Dokument som underhållning

Att dokumentärfilmen har blivit allt mer populär är ingenting att orda om. Vad man däremot kan fråga sig är om den fortfarande kan behålla sin seriösa stämpel och ofta djupa allvar när den i allt större grad börjar ses som en vanlig spelfilm. Har vi blivit mer intresserade av vår samtid eller är det dokumentärfilmarna som snarare förvränger den för att passa människor år 2004? Dokumentärfilmen har blivit underhållning.

För inte allt för många år sedan skulle man skratta åt någon som skulle betala dyra pengar för att gå och se en dokumentärfilm på bio. Det gör man inte, helt enkelt. Sant, men det berodde mest på att det inte fanns någon vidare reportuar på biograferna som ens vågade ge utrymme för dokumentären. Sysslar du med dokumentärfilm vet du också att det är sällan något man tjänar några pengar på. Har du tur kan du få sålt din film till media eller så filmar du på uppdrag från dem. Du går biopubliken obemärkt förbi.

Nu har det dock hänt något. De svenska distributörerna vågar satsa på dokumentären och det visar sig att människor vallfärdar till salongerna för att se två timmar verklighet. Någonstans i mitt huvud försvinner visserligen hela vitsen med dokumentären när man plötsligt erbjuds att lösa dyra biljetter och se den på en biograf med DTS-ljud och plats för 400 sittande. Vad filmen än må handla om kan jag aldrig tycka att det är dokumentärens rätta forum. Allvaret skalas bort och det blir till underhållning där popcorn och läsk avnjuts samtidigt. Fortfarande gör sig dokumentären bäst i teverutan, helt enkelt.

En dokumentärfilm är beroende av sitt ämne. Få människor skulle betala för att se en dokumentär om ekorrars liv på Gotland. Men många skulle betala för att se en snubbe vräka sig snabbmat i ”Super Size Me”. Många betalar också för att se och upptäcka hypen runt Michael Moore och hans på sitt underhållande sätt kritiska filmer. Oliver Stones ”Comandante” från 2003, drog ingen massiv publik, men de som var intresserade av ämnet gick och såg den. Förra årets Oscarsvinnare i genren dokumentärfilm ”Fog of war” som handlar om hatade amerikanska utrikesministern Robert McNamara kommer snart också kunna ses på svenska biografer. Här måste du veta någonting om honom för att få behållning av filmen.

Dokumentärfilmens vara eller icke vara är beroende av publikens intresse. Filma något som berör alla och du får publiken med dig. Det är helt i samma linje med E-type, han gör sin discomusik för att massan köper den, men själv tycker han inte om den. Det är bara en tidsfråga innan vi får dokumentärfilmare som går med strömmen och hjälper till att göra dokumentärfilmen till underhållning. Jag oroas över det. Det finns sällan saker i vår samtid idag som både är värda att dokumenteras och som är underhållning. Det blir helt enkelt vad filmaren och publiken gör det till.