Förenande allsång

Säga vad man vill, men Anders Lundin har stigit i aktning så det skriker om det. I början var han tämligen trevande och mer åt det pinsamma, men i går var det full fart. Från kl.16 till sent in på kvällen. Jodå, jag var där. Någonstans långt bak, precis bakom de sista bänkarna, står jag. Och jag syns. Tio spänn till den som kan nämna under vilken allsång som jag under 3-4 sekunder zoomas in.

Visserligen har jag under flera år varit en trogen tv-tittare och att missa en Allsång har alltid varit förenat med katastrof. Men när Berghagen gav upp och istället lät Lundin-pajasen ta över, blev det mest pannkaka av det hela. Jag slutade titta. Lundin var som direktinflugen från någon ö i söderhavet och då jag började förakta honom redan då, sörjde jag Allsångens slut. Men så hände något. Lundin blev allt mer hyllad av folket och slutligen även av pressen. Jag satte på tv:n på nytt och mot min vilja, började även jag tycka om honom. Och igår var det alltså final. Och jag var där och fick se med egna ögon. Jäklar vilket drag...

Kl.16 var jag på plats. Då var hela främre området redanbelägrat. Ville man ha sittplats måste man vara där tidigt på morgonen (nästa år lovar jag). Men vi lyckades ändå få hyffsad plats, visserligen ganska långt bak, men man hade god uppsikt över hela scenen. Redan när jag kom dit, for Lundin fram och tillbaka över scenen och smågnabbade med publiken och Finn, producenten. Några artister repade sina låtar och publiken fick värma upp med ett par allsånger. Under genrepet, ca två timmar innan sändning, gick så det mesta fel (som det ju ska göra på ett genrep)och Lundin hade noll koll men lyckades ändå på något sätt få publiken eggade. Bara det tyder ju på att han vuxit sig ordentligt stor i rollen som programledare och frontfigur. Kl.20 var det så dags och därifrån flöt allt utan några som helst missöden.

Det är något speciellt med Allsång på Skansen. Något som förenar allt det goda som finns i Sverige. Utan tvekan har Allsång blivit något av det största inom svensk sommar och som förenar åldrar, kulturer och människor. Det är trots skrikande fjortisar, rörande att se hur blandad publiken är och jag vågar lova att även de yngsta är där just för at Allsång är vad det är. En stor folkfest som förvandlar Sverige och Stockholm under ett par timmar, till ett fenomen som en engelsk ligamatch aldrig ens är i närheten av vad gäller publikengagemang. Jag vet inte hur många tusen det är som sjunger för full hals och jag vet inte hur många tusen det är som river ner dundrande applåder efter varje nummer. Nästan tårögd tar jag i för kung och fosterland på "Ta mig till havet" och när kamerorna släkts och Jonas Gardell åter kommmer in och får hela publikhavet att sjunga "Aldrig ska jag sluta älska dig", då är det bara att kapitulera. För 70 spänn får man uppleva något man sent kommer glömma. Det är bara att erkänna. Och tänk, snart är det sommar igen! Då ska jag vara där senast klockan åtta på morgonen. Jag lovar!