Franskt väcker starkt obehag

Någonstans på hyllan mitt bland filmer som "Snygg, sexig och singel" och "Hipp Hipp Hora", står "Irréversible" och utstrålar inte speciellt mycket alls. Framsidan ser ganska så sublim ut med de starka röda färgerna säger att det är en film som man förmodligen inte ska se ensam. Och när man läser omdömena på fodralet, förstår man att det förmodligen rör sig om en ordentlig miss. "Irréversible" har absolut inget i den hyllan att göra. Förhoppningsvis är den bara felplacerad. Varningstexterna skriker ut att filmen innehåller stora mängder våld. "Jaha", tänker jag. "Jag är ju van att se våld, inget kan väl vara för hemskt för mig". Men så förbaskat fel jag hade. "Irréversible" innehåller scener jag önskar jag aldrig hade sett.

Frankrike är bra på att göra knäppa filmer. Inget nytt. Nu är jag ingen storkonsument av fransk film, men filmer som "De älskande på Point Neuf" och "Amelie från Montmartre" är placerar sig ändå högt upp på favoritfilmer där vi även hittar Jean-Pierre Jeunets mästerverk. Så helt främmande för mig är inte fransk film. År 2000 förlamade två okända fransyskor biopubliken med den brutala "Base Moi". En film med grova våldssexskildringar som idag är betraktad som en av de mest uppseendeväckande diton inom genren. Man pratade om den länge men frågan är om budskapet egentligen någonsin överlevde speciellt längre. Det grova, absurda franska tog ytterligare ett steg. Denis Lavants eregerade penis i solnedgången i "De älskande på Point Neuf" är det ingen som kommer ihåg längre.

Hela den tragiska historien börjar i slutet. Eftertexterna inleder filmen och scen för scen tas publiken från helvetet till himlen. Långa tagningar om ibland mer än 10 minuter gör att det känns obehagligt verkligt. Den desperate Marcus söker sin älskades våldtäcktsman djupt nere i en fransk bögklubb och det är här som jag för första gången fylls av ett oerhört starkt obehag. En scen innehållandes en stycken eldsläckare och ett huvud, sitter som häftad på hornhinnan och jag ösnkar att jag hade vett att blunda.

Annars är det som alla talar om i "Irréversible", Monica Belluccis otäckt utdragna våldtäcktsscen, närmare 10 plågsamma minuter. Jag klarade det inte, utan snabbspolade efter en stund. Kalla mig vek, men det blev för mycket. Hur som helst är det inget snack om saken. Budskapet når fram och bankas in i skallen på vemhelst som ser filmen.

"Irréversible" är ett stycke konstverk som man får kalla mästerlig om man vill. Hade det inte varit för att filmmakarens bakomliggande tanke synliggörs på ett sätt som inte går någon förbi, kunde filmen lika gärna ha förpassats till genren "osmakligt". Ibland behöver budskapet vara övertydligt för att verkligen ha effekt, annars kan det banaliseras och misstolkas. Om du stöter på filmen i DVD-hyllan, tänkr både en och två gånger innan du hyr den. Om du tror du klarar det, låt dig påverkas och aldrig mer ta något för givet. Helvetet behöver aldrig vara långt borta. Kanske är det det som är det mest skrämmande med "Irréversible".