) I slutet av nittonhundratalet så passade jänkarna på att göra en skamlös uppdatering av Godzilla i remaken med samma namn, den filmen nådde inte alls upp till förebildens höjder trots att specialeffekterna var häpnadsväckande. Originalet är till dagens dato fortfarande en av de bästa monsterfilmerna någonsin, vilket är ett ganska fint omdöme. Betyg: 4/5

King Kong -
Den gigantiska apan King Kong är fortfarande en av världens största filmikoner. Vem som helst, gammal som ung, vet än idag vad King Kong är. Filmen om den något överproportionerade apan var en av de filmer som var med när startskottet för monsterfilmskapplöpningen startade. På trettiotalet så ville plötsligt alla vara med och göra filmer där en övernaturlig best var handlingens kärna. Denna monsterhysteri härjade världen över, och detta ledde till en rad klassiska filmögonblick. För vem minns inte mästerverk som: ”Dracula”, ”Frankensteins monster”, ”Dr Jekyll och Mr Hyde” med flera. Gemensamt för dessa var att litterära förlagor låg som grund för filmens handling, men King Kong stod helt och hållet på sina egna, lurviga ben. Filmen mottogs av en stormförtjust publik vart den än kom i vägen, och framgångssagan verkade aldrig ta slut. Folk tycktes aldrig sluta prata om den berömda scenen där King Kong, med sitt livs kärlek i handen klättrar upp för Empire state building. Och att ”King Kong” än idag är ihågkommen som en av filmhistoriens höjdpunkter är inte alls svårt att förstå. Filmen har till skillnad från de flesta andra katastroffilmerna inte bara en snygg yta, utan faktiskt även en djup och engagerande handling. Kärlekshistorian mellan apa och människa är faktiskt ett av de vackraste förhållanden vi någonsin har sett på film. Betyg: 5/5

Jättemyrorna anfaller -
En film som göt nytt liv i katastroffilmsgenren när den kom. Effekterna kändes väldigt mycket före sin tid, och de muterade myrorna som filmen handlade om kändes onekligen ganska så skrämmande. Om man nu blickar tillbaka på filmen så känns den lika harmlös som ett barn med en sked, muterade myror kanske inte direkt är det mest skrämmande man kan tänka sig. Filmen är dock ett exemplariskt exempel på att man förr, med ganska så enkla medel kunde skrämma vettet ur en hel filmvärld. Betyg: 4/5


Världarnas Krig (War of the Worlds) -
Världarnas Krig var innan den adapterades till den vita duken en roman av författaren H.G. Wells. Den släpptes år 1897 och var då långt före sin tid vad det gällde rymdinvasioner och massiva undergångsepos. 1838 så ägde den mytomspunna radioteatern med Orson Wells rum. Man beslutade för att låta H.G. Wells verk spelas upp precis som en serie nyhetssändningar för att få den så realistisk som möjligt. Problemet var bara det att vissa lyssnare rattade in kanalfrekvensen någon gång i mitten av sändningen och fick då en mer eller mindre chock när de fick reda på att världen var under attack av marsianska rymdskepp. Radiosändningen blev så ökänd att man sedan, närmare bestämt år 1952 lät den experimentelle filmskaparen Byron Haskin göra en film där han tolkade Wells verk. Historien försattes i nutid, men grunden för berättelsen stod ändå kvar, en massiv marsiansk invasion. Filmen blev en omedelbar succé, och Paramount tjänade storkovan på det tekniska mästerverket. Och över femtio år senare så lever mästerverket ännu kvar i folks minnen. Filmen Independence Day (mer om den senare) hyllade i många scener filmen som på allvar startade det hela. (Bland annat när jordborna försöker övertyga inkräktarna om att de vill ha fred) Filmen finns nu restaurerad och tillgänglig på Dvd, och snart ska även Steven Spielberg göra en nyinspelning av världarnas krig. Det återstår väl att se om han lyckas göra det på ett bra sätt eller bara försämra ett redan vinnande koncept. (Apornas planet, Tim Burtons) Betyg: 5/5



Independence day -
En av vår tids största katastroffilmer är utan tvekan Independence day som drog rekordpublik när den kom ut för ett par år sedan. Filmens utan tvekan största förtjänst var de digitala effekterna, som var, och än idag är väldigt snygga och mäktiga. Någonting annat som filmens skapare har gjort ett bra jobb med är den utomjordiska designen. Skeppen förmedlar en känsla av att vad som finns i de är någonting okänt och gäckande, någonting från en helt annan värld som dina ögon aldrig tidigare har skådat, och det stämmer faktiskt. Rymdmännen är faktiskt av en helt ny skola, och liknar inget man har skådat innan man har sett Independence day. Slemmiga, bläckfiskliknande och motbjudande lämnar de garanterat ingen oberörd, en av filmens största behållningar är faktiskt spänningen när de första utomjordiska varelserna motvilligt lämnar sina skepp. ”Independence day” kunde ha blivit den ultimata rymdfilmen, ja faktiskt den ultimata katastroffilmen. Förödelsen är stor och jordens framtid känns faktiskt för en gång skull hotad. Då är det synd att filmen vinklas så hårt i en amerikansk synvinkel, heja Amerika! Liksom. Hela filmen känns patriotisk och glorifierar Amerika, hela filmen utspelar sig faktiskt i dagarna kring den fjärde juli, och det är ju aldrig ett plus. Filmen hade kunnat bli så bra, men istället för att vara human så är den istället amerikansk och gör allt för att vara tuff. En av filmens huvudroller spelas ju som bekant av den genomtuffa superamerikanen Will Smith, som tar sig an utomjordingarna med bara knytnävarna. Dessa element gör filmen mindre trovärdig, och det känns på något sätt som en iscensatt katastrof som inte äger rum på riktigt utan bara på den vita duken. Independence day hade kunnat bli så hemskt bra, den innehåller allt som en bra katastroffilm behöver. Första bilderna inifrån Area 51, hyllningar till världarnas krig, mäktiga specialeffekter och en grym design, Independence day ser från avstånd ut at vara ett mästervärk. Men tar man en närmare titt på filmen så märker man att den inte är helt fri från skavanker, filmens grund är stadig, men utförandet är inte fullt så exemplarisk.
Betyg: 3/5

Volcano-
En av de filmerna som släpptes på bio i nittiotalets reinkarnation av katastroffilmsgenren var ”Volcano”. Filmen kunde knappast konkurera med Armageddon, Independence Day och andra samtida filmer i liknande anda, men den hade faktiskt en hel del fördelar på sitt pluskonto. Dels så kändes temat med ett vulkanutbrott mitt inne i en stadskärna relativt färskt, och sedan så är det ju alltid roligt att se Tommy Lee Jones i en film där han inte jagar en försvunnen person. Dessa saker till trots så blev innehållet i ”Volcano” aldrig så hett som hypen utlovade. Man får nöja sig med ett väldigt klichéfyllt actiondrama där inget känns helt nytt. Intrigen känns töntig och förutsägbar, skådespelarna går på halvfart och den digitala magman ser inte så dödsbringande ut som det är meningen. Betraktat som en matiné att slösa bort en regnig söndagseftermiddag med så fungerar ”Volcano”, men inte till så mycket annat. Det finns katastroffilmer som är både djupare och har bättre specialeffekter, och då är det ju ganska svårt att komma på ett bra skäl till varför man ska välja ”Volcano”.
Betyg: 2/5

Armageddon -
Om tidigare nämnda Independence day är vinklad åt det Amerikanska hållet så är Armageddon ren och skär propaganda. Filmen skildrar hur en meteor från yttre rymden hotar hela jordens framtida existens. Till en början så känns uppdraget nästintill omöjligt för den stakars amerikanska regeringen, självklart med presidenten i spetsen. Efter ett tag kommer dock något ljushuvud på att man enkelt kan lösa problemet genom att skicka iväg några oljeborrare upp i rymden med en gigantisk borr, detta för att pulverisera den gigantiska stenen i småbitar.
Ett par oljeborrande lantisar som arbetar på en oljeplattform någonstans ute på havet får privilegiet att packa sina kappsäckar och bege sig rätt upp i kosmos. Ombord på denna oljrigg arbetar blandandra Bruice Willis och Steve Buccemi, och som vanligt så spelar de träig actionhjälte respektive dåraktig virrpanna. Filmen är till bredden fylld av klichéer, och den verkar vara stolt över det. Historien om män (och någon enstaka kvinna som finns där enbart för att filmen inte ska vara könsdiskriminerade) som offrar sina liv för sitt Amerika, har vi väl sett lite för många gånger nu. Vi vet alla hur det kommer att sluta, och filmens snyftare till upplösning lockar inte till några andra tårar än glädjetårar, med tanke på hur utarbetat amerikaniserat det är. Nej tack, Armageddon är knappast en film som går till historien för att vara intelligent, några timmars actionunderhållning är allt den erbjuder. Men låt mig som svensk få vara lika patriotisk som amerikanerna får vara över den här filmen och säga att det enda som gör filmen värd att se är Peter Stormares bisarra kosmonaut. Han är sådär skönt skruvad som bara Peter Stormares roller kan vara.
Betyg: 2/5


Läs Recensionen på ”Day after Tomorrow” för att se om det är en ny ”Världarnas krig” eller ännu en ”Armageddon”